Drömmen om fontänorgasmen blir till ilska över att kunskapen om fittan och den egna njutningen är så knapp. Rebecka Raff går på workshop om att spruta och upptäcker fittans okända öppningar.
I det nedsläckta rummet kan jag urskilja silhuetterna av ett tiotal personer som sitter på huk. Alla rör rytmiskt ena handen runt sina kön. Då och då hör jag ett porlande ljud av vätska som landar i en plastmugg.
Det handlar om utlösning, att ejakulera med sin fitta.
För mig började det inte i det mörka rummet i Mexiko City, utan när jag var 20 år och en vän berättade för mig om vad hon kallade fontänorgasm, alltså en orgasm där det sprutas ut en vätskestråle ur fittan. Vi blev båda besatta av att åstadkomma en. Dels för att det verkade häftigt och skönt, men också för att det var så mystiskt. Var bildas vätskan? Var kommer den ut? Jag upptäckte att ordet fontänorgasm kan få sexpartners ögon att tindra och att det är vanligt i pornografin. På internet hittade jag många som tvivlade på fontänens existens. Det är bara kiss, påstods det.
»Kravet för att delta är att ta med sig en handduk, ha en fitta och betala 75 spänn. Jag tänker på min kompis som faktiskt lärde sig att spruta.«
En kväll fick jag en snapchat från vännen föreställandes hennes rödsvettiga, lyckliga ansikte med texten: »Jag gjorde det«. Men det gjorde inte jag.
Tre år senare i Mexiko City läser jag en intervju med performancekonstnären Diana Torres. På hennes Facebook hittar jag ett event: En workshop i att ejakulera. Kravet för att delta är att ta med sig en handduk, ha en fitta och betala 75 spänn. Jag tänker på min kompis som faktiskt lärde sig att spruta. Då borde jag väl också kunna det?
Vi träffas på övervåningen till ett kafé. Diana Torres bär zebramönstrade byxor och pratar fort med den lilla gruppen som sitter på golvet i en halvmåne.
– Om ni ejakulerar är det ju kul, men det spelar ingen roll här. Vi är här för att lära oss om oss själva och vår njutning, säger hon.
Bilder över vaginans anatomi projiceras på stenväggen. Diana Torres förklarar att vi, liksom de med snopp, har en prostata. Den är en vävnad med körtlar som sitter längst ned längs urinröret. På bilderna ser den ut som en korall.
– På anatomiska bilder över underlivet finns sällan prostatan med. Så den hamnar inte på våra mentala kartor, och många vet inte att den finns.
Enligt Diana Torres har det att göra med att vår patriarkala värld tabubelägger fittbärares sexuella njutning, och hon nämner Freud, katolicismen och gynekologin. Det forskas mycket lite om prostatan.
»När personen som blottar sin vulva drar i de inre blygdläpparna blottas de små öppningarna.«
Innan utlösningen uppstår en stark kissnödighet. Därför tror många som ejakulerar att de kissar på sig. Men det är alltså inte kiss. Ordet fontänorgasm är missvisande för oavsett kön är orgasm och ejakulation inte samma sak, även om det ofta inträffar samtidigt. Vid tryck kan prostatan tömma sig när som helst.
Utlösningen kommer genom flera pyttesmå hål. Vi har olika många. Den som vill får lägga sig med särade ben framför Diana Torres, som placerar en filmkamera vid området runt urinhålet. Den högupplösta filmen projiceras på väggen.
När personen som blottar sin vulva drar i de inre blygdläpparna blottas de små öppningarna. Vi räknar hålen tillsammans och ritar sen på whiteboardtavlan hur just våra hål sitter.
»Tänk att jag först vid 23 års ålder lär mig att jag har en prostata! Kunskapen om fittan är så knapp.«
Den sista timmen ägnas åt frivillig praktik. Vi uppmuntras samla eventuella vätskor i varsin plastmugg, så att vi sen kan studera dem. Lampan släcks. Jag känner mig bara stressad och ger snabbt upp. Jag väntar lutad mot väggen och funderar. Hade jag sprutat om jag alltid vetat att det går? Då hade det ju varit något naturligt och odramatiskt. Nu känner jag mig som en nybörjare på min kropp. Jag blir arg. Tänk att jag först vid 23 års ålder lär mig att jag har en prostata! Kunskapen om fittan är så knapp, fast det handlar om våra kroppar och njutningar, fast det är så viktigt.
När lampan tänds har flera muggar fyllts. Vätskan är inte alls transparent som kiss, utan lite grumligt.
När vi skiljs åt är jag lite besviken. Jag ville ju få en utlösning. Inte längre så mycket för att det verkar häftigt, som för att jag vill lära känna min kropp och min njutning. Men för att rita om min mentala karta över mitt underliv kommer det krävas mer än en eftermiddag.
Rebecka Raff
Frilansjournalist