Pride i ockupationens skugga

– Man kan känna sig trygg och fri som gay i Tel Aviv, säger Chen Arieli.

Hon är ordförande för Israels största hbtq-organisation Aguda. Vi sitter på ett café i centrala Tel Aviv. Konversationer bland gästerna avslöjar att en stor del av dem är hbtq-personer. Inte så märkligt. Tel Aviv brukar kallas för Mellanösterns hbtq-huvudstad. Det drar till sig många utländska hbtq-turister.

– Nattlivet här är fantastiskt. Det israeliska klimatet lockar också, konstaterar Chen Arieli.

Hbtq-turism i Israel, framförallt under Tel Aviv Pride i juni, medför ett rejält klirr i statskassan. Våren 2016 avsatte turistministeriet 11 miljoner shekel (motsvarande cirka 26 miljoner kronor) för att locka queerturister till Tel Aviv Pride. Aguda hotade med att ställa in Tel Aviv Pride om inte pengarna gick till Israels 18 hbtq-organisationer i stället. Tre månader senare hade man fått sin vilja igenom.

Chen Arieli menar att regeringen inte har anledning att banka sig för bröstet när det gäller hbtq-rätt.

– Förutom en lag, som förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning i skolor, så finns inte några av våra rättigheter i lagstiftningen.

Men den israeliska regeringen lyfter gärna fram landet som ett »queerparadis«, vilket också lett till att de anklagats för »pinkwashing«, eller rosatvätt. Det fria gaylivet som Chen Arieli beskriver blir som ett skyltfönster mot omvärlden, som bland annat drar uppmärksamheten från ockupationen av Västbanken och Gaza.

»Det är den israeliska regeringen som ska anklagas för rosatvätt.«

I juni i år är det 50 år sedan sexdagarskriget då ockupationen inleddes. Efter Osloavtalet 1993 fick palestinierna begränsat självstyre. 62 procent av Västbanken är under total israelisk kontroll. Över 140 israeliska bosättningar, med cirka 700 000 invånare, har byggts på ockuperad mark i strid med internationell rätt. 2002 började Israel bygga en separationsbarriär kring Västbanken som ska bli 720 kilometer lång.

Men även de israeliska hbtq-organisationerna, med Aguda i spetsen, har anklagats för rosatvätt.

– Det är den israeliska regeringen som ska anklagas för rosatvätt. Till exempel när vår premiärminister säger till omvärlden att Israel är ett bra land för hbtq-personer, säger Chen Arieli.

Att Israel är ett av världens mer progressiva länder när det gäller hbtq-rätt beror på att människor har överklagat till Högsta Domstolen när de har diskriminerats. Domarna har sedan blivit prejudikat, det vill säga regler i liknande ärenden – inte lagar.

»Vi får stöd av den israeliska regeringen. De arabiska hbtq-organisationerna har problem med det. Jag kan förstå dem.«

Det israeliska samhället är inte homofobfritt. Under Jerusalem Pride 2015 knivhögg till exempel en ultraortodox judisk man sex deltagare varav en dog. Efter händelsen krävde Aguda – och lyckades få – en särskild årlig hbtq-dag i parlamentet. Hbtq-rörelsen har uppenbarligen makt att förändra, men när det gäller ockupationen tar de inte ställning.

– Vi är en ickepolitisk organisation och gör inte politiska uttalanden, säger Chen Arieli.

Det är en orsak till att de palestinska hbtq-organisationerna Aswat som är baserad i Israel, och alQaws på Västbanken, vänder Aguda ryggen.

– Vi får stöd av den israeliska regeringen. De arabiska hbtq-organisationerna har problem med det. Jag kan förstå dem, säger Chen Arieli.

»De palestinska hbtq-organisationerna uppmanar till turistbojkott tills ockupationen upphör och separationsbarriären rivs.«

De palestinska hbtq-organisationerna uppmanar till turistbojkott tills dess att ockupationen upphör, separationsbarriären rivs och Israel följer internationella konventioner.

– Min personliga åsikt är att en bojkott är en våldsam handling. Jag förstår att människor som lever under ockupation och förtryck måste ta radikala steg för att få ett slut på det, men jag tycker att vi borde kunna prata också, säger Chen Arieli.

Drygt 20 procent av Israels 8,5 miljoner invånare är araber.

– I januari valdes för första gången någonsin en arab in i Agudas styrelse. Med palestinier i styrelsen hoppas vi kunna bygga broar, fortsätter hon.

» Jag tror att många deltar av naivitet, okunnighet eller likgiltighet kring vad som sker här.«

Queeraktivisten Ghaith Hilal, palestinier från Västbanken, menar att bara för att Israel »för tillfället ockuperar vårt land gör oss inte till ETT samhälle« och att »vara queer eliminerar inte maktdynamiken mellan den koloniserade och kolonisatören«.

Den palestinska hbtq-organisationen alQaws avböjer att medverka i artikeln. Det är en del bojkottrörelsen mot Israel, BDS (Boycott, Divestment and Sanctions) och är mycket kritisk till Agudas samarbete med Israels regering. alQaws ser Tel Aviv Pride som en form av internationell diplomati där ockupation, kolonialism och apartheid göms under regnbågens färger.

»Prideparaderna i Israel är mycket nationalistiska. Det sägs ingenting om att stoppa ockupationen eller diskrimineringen mot palestinier.«

På en arabisk restaurang i Haifa i nordvästra Israel träffar jag Ghadir Taghrid från den palestinska hbtq-organisationen Aswat. De går på samma åsiktslinje som alQaws .

– Prideparaderna i Israel är mycket nationalistiska. Det sägs ingenting om att stoppa ockupationen eller diskrimineringen mot palestinier, säger Ghadir Taghrid.

Hon menar att utländska besökare som deltar i Tel Aviv Pride endast ser en glittrig sida av Israel.

– Jag tror att många deltar av naivitet, okunnighet eller likgiltighet kring vad som sker här.

Rosatvätt innebär även, enligt Ghadir Taghrid, att framställa det palestinska samhället som homofobiskt i kontrast till gayvänliga Israel.

På restaurangen vimlar det av palestinska queers.

– Det finns många palestinska hbtq-personer i Haifa som är öppna med sin sexuella läggning, men så är det inte i Betlehem eller andra städer på Västbanken eller i Gaza, säger Ghadir Taghrid.

I Gaza, som Israel lämnade 2005, är samkönat sex olagligt sedan islamistiska Hamas tog makten där 2007. Så är inte fallet på Västbanken, men det finns inte några lagar om hbtq-rätt. Ghadir Taghrid säger att det delvis beror på att ockupationen inte har gett det palestinska samhället möjlighet att utvecklas som det israeliska.

– Det palestinska folket är inte mer homofobiskt än andra, men det finns få möjligheter att träffas och prata om frågan.

»Den palestinska gayrörelsen exkluderas från den politiska scenen och från statlig finansiering.«

Palestinier från Västbanken måste ha tillstånd för att resa till Israel vilket är svårt att få. Ghadir Taghrid menar att även hon, som palestinier med israeliskt medborgskap, stigmatiseras. Som 18-åring lämnade hon sin familj och åkte till Tel Aviv för att leva ut sin sexualitet.

– Men israeliska hbtq-vänner bad mig ligga lågt med att jag var palestinier. Jag blev till och med uppmanad att byta till ett judiskt namn, säger Ghadir Taghrid.

Efter ett år i Tel Aviv återvände hon till sin familj, sa att hon var hetero och gifte sig med en man som hon fick ett barn med. Äktenskapet varade dock inte länge.

– Det var när jag kom i kontakt med Aswat som jag insåg att det fanns andra palestinska hbtq-personer. Först då kände jag mig hemma.

Hon menar att Israel som gayvänligt land med progressiv hbtq-rätt bara är förunnat judiska israeler.

– Den palestinska gayrörelsen exkluderas från den politiska scenen och från statlig finansiering. Det finns närmare 60 lagar som diskriminerar mig som palestinier.

Ghadir Tahgrid säger att rosatvätt även ligger på Israels inhemska agenda och att den framförallt implementeras av utbildningsministeriet. Hon exemplifierar med att de flesta arabiska skolor i Israel inte har sexualundervisning på schemat. När Aswat sökte medel från myndigheterna för att försöka ändra på det nekades de – såvida de inte började samarbeta med judisk-israeliska organisationer.

»Ett samarbete med den israeliska hbtq-rörelsen finns inte på agendan. Frågan är om det någonsin kommer att göra det?«

– Genom att föra samman palestinier och israeler ser det ut som om »här är allt bra« och »här finns ingen ockupation eller diskriminering«. Ibland kan dessa projekt vara bra, men ofta är syftet att visa att det israeliska samhället är inkluderande och att israeler lär de arabiska barbarerna om sex, säger Ghadir Taghrid.

Aswat jobbar istället via icke-statliga kanaler för att öka medvetenheten och förståelsen kring sexualitet och könsidentitet i det palestinska samhället. Man har bland annat workshops om hbtq-frågor och sexualitet i arabiska byar runtom i Israel. Årligen organiserar man en queer filmfestival i Haifa.

– Den är delvis ämnad att sprida medvetenhet om hbtq-frågor. Den är välbesökt vilket ger oss en röst.

Ett samarbete med den israeliska hbtq-rörelsen finns inte på agendan. Frågan är om det någonsin kommer att göra det?

– BDS slogan är både svaret och lösningen, när det råder »Rättvisa, Frihet och Jämlikhet«, avslutar Ghadir Taghrid.

Text och foto Bengt Sigvardsson, frilansjournalist

Läs mer

»Den största patriarken är ockupationen« (2014)

Rosatvätt (2012)

»Syriska hbtq-personer flyr till Turkiet för att ta sig vidare till Europa« (2016)

Libanon kommer ut ur garderoben