Queermusik bryter regler

Karin Dreijer stänger fönstret till ett vårvarmt Stockholm innan hen sätter sig vid datorn. I’m good with plants sjunger hen i låten When I Grow Up från hens första skiva som soloartist under namnet Fever Ray, från 2009. Det verkar stämma; genom skärmen ser vi gröna växter i krukor på ett fönsterbräde. Ena halvan av världskända svenska elektronikaduon The Knife kan dock knappast kallas soloartist, genomgående under intervjun pratar hen om sitt skapande i vi-form. 

Det går inte att prata om vilka artister som format 2000-talets musikscen utan att nämna Karin Dreijer och The Knife. Som babyqueers dansade vi till Heartbeats i popluggar och hemmafärgat hår och nästan tjugo år senare får vi en pratstund med en av tonsättarna av vår tonårstid. Karin är hemma på paus från sin pågående turné. 

»När jag börjar spela in någonting så låter det inte alls som här inne, och det är ju en del av dysforin. Men då finns det ju en massa fina maskiner att ta till för att få rösten dit jag vill.«

Karin Dreijer har med Fever Ray utforskat hur röst kan användas i musiken. Hens musik kännetecknas av en mångfald av röster och många gånger är det svårt att föreställa sig att rösterna kommer från en och samma person. 

– Vissa saker behöver ropas och skrikas, andra viskas och vara jättenära. För att få tag i den här känslan i uttrycket som jag vill förmedla så kan jag ibland behöva prova väldigt många olika röster och sätt att sjunga, berättar Karin. 

Men det är inte självklart att det rätta röstuttrycket framträder med en gång. 

– Ibland när jag börjar har jag en väldigt tydlig röst i huvudet. När jag börjar spela in någonting så låter det inte alls som här inne, och det är ju en del av dysforin. Men då finns det ju en massa fina maskiner att ta till för att få rösten dit jag vill. 

»Det är skönt, som en mask nästan. Man kan gömma sig bakom massa effekter.«

En annan artist som behöver sina maskiner är Tami T. Hon gjorde soundtracket till filmen Nånting måste gå sönder (2014) och gick med på att hennes låt spelades i »någon norsk tv-serie«. Det visade sig att hennes I Never Loved This Hard This Fast Before fick vara outro till ett avsnitt av succéserien Skam (2015–2017).

 – Jag är superdålig på att sjunga och tycker inte alls om min röst, så jag använder en effekt som pitchar upp min röst och får den att låta mer »feminin«. Jag identifierar mig mer med den rösten än den jag pratar med. Utan effekten hade jag aldrig kunnat göra det jag gör. 

Hon pausar kort och tittar förbi kameran. 

– Min musik hjälpte mig verkligen att hitta mig själv och min transidentitet. Innan det kände jag mig inte som mig själv och var osäker på så mycket. Det är skönt, som en mask nästan. Man kan gömma sig bakom massa effekter. 

Tami fnissar åt sin fru som smyger runt i lägenheten för att inte störa under intervjun. Tami bor i Pankow, enligt Tami en tråkig stadsdel i Berlin. Hennes texter innehåller ofta specifika och explicita skildringar av sex. Ibland med humor: ett ragg nedsparat på telefonen heter dumbfuck, ibland sorg: you left my chest with a broken heart, you left my pussy with an STD. Hon skriver också om att vara rädd i so-called safe spaces, om våld, ensamhet och den typen av vänskap som kanske bara finns bland queers – en där man plockar upp sin hjärtekrossade vän, köper vin, sjunger till Rihanna och skedar tills tårarna sinat. 

»Jag tycker inte att sex är som det sjungs om på radio. Jag vill skriva om sex på ett sätt som jag upplever det.«

Tami säger att hon inte tänker på om hon gör queer musik. En av Tamis största inspirationer är Sexy bitch, en låt av David Guetta och Akon. Tami citerar textraderna: Damn girl, Damn, you’s a sexy bitch.

– Det var en gigantisk låt. Sex snubbar står som textförfattare till den här låten och detta är vad de kommer på! Texten är så sjukt dålig men samtidigt är det en så jävla bra låt. Jag tycker inte att sex är som det sjungs om på radio. Jag vill skriva om sex på ett sätt som jag upplever det. Jag tänker inte på att det är något queert med det, men det blir väl automatiskt det för att man är queer. Egentligen hade jag bara velat göra dudeig EDM (elektronisk dansmusik, reds. anm.) men det blir inte så, det blir queert istället. 

Queera begär är ett tema som går igen i Fever Rays nya skiva Radical Romantics, som de under våren är ute på världsturné med. Med skivan vill hen undersöka kärlek och relationer. 

– Vi har pratat mycket om att det handlar om att kunna förstå vad en behöver för att kunna vara i relationer över huvud taget, alla typer av relationer. Vi påstår att det är en radikal handling att ta reda på vad en själv behöver och formulera det, säger Karin. 

Karin pratar om hur samhället vi lever i innebär begränsningar på många sätt i hur vi organiserar vår tid men också i hur vi organiserar våra relationer. Allt ska gå snabbt, vilket försvårar närhet. Det relationer behöver är att vi vågar visa vår sårbarhet och ha tålamod. När vi frågar om den queera tematiken i texterna säger Karin Dreijer att hen framförallt tänker på queerheten i relation till musik och ljud. 

– Jag tänker att det är ljud som är lite nyfikna, ifrågasättande. Ljud som hamnar bredvid, som inte smälter in för mycket… Ljud som tar ut svängarna och inte är följsamma är mer spännande och intressanta. 

»På något sätt blir det symboliskt.«

Just det där med att hamna lite bredvid, eller lite utanför, återkommer i berättelsen om Klaus Nomi, annan queer artist. Klaus Nomi var en tyskamerikansk countertenor och konceptuell artist i 1970-talets gay-New York, känd för sitt säregna scenuttryck, som förenade klassisk operasång med bland annat den tidens elektroniska musik. Arvet från Klaus Nomi kan spåras i tv-serier som Rupaul’s Drag Race, hos artister som David Bowie och i nutida elektronisk musik – inte minst The Knife. 

– Han är fortfarande en stark symbol i queercommunityt för sina gränsöverskridande musikval och sin artistpersona, berättar Richard Hamrin, operasångare och skådespelare. Till hösten gestaltar Richard Hamrin Klaus Nomi i föreställningen Klaus Nomi. En utomjordings hjärta på Kungliga Operan i Stockholm. 

– Det är unika med Klaus är att han blandade psykedelisk pop med operasång. Han var countertenor med en väldigt ljus och hög falsett och blandade de här uttrycken med tyskbrytande engelsk pop. 

Richard berättar att Klaus Nomi var fascinerad och inspirerad av aliens och utomjordiska varelser. Klaus kände ett starkt utanförskap och använde musiken som ett vapen mot samhällets sätt att se på honom. 

– På något sätt blir det symboliskt, han kom till jorden som ett sprakande tomtebloss och lämnade ett starkt avtryck, sedan kom en rymdfarkost och Klaus försvann igen. 

Han var en av de första kända personerna som dog i aids 1983, 39 år gammal. 

Klaus Nomi var känd för sina bisarra och teatrala liveframträdanden med tungt smink och punkiga tolkningar av shakespearianska kostymer. Det går att ana hans arv i Fever Rays visuella uttryck. På omslaget till Radical Romantics står en skallig Karin Dreijer i grå kostym och gult smink. Långa hårtestar som växer vid öronen flyger i blåsten när Karin med plasthandskbeklädda händer håller upp en bukett blommor. 

I Fever Rays musikvideor möter vi karaktärer som utforskar olika aspekter av kärlek och relationer. I en video ser vi en kostymklädd figur som uttrycker en längtan efter att träffa någon. I en annan möter vi en rosaklädd gestalt som utstrålar sexuell självsäkerhet. 

– De är olika delar av ett utforskande som vi håller på med… att förkroppsliga olika känslor. Saker som vi kanske tycker är lite läskiga och svåra att vara i själva, berättar Karin. 

Tami blir förvånad när vi ger henne beröm för hennes visuella uttryck. 

– Mycket av mitt visuella uttryck kommer från att jag inte tycker att jag är så bra live, min personlighet fyller inte ut en hel scen. 

Tami spelar live med ett instrument hon byggt själv, med mikrofoner inbyggda i en strap-on dildo. Ljudet processas live när Tami slår på dildon med trumpinnar, sedan adderas effekter till ett synthigt sound. 

»Vi är en del av någonting, ett större sammanhang. Det känns väldigt fint att få vara med om det.«

Karin Dreijer ska snart ut på turné igen. Fever Ray och tidigare The Knife experimenterar inte bara med röst och ljud, utan också kring vilka som är på scen och vilka som är publik. Karin berättar att hens förhållningssätt till liveframträdanden har förändrats: 

– Jag har börjat förstå att det är viktigt att sjunga och uppträda. Att gå på en konsert kan vara att bli omsluten i ett rum och en gemenskap. Det är en del av ett berättande och ett platsgörande och som artister är vi med och skapar de här platserna. Det känns mycket lättare när jag börjat förstå det, för då handlar det inte längre om mig. Vi är en del av någonting, ett större sammanhang. Det känns väldigt fint att få vara med om det. 

Kanske var det just den här känslan, av att bli en del av ett större gemensamt vi som gjorde att vi fängslades av The Knifes suggestiva ljudvärld för två decennier sen. Och kanske är det just känslan av igenkänning i det som skevar och som bryter av mot det invanda som gör att Klaus Nomis röst ekar genom 2000-talets queera musik och in i våra dagar.

Text Milla Leskinen och Makz Bjuggfält. Tillsammans driver de Bögbibblan, en plattform och en podd om queer litteratur.

Illustration Team Hawaii