Jakob, 16 år, blev utsatt för både ungdomarnas och personalens homofoba trakasserier under sin tid på ungdomshem. För Ottar skriver han om sina upplevelser.
När jag var åtta år gick jag till socialtjänsten helt ensam och bad om att få flytta hemifrån. Jag kunde inte bo hemma där jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt av min pappa. Men av socialen fick jag bara ett nummer jag skulle ringa dagen därpå. Ingen svarade i telefonen på två-tre veckor.
Hade socialtjänsten tagit mig på allvar med min blåtira kunde de ha förhindrat att jag senare i livet hamnade i missbruk med psykiska besvär och med en SiS-placering*.
Att bo på institution och vara gay har varit ett rent helvete, jag blev trakasserad hela tiden för min sexualitet. De intagna retades och slog mig.
»Jag har vid flera tillfällen hört att personalen sitter och tycker och tänker om min läggning, så jag är inte förvånad överhuvudtaget«
Det är svårt att hela tiden behöva förklara sig bland andra intagna. Att dagligen bli utfrågad om varför jag är gay, hur jag kan vara det och varför jag inte blir tänd på en tjej. Det är jobbigt, inte för att jag inte kan svara på frågorna, utan för att jag behöver svara på dem DAGLIGEN. Och det känns som att jag måste gå i försvarsposition varje gång någon frågar mig.
Jag vet att meningen med deras frågor inte är att försöka förstå, utan snarare att göra narr av och kunna prata skit om mig med varandra. Så är fallet åtminstone 99,9 procent av gångerna.
Borde inte personalen förstå att de andra intagna pratar med mig BARA för att fråga ut mig? Jo det kan man tycka, men jag har vid flera tillfällen hört att personalen sitter och tycker och tänker om min läggning, så jag är inte förvånad överhuvudtaget. Och helt ärligt har jag inte vågat ifrågasätta dem eller tala om för någon annan vad jag hört. För i statens ögon är jag bara ett namn på ett papper.
Att vara inlåst med ungdomar som dagligen trakasserade mig för min sexuella läggning utlöste ofta panikattacker. Och att få en panikattack inlåst i ett hus med andra intagna, som är de som utlöser panikattackerna är väldigt jobbigt. Jag kunde ju inte direkt gå ut på en promenad för att rensa tankarna. Jag fick inte heller ringa en vän för att prata av mig.
»En dag i korridoren på väg till min cell blev jag stoppad av en annan ungdom som viskade ›äckliga jävla bög, du borde dö‹ och sedan spottade mig i ansiktet«
Att inte kunna distrahera sig med till exempel sin telefon, att hela tiden behöva brottas med panikattacken i stället för att tänka på något annat var sjukt kämpigt, och det tärde på mitt psyke.
En händelse jag aldrig kommer att glömma är när jag en dag i korridoren på väg till min cell blev stoppad av en annan ungdom som viskade »äckliga jävla bög, du borde dö« och sedan spottade mig i ansiktet. Jag blev ledsen och frustrerad, gick in i min cell och fick en panikattack. Personal kom in till mig och jag förklarade vad som hänt. Då ger hen mig en blick och säger »det är du värd«.
I dag är jag fri, och kontrasten mot att leva inne på ungdomshem är sjukt stor, men ibland också jobbig. När jag slussades ut och fick komma hem hade jag svårt för att »go with the flow«. Till exempel kunde jag stå hemma vid matbordet som en soldat medan jag väntade på orden »var så god« innan jag kunde ta min mat och börja äta. Flera gånger har jag frågat min mamma »kan du låsa upp köket?« fast vi inte ens har en dörr till köket.
»Här ute i friheten så kan jag bara gå därifrån, vilket ju är svårt på en låst avdelning«
Här på utsidan tycker jag att det är lättare att vara mig själv. Jag är inte alls lika utsatt som jag var inne på SiS-hemmet, blir inte retad för min sexuella läggning, och skulle jag bli det här ute i friheten så kan jag bara gå därifrån, vilket ju är svårt på en låst avdelning.
Jag hoppas att jag i framtiden är utbildad till socionom, att jag har ett jobb med ungdomar som har samma problem som jag har. Jag hoppas att jag kan hjälpa dem, kanske till och med rädda liv. Jag hoppas att jag har en egen lägenhet tillsammans med någon kille, en kille som är bra för mig.
Jakob är deltagare i »Ung inlåst«, ett projekt som riktar sig till LVU- och LSU-placerade på Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem.
*Statens institutionsstyrelse (SiS), är en myndighet som bedriver vård, utredning och behandling av ungdomar med bland annat kriminalitet och missbruksproblem.
Teckna en prenumeration och få en fin premie – aktuell bok eller tygkasse!
Trevlig läsning!
