Dejtingprogram har blivit ett av våra största folknöjen, men vi som tittar blir allt ensammare. Sara Martinsson ställer sig frågan om relationerna i TV-rutan är botemedlet mot vår egen ofrivilliga ensamhet.
Jag tycker inte om Becca. Hon är så trist. Med sitt platta hår, sin töntiga catchphrase (»Let’s do the damn thing!«) och sina konservativa familjevärderingar. Hon blir kär i Garrett för att han rullar in i en kombi med blöjor och apelsinskivor i bagaget. Hon är så förutsägbar att jag knappt står ut.
Fast det gör jag. I elva avsnitt. Jag älskar nämligen programmet Becca är huvudperson i: The Bachelorette. Min hängivenhet till serien, dess äldre syskon The Bachelor och alla spin off-koncept är massiv. Nästan lika starka känslor har jag för Gift vid första ögonkastet, Första dejten, Are you the one?, Terrace house, Ensam mamma söker. Jag följer allt! För jag älskar att se människor bli kära i tv.
Sedan dokusåporna gjorde intåg i tablåerna för dryga två decennier sedan har formaten som skildrar blomstrande kärleksrelationer fått en särställning i programfloran. Kring The Bachelor-franchisen har en fankultur bestående av miljontals följare världen över kallad »Bachelor nation« vuxit fram. Varje avsnitt av Gift vid första ögonkastet hade våren 2018 i snitt över 500 000 tittare. Serien är en av SVT:s mest populära nya satsningar på flera år.
»Kring The Bachelor-franchisen har en fankultur bestående av miljontals följare världen över kallad ›Bachelor nation‹ vuxit fram«
Dejtingprogrammen är i dag ett folknöje, en bred underhållningsform som engagerar över generationer. Samtidigt är allt fler av oss som tittar ensamma. Sverige toppar den internationella statistiken för singelhushåll. I fyra av tio hem bor endast en vuxen. Att leva utan en kärleksrelation kan förstås vara självvalt, och stärkande. Den ofrivilliga ensamheten däremot, den kan rent av vara farlig.
Enligt Peter Strang, professor vid Karolinska institutet som 2017 gav ut boken Att höra till, om ensamhet och gemenskap, innebär långvarig, ofrivillig ensamhet en kronisk, lågintensiv stress för vårt nervsystem. De negativa hälsoeffekterna som kommer med detta ständiga påslag kan jämföras med konsekvenserna av rökning, fysisk inaktivitet eller dåliga kostvanor. Ensamhet kan öka risken för stroke, hjärtinfarkt, demens och depression.
Att älska en annan människa får oss alltså inte bara att må bättre. Kärleksrelationer räddar bokstavligen liv. Men för alla bjuds som bekant inte möjligheten. Att bryta ofrivillig ensamhet är svårt, särskilt i en tid där den tycks breda ut sig mer och mer. Så vi gör vad vi kan. Till exempel tittar vi på tv.
I boken Känslofyllda rum redogör mediaprofessorn Anja Hirdman för hur relationer uppstår mellan den som betraktar en skärm och den som syns på den samma. Dessa band kallas »parasociala«. De karaktäriseras av att de är ensidiga, och intressant nog har forskning visat att ensamstående personer har lättare att knyta dem än vad de som lever i partnerskap har.
»När jag tittar på Becca på The Bachelorette tar jag in henne ungefär som jag skulle ta in vilken ny vän som helst.«
När jag tittar på Becca på The Bachelorette tar jag in henne ungefär som jag skulle ta in vilken ny vän som helst. Jag lär mig hur hon reagerar, vad hon gillar, vad hon inte gillar. Att hon dessutom ser ut att vara sig själv gör att jag upplever henne som nära på riktigt, något som Hirdman menar är typiskt för dokusåpan som format.
Den är inget skådespel, utan den visar sådant som vi anser tillhör det privata. Kyssar, tårar, händer som sträcker sig efter varandra. Förälskelsens allra första trevande faser är något som i vår kultur förutsätts stanna mellan de direkt berörda. När tv-tittaren bjuds in att betrakta detta exklusiva skeendet uppstår en ny sorts intimitet.
De miljontals som, liksom jag, världen över följer Beccas jakt på kärleken i The Bachelorette kan alltså via skärmen också vi få ana upplevelsen av början på en ny kärlek. Vi kan döva ensamhet, få vara nära, uppleva kyssar, verklig intimitet. Vi kan känna igen oss, fundera över vad i själva hade gjort eller sagt. Dokusåpor om kärlek är på det sättet perfekta projektionsytor för våra egna osäkerheter, drömmar och funderingar om livet. De låter oss prova allt, samtidigt som vi riskerar absolut ingenting. För till skillnad från en alldeles verklig relation kan ju alltid våra parasociala band klippas av, med ett enkelt tryck på fjärrkontrollen.
Sara Martinsson är frilansjournalist
Läs mer
Beautyfeminism av Sara Martinsson ur Ottar #1-2 2018
