Ottars chefredaktörer om flodvågen av vittnesmål om sexuella trakasserier. Det går inte att backa bandet.
»Frågan är om det finns något mäktigare än ett kollektiv av kvinnor som till slut har fått nog?«. Så skrev kulturjournalisten Kristin Lundell efter att hundratals skådespelare samlats på scener runtom i landet och läst upp vittnesmål om sexuella övergrepp i film- och teatervärlden under vinjetten #tystnadtagning.
Den här hösten har inte bara varit som en bombmatta av kreativa hashtags (#metoo, #visjungerut, #teknisktfel , #medvilkenrätt, #orosanmälan, #imaktenskorridorer, #deadline, #vardeljus, #tystiklassen – bara för att nämna några) utan har också präglats av en känsla av feministisk vår. Att något avgörande håller på att hända.
Men varför har ingen som varit utsatt sagt något tidigare, är en fråga som återkommit ända sedan New York Times publicerade den första artikeln om anklagelserna mot filmmogulen Harvey Weinstein i början av oktober.
Sanningen är att många har försökt säga något. Metoo-rörelsen skapades till exempel redan 2006 av den amerikanska aktivisten Tarana Burke. Men det är svårt att bli hörd, och svårt att bli trodd.
»Ansvar måste utkrävas, förövare anmälas och ett aktivt förändringsarbete ta vid. Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.«
Carolina Hemlin & Anna Dahlqvist
Vad de senaste månaderna har visat mer än något annat är att kollektivet har en egen logik, och en ofattbar kraft. Rösterna och vittnesmålen om sexism, sexuella trakasserier och övergrepp sköljer genom samhället och får sexister och förövare att falla på löpande band. Det finns ett före och efter hösten 2017 – och det går inte att backa bandet.
Den brittiska kulturteoretikern och vithetsforskaren Sara Ahmed menar dock att det är en vanlig illusion att sociala maktordningar – som rasism – försvinner automatiskt så fort de pekas ut. Att kunskap om en orättvisa i sig skulle vara liktydigt med förändring. Men det stämmer inte, vi kan vara hur medvetna och kunniga som helst om patriarkatets förtryckande mekanismer utan att det händer något alls.
Därför är det så viktigt att alla upprop, vittnesmål och avslöjanden inte stannar vid ett konstaterande om sakernas jävliga tillstånd.
Ansvar måste utkrävas, förövare anmälas och ett aktivt förändringsarbete ta vid. Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.
Ottars chefredaktörer
Carolina Hemlin och Anna Dahlqvist
