»Ta det inte personligt!«

Det är minst sagt spännande att uppleva Stockholms nattliv som östasiatisk icke-binär transperson. Om en med spännande menar ganska jobbigt. Det är minst sagt intressant hur olika människor bemöter mig beroende på om de läser mig som man eller kvinna. Om en med intressant menar ganska tröttsamt. För jag läses inte bara som man eller kvinna. Jag läses som östasiatisk man eller kvinna.

När jag läses som östasiatisk kvinna är jag per automatik spännande, exotisk och ett sexobjekt. När jag läses som östasiatisk man är jag per automatik nördig, asexuell och ointressant. I bästa fall är jag nördig och bra på kampsport. Oavsett hur jag klär mig, om jag sminkat mig eller inte är det människor som tilltalar mig på engelska och som fortsätter även när jag svarar på svenska. Eller hälsar på och tilltalar mig med språk jag själv inte behärskar, så som »Ni hao!« eller »Konichiwa!«.

»Om jag har trång fitta? Om jag har liten kuk? Om jag pratar svenska? Om jag kan köpas?«

Även om en söker sig till queera rum för att undvika den vita heterosexuella mannens blick kvarstår det faktum att jag läses som östasiat – ibland kvinna, ibland man – och därmed kommer frågor och kommentarer utifrån det med varje främling jag möter. Jaha är jag lik Lucy Liu, det har jag aldrig hört förut! Aha jag påminner om den enda östasiatiska karaktären i Äkta människor, gud vad kul att höra! Var jag kommer ifrån? Om jag har trång fitta? Om jag har liten kuk? Om jag pratar svenska? Om jag kan köpas?

Så många frågor.
Så många ursäkter.
Men inte från personerna som säger rasistiska saker såklart, utan från samhället.
De är bara nyfikna!
De hade väl druckit en öl för mycket.
De tänkte inte efter och så blev det fel.
Och. Så. Mycket. Victim blaming.
Ta det inte personligt!
Var inte så känslig!
Det var ju bara en fråga!

Och så mycket blickar. Blickarna kan vara värre än frågorna. Försöker du lista ut om jag är kille eller tjej? Tycker du att jag är snygg? Har du en fetisch för östasiatiska kvinnor? Eller har du en fetisch för östasiatiska män?

»Det kanske bara är ›mänskligt‹ att vara ›nyfiken‹ på den enda icke-vita personen i rummet, för det är jag oftast i queera sammanhang.«

I och för sig är det kanske bara »mänskligt« att vara »nyfiken« på den enda icke-vita personen i rummet, för det är jag oftast i queera sammanhang. Och därmed: blickar. And I’m not shaming queer people of color for not being there, för jag förstår verkligen att en inte orkar. But I am shaming the queer community för att vara så jäkla smalt ibland, ibland är det så himla vitt och cis-normativt att det är komiskt. Om en med komiskt menar sorgligt.

Det har varit mycket diskussioner om separatism den senaste tiden och det mesta (och lite till) har sagts men det behöver tyvärr sägas igen: Separatistiska rum för rasifierade är inte odemokratiskt. Det är mänskligt. Vi behöver kunna andas.

Separatistiska rum är inte heller något nytt, de finns överallt. Vita personer är också »hudfärgsaktivister« utan att veta om det. För guess what? Majoriteten av alla offentliga rum ÄR separatistiska FÖR VITA. Att vi vill ha ett rum där vi får andas typ en gång varannan månad borde inte vara för mycket begärt. Ta det inte personligt! Var inte så känslig! Eller hur var det nu igen?

Jag vill kunna röra mig i nattlivet utan att vara rädd, utan att vara på min vakt, utan att dagen efter återigen ha något negativt att berätta. Jag vill inte höra om hur mina queera östasiatiska vänner undviker att gå ut för att de är rädda att gamla, vita män ska stöta på dem, att okända killar ska tafsa och tro att de är med på det enbart på grund av deras östasiatiska rötter. Jag vill kunna gå ut med mina östasiatiska vänner utan att folk ska fråga om vi är turister, var vi kommer från egentligen, om vi är till salu, vad vi heter eller »vad« vi är.

»Även i separatistiska rum skapas utanförskap när någon bryter mer än en norm.«

Alla rum präglas av normer. Det har redan sagts att queera rum präglas av vithetsnormen. Men vi får inte glömma att även separatistiska rum för rasfierade präglas av hetero- och cisnormer. Även i separatistiska rum skapas utanförskap när någon bryter mer än en norm.

Tänk om det fanns ett rum där vi kunde få passa in och uppleva hundra procent trygghet. Tänk om det rummet kunde vara en skyddande bubbla som följde mig hem sent på natten. Det skulle vara fantastiskt. Om en med fantastiskt menar för bra för att vara sant.

Jon Aagaard Andersson är icke-binär frilansskribent, spoken word-artist och konstnär.

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!