Beautyfeminism
Går det att krossa patriarkatet och samtidigt fixa sin hud, kindben och läppar? Sara Martinsson söker den omdebatterade »beautyfeminismens« kärna.
Kvinnan i receptionen ber mig att sätta blå plastskydd på fötterna innan hon visar mig väntrummet. »Snart kommer din terapeut«, säger hon och lägger en hand på min axel.
Vi blir sedan snabbt på förstanamnsbasis med varandra – hon som ska behandla mig och jag. När jag krupit upp på den höj- och sänkbara britsen stoppar hon om mig som vore jag ett litet barn. Hon lägger den första rengöringskrämen. Masserar in med lugna, mjuka rörelser. Det känns som om tidens hastighet bokstavligen skruvas ner.
Jag har alltid varit ledsen över att jag är så ful. Denna livslånga sorg har krockat med mina genom åren mognande ideologiska övertygelser. Får jag som är feminist samtidigt vara så ledsen som jag är över att vara ful? Ska inte jag, som vet att skönhetsideal förtryckt kvinnor genom århundraden, lägga min tid på annat än på att stirra in i spegeln?
»Badrumshyllorna där serum och masker står har fyllts på i samma takt som ångesten i bröstet vuxit. Jag hör om andra som också hittat till syror och ansiktsbehandlingar via depressioner.« Sara Martinsson.
Jag läser alla bloggarna. Följer alla konton på Instagram. Ibland gör de bara allt värre. Som det här med porstorleken till exempel. Jag visste inte att jag borde ha komplex över den. Men porer kan tydligen vara för stora. Jag ska vilja ha små. Ibland träffar jag kvinnor som ser ut att veta saker om beauty. Då blir jag rädd att det enda de ser när de tittar på mig är någon som inte kan. Jag är rädd att bli påkommen där på behandlingsbädden också. Så jag ljuger och säger att jag gör mindre med min hud än vad jag faktiskt gör. För om jag nu är så ful kanske hudterapeuten åtminstone kan se okunskap som ett försonande drag.
De senaste åren har makeup, hudvård, »beauty« tjänat som arena för kulturdebatt. Flera av vår tids mer inflytelserika feminister har diskuterat serum, syror och skönhetsingrepp. Därmed har också en statusförskjutning skett. Där beautyintresse tidigare mest sågs som något ytligt har viljan att prata om dessa traditionellt feminint kodade ämnen uppvärderat dem till en högre nivå. Vad som kring millennieskiftets »Sex and the City-våg« slängigt kallades »läppstiftsfeminism« rymmer i dag ett brett spektrum av feministiska tolkningar där beauty och politik hör samman. Men ÄR beauty feministiskt?
– Ibland känner jag att det här samtalet inte kommer någon vart…
Karin Kakan Hermansson är trött på frågan. Samtidigt säger hon att hon förstår att hon får den. Sedan hon 2015 började blogga om hudvård hos Nöjesguiden har hon varit den mest kända i den våg av svenska beautybloggare som också skriver om feminism och politik. Hennes position som Elle-skribent, konstnär, tv-personlighet, influencer med vänsterprofil har lett till att hon i dag ofta blir föremål för kritik.
»Om kvinnor och andra personer som inte är cis-män kan hitta tröst i den här fula världen genom att smörja in sig med en kräm, låt oss göra det då.« Kakan Hermansson.
När Valerie Kyeyune Backström på Expressens kultursidor i höstas uttryckte att den feministiska beautytrenden normaliserar botox, lyfte hon fram Kakan och en diskussion från hennes podd Under huden som exempel. Hon kallade den »en total kapitulation« i en samtid där »feministiska profiler gör gemensam sak med patriarkatet och skönhetsindustrin i att förmå oss att leta fel hos oss själva, som kan rättas till med injektioner«.
– Inte för att sätta mig själv på höga hästar. Men jag har varit feminist sedan jag var tolv år, säger Kakan Hermansson själv, inte om den artikeln specifikt, utan om debatten som helhet.
– När jag var tjugo och crustpunkare umgicks jag i kretsar där det kunde bli helt tyst i ett rum om någon kom in och hade plockat ögonbrynen. Jag tycker att den nivån av feministisk diskussion är fruktansvärd. Den är fylld av så mycket hat mot allt som är feminint och handlar bara om att peka finger. Jag förstår att alla har olika nivåer av feministisk kunskap. Men låt en kvinna ha ett fucking läppstift om hon vill.
Kakan Hermansson säger att hon tror att revolutionen kommer att komma via feministiska rörelser, inte via beautybloggar. Ändå känner hon ibland att det är som om omvärlden förväntar sig att hon alltid ska göra rätt. Att folk ser på henne som något slags statlig institution, till för att demonstrera den perfekta feminismen. Men allt hon gör behöver inte vara feministiskt, menar hon.
– Jag upplever att det är en stor skillnad på att, som jag, blogga om tre mascaror, och att uppmuntra till olika typer av ingrepp, som till exempel att ta bort revben eller förstora brösten. Det är lite av feministisk grundkurs att stanna vid tanken att vi måste ta avstånd från skönhetsindustrin eftersom den profiterar på kvinnors dåliga självkänsla som de fått genom patriarkatet. Om kvinnor och andra personer som inte är cis-män kan hitta tröst i den här fula världen genom att smörja in sig med en kräm, låt oss göra det då.
Jag vet inte om jag blir tröstad. Blir jag tröstad? Jag har haft ett jobbigt år. Badrumshyllorna där serum och masker står har fyllts på i samma takt som ångesten i bröstet vuxit. Jag hör om andra som också hittat till syror och ansiktsbehandlingar via depressioner. Skönhetsjournalisten Gustav Broström talar med just Kakan Hermansson i hennes podd om hur han tog sig genom sorgen när hans mamma gick bort, genom att lägga masker.
– För mig var att ta hand om min hy länge ett tråkigt måste. Men så blev jag intresserad av parfymer, och via dem upptäckte jag andra aspekter av hudvården. Den är väldigt njutbar. Att tvätta ansiktet och smörja in huden är taktilt och behagligt på ett sätt som jag uppskattar så mycket att jag skulle göra det även om jag visste att effekten var noll. En kan självklart inte jämföra med terapi. Men jag vet att både jag och andra upplever att en åtminstone kan få terapeutiska effekter av hudvård.
Annahita Yazdi säger att för henne handlar allt om själva »skönhetsupplevelsen«. Att få göra något som känns bra. Men även hon har berörts av den politiska diskussionen. Den som fick läsarna att reagera på det första inlägget om skönhet på Kakans Nöjesguiden– blogg med kommentarer som: »Hur kan man prata om det som anses ›traditionellt kvinnligt‹ utan att man också bidrar till att reproducera föreställningar som ligger i linje med att kvinnor ska behaga, vara fina att titta på etc?« eller »Nu skall vi vara feminister, ha en blogg, vara journalister etc OCH dessutom vara vackra. HELL NO!«.
Samma diskussion som fick den feministiska debattören Natashja Blomberg, mer känd under namnet Lady Dahmer, att på sin blogg ställa frågan: »Vem väljer själv i en kultur där kvinnors knullbarhet är så viktig att kvinnor är villiga att injicera nervgift eller lägga sig under kniven för att känna att de duger?«. Den som fick ETC-krönikören Anna Fock att uppmana skönhetsälskande feminister att sluta använda »feminismen som ett vapen för att få dina medsystrar att försvara industrier och företeelser som alltid använts för att exploatera kvinnor och profitera på vår skapade önskan att ha stora läppar och skimrande hy utan porer«.
Annahita Yazdi har hört alla argumenten.
– Där finns fortfarande ett slags skam i botten kring skönhetsvård. Det är så laddat med femininitet, könsroller, patriarkala strukturer. allt blandas ihop på ett sätt som leder till att vi som håller på med det här får kritik från olika håll, säger hon och liknar den feministiska beautynördens position vid en boxare som ska slåss mot era motståndare samtidigt.
»En måste vara väldigt sträng mot sig själv och aldrig börja prata om skönhet som ett måste eller som en egenskap som är relevant för en människa.« Annahita Yazdi
– Å ena sidan har vi de i patriarkatets ringhörna, som tycker att kvinnor är ytliga och fejkade om vi tar i för mycket, men slappa och okvinnliga om vi inte vårdar vårt yttre alls. Å den andra har vi de andra feministerna, som fokuserar mer på att vi förstärker normer och ideal genom att lyfta fram skönhetsprodukter och att vi göder en industri som lever på kvinnors självhat.
Det sistnämnda är en invändning som även Annahita Yazdi säger att hon har svårt att värja sig mot. Hon vill ju inte vara, som hon själv uttrycker det, »det misogyna kapitalets röst«. Hennes väg har blivit att, förutom att fokusera på den personliga upplevelsen av hudvårdsritualen, också ifrågasätta konsumtionsnormen:
– Jag vill absolut inte vara en säljkanal. Jag kommer aldrig publicera pressmeddelanden eller lägga upp bilder på något varumärkes senaste kollektion. För mig är det viktigt att mina läsare förstår att jag inte anser att hudvårdsprodukter är något måste i livet, utan tvärtom något som kan vara en guldkant. Ingen behöver heller sju olika serum. Det räcker med ett, max två.
Jag tänker så också. Att jag bara ska ha det absolut nödvändigaste. Men förpackningarna är så vackra; färgerna, formerna, typsnitten. Allt med de här produkterna väcker begär. Jag vill också ha dem på min badrumshylla. Vara den sortens kvinna som har en sådan badrumshylla. En kvinna som har en sådan badrumshylla är inte ensam och ful.
– Du måste ifrågasätta dig själv och dina val hela tiden, säger Annahita Yazdi, som om hon läst mina tankar.
– Det är så lätt att sjunka in i en ideologisk dvala bland alla de här produkterna som doftar så gott, glänser så fint, har så fina förpackningar och funkar så bra. Men ingen vanlig konsument får eftersträva en beautysamling som den som en bloggare eller journalist har. En måste vara väldigt sträng mot sig själv och aldrig börja prata om skönhet som ett måste eller som en egenskap som är relevant för en människa, för det är den inte. Beauty behövs inte.
Alla dessa serum, krämer och masker lovar att de ska göra saker med mig, löften som allt oftare paketeras med synbart vetenskapliga argument. Samtidigt har de flesta upplevt att produkterna inte gör någon skillnad.
– Bara ta en sådan sak som att många tror att allt som kommer från naturen är hälsosamt, medan allt som är gjort i ett labb är giftigt och skadligt. Jättemånga företag satsar på naturlig hudvård på grund av detta, och marknadsför produkter bland annat med argumentet att de är »100 procent parabenfria«. Men ingenting är farligt med parabener! Att vi däremot har en uppfattning om att de är farliga är ett marknadsintresse för branschen.
Liv Strömquist uttryckte liknande tankar i podcasten Lilla Drevet. Där talade hon om hur de marknadsekonomiska intressena som driver skönhetshetsindustrin inte tjänas av att produkterna vi köper fungerar. »Oändliga mänskliga resurser läggs på att underhålla ett skapat behov« menade hon. Om en kräm genast ger perfekt hud kommer ju aldrig någon behöva eller vilja köpa något mer än just den krämen.
»Om du tror att en hudvårdsprodukt kan ge dig en miljon gånger bättre hy så kommer du bli besviken.« Karin Petersson
Kemikunniga Karin Petersson säger att problemet med hudvård är att det är en så oprecis vetenskap. När varumärkena testar sina produkter använder de sig oftast av paneler där deltagarna själva får skatta den upplevda effekten.
Karin Petersson säger att det enda som har vetenskapligt bevisad effekt är solskydd, retinol och C-vitamin. Så mycket har jag också snappat upp. Så jag använder alla tre. Nog kan min hud se bättre ut. Men jag känner mig inte så mycket bättre. Timmarna framför spegeln kanske leder till finare hud, men ibland tror jag att jag förlorar alla eventuella vinster i ett sjunkande självförtroende.
Allt jag ser är hyllor, produkter, pudrade kinder, »glowig« hud, långa ögonfransar och glansiga läppar som hela tiden knuffar gränsen för vad jag vill ha framåt. Och då är jag ändå i mina mest grundläggande beståndsdelar trots allt inte helt olik merparten av kvinnorna jag följer. Jag är också mellangammal, normsmal, blond, vit.
»Vithetsnormen kommer från att ljusa människor under så lång tid ansetts vara det vackra idealet, det alla ska vilja efterlikna, bilden av lycka.« Aysha Jones
– De flesta produkterna görs bara i ljusa färgskalor. Varumärkena kan ha tjugo olika foundations för ljusa, och två för alla med mörkare hudtoner. Vithetsnormen är väldigt stark, säger Aysha Jones, entreprenör och makeupartist med lång erfarenhet från mode- och skönhetsbranschen bakom sig.
I fjol startade Aysha Jones en prenumerationslåda fylld med produkter för personer som har svårt att hitta något som passar deras hudton i butikernas ljusa utbud. Konceptet kom till ur ren frustration.
– Vithetsnormen kommer från att ljusa människor under så lång tid ansetts vara det vackra idealet, det alla ska vilja efterlikna, bilden av lycka. Att förändra det kommer att kräva väldigt mycket arbete och att väldigt många människor vaknar upp.
– Vilka sitter i produktionsrummen, vilka är pr-managers, vilka får skapa varumärkenas content? Det krävs en större bredd på alla plan för att er människor ska kunna känna att det de identifierar sig med det som avspeglas i utbudet.
Diskussionen om beauty rör sig på flera olika nivåer samtidigt. Kanske är det därför den inte erbjuder några raka svar. Som Aysha Jones säger, först ser ju allt ut att bara vara yta. En klick produkt på huden. Men under den finns så mycket mer. Under finns känslorna vi bär på. Det dåliga måendet som vi försöker dölja. Strukturerna vi är en del i att upprätthålla. Politiken som våra beslut förvandlas til så fort vi låter dem möta andras blickar. I möten, eller via bloggar och Instagram.
Alla feminister jag talat med för den här artikeln säger att de är medvetna om att deras val att vara offentliga med sitt beautyintresse riskerar att bidra till att stabilisera ideal som skapats av patriarkatet. De har alla olika strategier för att handskas med den insikten. De talar om representation, att lyfta fram utseenden som inte ryms inom traditionella normer, att ifrågasätta konsumtion, att fokusera på vetenskapliga eller konstnärliga aspekter av beauty. Men ändå går inte effekten att komma ifrån. De blir några vi andra speglar oss i. Några vi ser upp till, vill efterlikna, formas till i brist på egen form att stå ut i. Det är något. Men det är antagligen inte feminism.
Samtidigt, jag vet inte om jag bryr mig längre.
När jag lämnar salongen med nyfärgade fransar och bryn känner jag mig varken som en bättre eller sämre feminist. I någon mån famlar vi väl alla efter rätt och fel, rakade armhålor eller håriga. Att öppna dörren för beauty blev det samma som att erkänna ytterligare svagheter. Jag är fortfarande feminist. Men jag vill också att någon bara ska röra vid mig en stund. tala med mjuk röst och säga mitt namn. Ha något litet som är speciellt för mig, om det så bara är omtanke på tub eller i en liten glas aska. Jag vill att något ska lugna min hud, när inget kan lugna mitt hjärta.
Sara Martinsson är frilansskribent
Bild Sara Mac Key
Teckna en prenumeration och få en fin premie – aktuell bok eller tygkasse!
Trevlig läsning!
Läs mer
Annahita Yazdi, bloggar på whinar.se
Karin Petersson, bloggar på prettyscientific.com
Aysha Jones har bloggen Life of a fashionista på ayshajones.com.
