Bilan Osman frågar sig vad som händer när barn används för att demonisera »den andre« i en rasistisk och sexistisk debatt
Hösten 2016. I en kommunfullmäktigesal är stämningen hätsk. Norrköpings politiker har samlats mot bakgrund av en motion som har undertecknats av två politiker från Moderaterna. Politikerna har föreslagit att kommunen ska utreda möjligheten till ett lokalt regelverk som förbjuder slöja på flickor under 15 år i kommunal barnomsorg och skola. »Flickor under 15 år ska inte förknippas med en sexualisering som svensk lag ändå inte stödjer.« Hijab eller slöja, menar de, upprätthåller inte bara en hedersnorm – den bidrar även till en sexualisering av barns kroppar.
»Inte mycket har förändrats sedan Frankrike redan 2004 införde en lag om slöjförbud i skolan.«
Norrköpings kommunfullmäktigesal blir för en kväll en arena för islamofobiska antaganden. Motionen, som enbart stöds av de få närvarande moderaterna samt Sverigedemokraterna, röstas senare ner.
2000-talet har präglats av en hijab-debatt. Inte mycket har förändrats sedan Frankrike redan 2004 införde en lag om slöjförbud i skolan, och den dåvarande svenska riksdagsledamoten Nyamko Sabuni (L) i samma veva föreslog att hijab på barn skulle förbjudas.
Även om man bortser från försöken att gripa efter halmstrån i debatten (debattören Devin Rexvid som menar att hijab förhindrar barns hud från att absorbera D-vitamin från solstrålar – eller Norrköpingspolitikerna som i sin motion skrev att hijab inte tillåter flickor »känna värme och vatten, vind och beröring«) så finns det någonting högst obehagligt med detta: Barn som slagträn i en rasistisk debatt.
»Att barn väljer att klä sig som sina föräldrar eller syskon behöver således inte vara en konsekvens av ett förtryck eller en ›hedersnorm‹.«
Anledningarna till att bära hijab är högst individuella. När jag talar med hijabis i min närhet återkommer de ofta till den personliga relationen till Gud. Hijab är ett av era sätt att uttrycka sin religiositet. Ett uttryck som självfallet också påverkas av det könsnormativa samhälle vi de facto lever i – oberoende av trosinriktning. Men idén om att islam och muslimer står utanför samhället, och inte är en produkt av den, genomsyrar debatten om hijab.
Många barn studerar sina föräldrar när de klär på sig framför spegeln, eller ser sina äldre syskon gå igenom garderoben. Genom det lär de sig om sociala konstruktioner såsom kön och könsuttryck. Givetvis är religion många gånger alltför komplext för ett barn att greppa (jag menar, det är alltför komplext även för vuxna). Att barn väljer att klä sig som sina föräldrar eller syskon behöver således inte vara en konsekvens av ett förtryck eller en »hedersnorm«.
Det är däremot en konsekvens av att barn fostras in i sociala konstruktioner; oavsett om den sociala konstruktionen klär sig i en hijab eller i strumpbyxor. Idén om att muslimska barn skulle stå utanför det fenomenet, eller att andra uttryck för sociala identiteter eller könsuttryck – som inte inbegriper hijab – är givna och naturliga, är oerhört antiintellektuellt.
»Barns kroppar har blivit ett slagfält. En rasistisk och sexistisk projektionsyta för allehanda föreställningar om icke-vita.«
Men hijabdebatten berättar något betydligt mer allvarligt och alarmerande: Hur barns kroppar kan bli redskap för att demonisera och misstänkliggöra den andre.
Det kan antingen handla om Sverigedemokraternas valfilm från 2010, som visade muslimska kvinnor iklädda burka och med barnvagnar i hand, eller barn som förekommer i rasistiska utspel och propaganda där de blir till ett föremål som måste räddas från de farlige andra. Som i fallet med en mobilfilm som visar en ung flicka utsättas för sexuella övergrepp av fyra killar. Filmen florerade på rasistiska forum, trots att det försatte flickan i en än mer utsatt situation. Detta i syfte att visa hur »invandrarna« ger sig på »våra« unga flickor.
Barns kroppar har blivit ett slagfält. En rasistisk och sexistisk projektionsyta för allehanda föreställningar om icke-vita.
Frågan vi bör ställa oss är: Vad riskerar barn att ta med sig av en debatt där oavsett hur en kvinna eller icke-man klär sig så blir det enbart ett förhållningssätt till patriarkatet och ett föremål för diskussion? För lite? Slampa. För mycket? Förtryckt. Alldeles lagom? Ja, då blir hen ändå våldtagen, tafsad på och får mindre i lön än sin manliga kollega.
När unga riskerar att internalisera en debatt där deras kläder blir till moraliska dilemman, lär de sig att det som står utanför normativa uttryck, kan bli en måltavla för problematisering.
Bilan Osman är journalist och utbildare på Expo.
Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!
Trevlig läsning!
