Rebecca Svart skriver om en kriminalvård där kvinnor är i minoritet och ett samhälle som dömer dem långt hårdare, just för att de är kvinnor.
Jag får ofta frågan om att föreläsa om missbruk och kriminalitet ur ett »kvinnligt perspektiv«. Det är det perspektiv mina egna erfarenheter bygger på, genom min bakgrund och könet jag identifierar mig med.
Jag växte upp med en känsla av utanförskap i en dysfunktionell familjestruktur av heder, missbruk och våld. Genom självhjälpsgrupper och behandling för våldsutsatta kvinnor har jag fått hjälp att leva det liv som jag lever i dag. Ett liv där jag är stolt över att inte längre identifiera mig som en kriminell eller missbrukare.
Ett liv där jag inte längre är en av kvinnorna i Kriminalvårdens statistik.
»Risken att hamna långt ifrån familj och vänner är större om du är kvinna. För den som är förälder blir det svårare att träffa sina barn.«
I oktober 2015 fanns det totalt 4 292 intagna på svenska kriminalvårdsanstalter. Av dem var fem procent, alltså 228 stycken, kvinnor. Det finns bara sex anstalter för kvinnor i Sverige, fördelade på två säkerhetsklasser: Klass två som är sluten anstalt och klass 3 som är öppen. Det betyder att risken att hamna långt ifrån familj och vänner är större om du är kvinna. För den som är förälder blir det svårare att träffa sina barn.
I dag har cirka 30 000 barn minst en förälder i fängelse eller frivård. Det finns barn som tillbringar sina första år innanför murarna och andra som under många år endast träffar sina föräldrar inne på en anstalt.
Det finns också könsspecifika erfarenheter för kvinnor på anstalt. Utifrån mitt arbete på Unga Kris är min bild att kvinnor generellt har befunnit sig i den utsatta kriminella miljön en längre period innan de hamnar i kriminalvårdssystemet. Ofta är de i sämre skick än männen då de döms till sitt första fängelsestraff. De har i större utsträckning blivit utnyttjade både psykiskt och fysiskt och många har varit styrda av män. Identiteten är, eller har för många varit, att vara »någons kvinna«.
Enligt Kriminalvården har kvinnorna i många fall behov av samtalsterapi för att bland annat bearbeta våld och sexuella övergrepp. Det är vanligt att de lever med en kriminell/ missbrukande partner som antingen själv avtjänar ett straff eller som väntar utanför fängelset.
»Min förhoppning är att de också kommer att fokusera mer på kvinnor som lever med hedersnormer.«
Som ordförande i Unga Kris lägger jag stor vikt vid att utmana normer och belysa jämställdhetsfrågor. Det är givetvis viktiga frågor i samhället i stort, men i synnerhet inom de miljöer som de unga vi möter kommer ifrån. Miljöer som ofta är präglade av en stark machokutur.
För Kriminalvården finns mycket att ta tag i, men flera initiativ bådar gott. Anstalterna har arbetat mycket med barnperspektivet för medföljande barn. Det finns nu även en plan för jämställdhetsintegrering. Bättre sent än aldrig! Kriminalvården utvecklar även individuella behandlingsprogram för relationsvåld och våld kopplat till maskulinitet.
Min förhoppning är att de också kommer att fokusera mer på kvinnor som lever med hedersnormer. Nu utreds också en anstaltsavdelning med stärkta insatser för särskilt resurskrävande kvinnor med utåtagerande beteende.
»Utanför murarna granskas och sågas hennes lämplighet som förälder mer än en man i motsvarande situation. Han ses snarare som en spännande ’bad boy’.«
Men »den kriminella kvinnan« har inte bara en kriminalvård som utgår från »den kriminella mannen« att kämpa emot. Utanför murarna granskas och sågas hennes lämplighet som förälder mer än en man i motsvarande situation. Han ses snarare som en spännande »bad boy«. Det är också mer normaliserat med en man som inte tar sitt ansvar som pappa.
Den ideala kvinnan är snygg och sexig, utan några skavanker. Hon är en perfekt mamma och en framgångsrik yrkesperson som tränar, äter nyttigt, klär sig trendigt, vårdar sina relationer, har ett härligt sexliv och inreder sitt hem. Allt det där är raka motsatsen till vad kvinnor som avtjänat straff ses som kapabla till. För en man som begår så pass allvarliga »misstag« att han straffas med fängelse finns större förståelse än för en kvinna som gör detsamma.
För henne väntar en långt djupare skam. En hårdare granskning. Och den är präglad av våra föreställningar kring kön.
Text Rebecca Svart är Ordförande i Unga Kris. Hon har själv en bakgrund som kriminell och har dömts till skyddstillsyn men har aldrig avtjänat fängelsestraff.
Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!
Trevlig läsning!
