Efter en 14 år lång dysfunktionell kärnfamiljsrelation blev det frigörande att inte behöva begränsa sig till enbart en person. Frida Ingha skriver om polyamori och att begrava tvåsamhetsnormen.
Ett av mina syskonbarn på sju år kom hem från skolan och var totalt omöjligt. Inget dög och allt var skit. Till slut frågade min svägerska vad problemet var (fast i snyggare ordalag) och gigantiska tårar sprutade. Kärlek, var hennes problem.
Hennes pojkvän hade gjort slut. En annan klasskamrat hade frågat chans och han hade tackat ja och gjort slut med mitt syskonbarn. Känslan att bli bortvald är ju hemsk. Det var dessutom totalt absurt för sjuåringen varför han var tvungen att göra slut med en tjej för att vara tillsammans med en annan. Vilken korkad idé!
Det här blev förstås en snackis i familjen. Hon har ju helt rätt, när man ser det ur ett barn-som-leker-relationer-sort-of-way. När det inte är riktigt på riktigt. Fast för mig kändes det som att det även kan gå till så på riktigt. En gång i tiden hade jag inte alls kunnat tänka mig det. Jag hade siktet inställt på kärnfamilj. Ett sprucket äktenskap senare så kändes det inte så lockande längre.
»Ibland tänker jag dock att jag egentligen bara är en skitstövel som inte riktigt vill binda mig vid någon.«
Jag tilltalas av polyamori. Att inte begränsa sig själv, eller någon annan. Men polyamorösa relationer där människor skapar hierarkier där de ska be varandra om lov innan de gör vad de vill göra, tilltalar mig inte. Det är ju det jag vill slippa. Hela idén om att vi i en relation är skyldiga varandra saker eller har rätt att bestämma över varandra. Jag tilltalas av att känna glädjen inför en partners känslor för och kåthet till andra personer än mig själv.
Ibland tänker jag dock att jag egentligen bara är en skitstövel som inte riktigt vill binda mig vid någon. En singel som sätter värde i mina sexuella relationer, men utan att vilja ha de personerna i mitt vardagsliv. En som vaktar min självständighet likt en misstänksam terrier.
Det passar mig väldigt bra om personen som jag dejtar inte enbart riktar sin uppmärksamhet mot mig. Om personen redan har ett förhållande eller dejtar andra.
Ett krav jag har när jag träffar någon är att vi enbart träffas när båda verkligen vill och har tid. Betyder det att vi enbart kan sammanstråla vart tionde år, så får det vara så. Det gör inget, för jag är inte begränsad till enbart den här personen. Ett annat krav är att vår relation inte innebär att någon annan eventuell partner blir lurad eller känner sig överkörd. Då tar jag hellre ett kliv tillbaka eller lämnar scenen. Om ett par har knutar i sitt förhållande blir det inte bättre av att ta in en tredje person i ekvationen.
Jag tror inte att polyamorösa förhållanden i sig är lättare än monoamorösa, eller tvärtom för den delen. Jag tror att förhållanden är svårt. Punkt.
Oavsett hur du väljer att leva så gör du dig själv en tjänst om du lär dig hantera känslan av ensamhet. Den infinner sig i allas liv oavsett om en har människor omkring sig eller inte. Den största ensamheten jag upplevt i mitt liv var i mitt monogama äktenskap och medberoendet det skapade.
»Innan jag kan leva med en annan människa måste jag kunna leva med mig själv« förstod jag när den dysfunktionella relationen tagit slut. Efter 14 år med samma person var den insikten både förlösande och smärtsam. När jag senare skaffade en sexpartner bestämde jag mig för att aldrig boka in en träff med henne bara för att jag kände mig ensam. Det var ett skitnyttigt beslut.
»Tvåsamhetsnormen är en urfläng idé i mitt syskonbarns ögon, men det är bara en tidsfråga innan hon inser att hela vårt samhälle är uppbyggd runt den.«
I ett samtal med en vän som också är frånskild och som ser sig som polyamorös kom vi fram till att dessa känslor eventuellt också kan vara ett frånskild-förälder-syndrom.
När man gjort hela familjegrejen. När barnet är den enda man vill prioritera och dela vardagen med.
När det passar en bättre att ha sensuella och sexuella relationer som kikar in i ens liv, utan kräva mer än så.
Jag vet inte. För vissa är det så. Andra träffar en ny partner och liksom börjar om från början, som en seriemonogamist.
Andra väljer bort kärlek och sex helt och hållet. Somliga vill helt enkelt bara få vara i fred och spela tv-spel.
Tvåsamhetsnormen är en urfläng idé i mitt syskonbarns ögon, men det är bara en tidsfråga innan hon inser att hela vårt samhälle är uppbyggd runt den. Oavsett vad vi tycker om tvåsamhetsnormen så måste vi förhålla oss till den, och hur vi än väljer att göra så kommer det finnas några som inte håller med.
Tack och lov behöver man inte tänka på det när man är sju år och just överlevt sitt första krossade hjärta.
Frida Ingha är skribent, debattör och föreläsare.
Läs mer
Fler texter av Frida Ingha:
Krönika: Sex med assistans – hur funkar det
Krönika: Att andas inget grundläggande behov
Fler texter om poly/flersamhet:
