»Många har hållit tillbaka tårarna länge«

Sensommaren 2018 satte Alexandra Pascalidou förortens mammor på mediekartan med boken Mammorna. Boken togs emot med öppna armar och skildrade livet efter att ens barn dött. Succéboken kom att bli både pjäs och tv-serie. Men var är papporna då? I den nya boken försöker Pascalidou svara på frågan som inte har ett helt självklart svar.. 

Hur fick du idén till boken? Var det en självklarhet efter du skrev Mammorna? 

– Det var en självklarhet och en osjälvklarhet också. Jag hoppades att någon annan skulle ta den bollen och springa. Dels kom pappor till mig och frågade varför jag försummade dem och deras sorger. Flera frågade om en uppföljare men jag drog mig länge för det för jag anade vilket högt pris jag skulle behöva betala för detta arbete.  

Arbetet med Mammorna började 2015. Pascalidou beskriver det som en lång och plågsam process. Hon hade hoppats att någon annan skulle ta sig an papporna men insåg att ingen tog emot bollen hon passade.  

– Det var väldigt krävande känslomässigt att intervjua mammor som förlorat sina barn i dödsskjutningar eller i knark och kriminalitet. Jag var så utbränd ett tag att jag ville göra något lättsammare istället. Men alla frågade »Var är papporna?« och till slut var jag tvungen att spåra upp dem. 

»Männen jag intervjuar har växt upp i förorten och arbetarklassen och inte direkt skrivit dagbok om sina känslor eller analyserat sin könsidentitet på en divan.«

Boken skildrar de som ofta ses i svart eller vitt. De som fastnar i stereotyper och som ingen tar sig an. Under researchen för boken märkte Pascalidou att allt som fanns om männen var korthugget och stereotypt. Det hon själv våndas för och som hon jobbar emot.

– Anledningen till att jag skriver, skildrar, gestaltar, är för att jag vill göra människorna till människor igen. Framförallt de människor som mest skissas i svartvita färger som främmande och skrämmande. 

För två och ett halvt år sedan började hon boken Var är papporna? Boken som skulle svara på frågan den själv ställde. Ironiskt nog var det svåraste inte att hitta papporna, snarare att få tillgång till deras känslor som de förträngt sedan barndomen. Pascalidou minns männens skam och bortförklaringar under intervjuerna när tårarna helt plötsligt började flöda utan stopp. Tårarna som hon själv varit främmande för under en längre tid.

– Jag har själv fått höra att jag beter mig som en man. Jag har också lärt mig att svälja tårarna, jag fick stryk om jag grät och om jag grät när jag fick stryk så fick jag ännu mera stryk. Så då slutade jag gråta. 

– Männen jag intervjuar har växt upp i förorten och arbetarklassen och inte direkt skrivit dagbok om sina känslor eller analyserat sin könsidentitet på en divan. Det tar tid att få dem att öppna upp och blotta sig. Så man måste skrapa på maskulinitetsmasken för att de ska våga släppa garden. Många har hållit tillbaka tårarna så länge, sen de var små pojkar, och nu var det som om proppen gick ur dem.  

Mellan gråten fanns svar, svar på frågorna hon önskar att hon kunde ställa till sin egen pappa innan hans död. Intervjusituationen med gråtande otröstliga män var obekväm och Pascalidou blev påmind om hennes pappa och sorgen.

–Jag växte själv upp med en pappa som var starkt närvarande i sin frånvaro. Jag saknade honom jämt. Genom hela livet. Min pappa var ett krigsbarn som växte upp med extremt mycket våld i sitt liv och inte riktigt visste hur en familj fungerar och vad en fadersroll är. I intervjuerna kunde jag ställa de frågor jag egentligen önskat att jag kunde ha ställt till min egen pappa.

Alexandra Pascalidous relation till sin egen pappa och uppväxten i Rinkeby  lägger på många sätt en grund till boken, speciellt då det inledande kapitlet skildrar hennes pappas historia och relationen dem emellan.

»Vi kommer från kulturer marinerade i våld, med trasiga och traumatiska historier på många sätt.«

Machokultur, religion, makthierarkier och föräldraskap. En viktig aspekt som tas upp i boken är det »rätta« föräldraskapet. Det finns hur många böcker som helst om hur man är förälder på rätt sätt, olika knep och typer av föräldraskap. Flera av papporna tar upp »suediföräldrar« och hur det skiljer sig att vara förälder när man har en invandrarbakgrund.

– Vi kommer från kulturer marinerade i våld, med trasiga och traumatiska historier på många sätt. Min och många andra pappor har växt upp i militärdiktaturer, krig, kriser… Så kommer de hit med sina krigstrauman och ärr till en kultur som haft fred i 200 år, studiecirklar, socialtjänst och det blir väldigt annorlunda. Samtidigt ser vi att det inte betyder att den svenska kulturen inte är befriad av våld som kan manifesteras på olika sätt. Ytterligare en aspekt är samhällets maktordningar. Att vara kvinna eller man, vara svensk och inte vara svensk, där blir det också väldigt intressant.

Hur tar sig boken an till teman om machokultur och maskulinitet?

– Fokus är ju frånvarande fäder, maskulinitet–»toxic« maskulinitet och patriarkat. Som exempelvis sexualitet. Det finns såna förväntningar på att man ska vara en heterosexuell machoman och det var en känslig aspekt. En queerperson hoppade av. Hen upplevde att hens familj skulle bli förnedrade eller förbannade.

60 intervjuer blev 30. Efter timmar av intervjuer som kapats, skrivits ned och reviderats fanns det bara så mycket plats. Det är hennes största sorg i arbetet med boken.

– Det värsta var att behöva stryka tusentals sidor av scener och berättelser som fick mig att både skratta och gråta. Jag har jobbat med den här boken i två och jag hade hundratals timmar av intervjuer där män blottat sin sårbarhet, sorg, ilska, drömmar och kärlekar. Att säga »du ryms inte i boken« var som att spotta dem i ansiktet.

Text Nathalie de Alencar