Miluska kämpar för rätten till sin identitet
Transrörelsen i Peru kämpar för att få igenom en könsidentitetslag. Ottar har träffat Miluska Luzquiños, transkvinna och aktivist. Hon berättar om transkamp i Peru och varför det är så viktigt att könsidentitetslagen går igenom.
Den 4:e november ska ett förslag på en könsidentitetslag presenteras inför den peruanska kongressen. Förslaget läggs fram av kongressledamöter från vänstern och en koalition av transorganisationer. Det har tagit år av gemensam kamp att nå hit, som inte är över. Det finns mycket kvar att göra.
– Lagen kommer inte att förändra livet för transpersoner. Det måste vi ha klart för oss. Men det är i alla fall ett verktyg, något som garanterar att vi är synliga, att vi existerar. Det är något som visar att staten har erkänt transpersoner, och vi kommer att kunna påverka politiskt, säger Miluska Luzquiños.
Miluska Luzquiños är 34 år och kommer från Lambayeque i norra Peru. Hon är också ledare för Red trans Peru, ett nätverk för transkvinnor.
När jag träffar Miluska Luzquiños i augusti i år är det tredje dagen för henne på det nya jobbet på Pathfinder International i Lima, Peru. Hennes röda hår lyser upp den gråa kontorsmiljön. Hon är väldigt glad och har fortfarande inte riktigt landat i att hon har lyckats ta sig ända hit.
Pathfinder International är en organisation som arbetar för att främja sexuell- och reproduktiv hälsa. Miluska Luzquiños är den första transpersonen som har anställts inom organisationen i Peru. Hon ska fungera som rådgivande länk till transpersoner och andra utsatta grupper i ett treårigt nationellt projekt för hivprevention, och hon har stora planer för vad hon tänker åstadkomma under de tre åren. Först och främst gäller det att få igenom könsidentitetslagen. Hon har redan bokat möten med politiker och börjar mobilisera aktivister.
»Många föredrar att leva som papperslösa framför att använda dokument som visar ett annat namn och ett annat kön.«
40 procent av alla transpersoner i Peru saknar identitetshandlingar. Många föredrar att leva som papperslösa framför att använda dokument som visar ett annat namn och ett annat kön, på grund av stigmatiseringen. Enligt Miluska Luzquiños är transkvinnor en mer utsatt grupp än transmän.
– Jag pratar mer om transkvinnor därför att våldet och stigmatiseringen drabbar dem hårdast. För transmän är identitetsfrågan och frågan om tillgången till arbetsmarknaden också viktig, men när det gäller våld, hiv, sexarbete och extrem fattigdom, så är transkvinnor mer utsatta, säger Miluska Luzquiños.
Medellivslängden för transkvinnor i Latinamerika är cirka 40 år. Transkvinnor utsätts i stor uträckning för våldsbrott. Red trans Peru deltar i förberedelserna inför »Ni una menos« en stor manifestation mot könsbaserat våld som har organiserats i flera länder i Latinamerika.
En viktig fråga för Red trans Peru är att dödligt våld mot transkvinnor också ska erkännas som femicide, mord som begås på kvinnor för att de är kvinnor, ofta av en närstående man. Ofta omnämns mördade transkvinnor som »man i klänning« eller »man med kvinnligt alias« i polisrapporter och media.
Många drabbas också av allvarliga biverkningar från industriellt silikon. Det är vanligt att transkvinnor själva injicerar in industriellt silikon i kroppen för att få bröst och höfter, eftersom få har råd att bli opererade av läkare.
»Alla länkar med sin familj, sitt tidigare liv, identitetshandlingar, lämnar de bakom sig.«
Många lever dessutom med oupptäckt hiv. En av anledningarna till att viruset inte upptäcks i tid är att personerna inte uppsöker sjukvården eftersom de saknar identitetshandlingar.
– Majoriteten av transpersonerna i Lima har migrerat från Anderna, Amazonas och norra Peru. Många kommer i de tidiga tonåren. Alla länkar med sin familj, sitt tidigare liv, identitetshandlingar, lämnar de bakom sig. Så när de blir myndiga och kan skaffa identitetshandlingar här, fattas det dokument. Ofta har de inte råd att åka tillbaka, säger Miluska Luzquiños.
Det var av nödvändighet och upprorslust som Miluska Luzquiños blev aktivist för fem år sedan i sin hemstad Lambayeque.
– Det vi har uppnått på regional nivå är att synliggöra transkvinnan och placera henne i de rum där beslut fattas. Att hon kan föra sin egen talan och att ställa krav utifrån sina egna behov, vare sig det gäller utbildning eller hälsa, säger Miluska Luzquiños.
Hon berättar att de till exempel har lyckats inkludera transkvinnor som målgrupp i de sociala program i regionen som riktar sig till personer som lever i extrem fattigdom.
En av de saker Miluska Luzquiños vill åstadkomma genom projektet på Pathfinder International är att lära transkvinnor runtom i landet att organisera sig och arbeta politiskt på gräsrotsnivå. Hennes vision är att det efter att projektet är avslutat ska finnas ett levande, självstyrande nätverk av transpersoner som verkar för förändring.
»Jag har varit med om de saker som händer mina kamrater idag på gatan. Jag har åkt fast för prostitution och suttit inne. Jag vet vad det innebär att leva på gatan.«
Som barn drömde Miluska Luzquiños om att bli advokat, och studerade så småningom juridik.
– Det var en utmaning att studera i ett skolsystem som inte respekterar transidentiteten. Det finns mycket okunskap och stigma. I början var det en ogästvänlig miljö för mig, men de vande sig.
På grund av transfobi har transpersoner i praktiken väldigt få möjligheter att få jobb oavsett hur utbildade de är. Miluska Luzquiños säger att om hon inte hade haft sin aktivism och de möjligheter som har öppnats upp tack vare den, hade hon inte haft något annat val än att sälja sex, något som hon har erfarenhet av.
– Jag levde på gatan ett tag, i prostitution. Jag har varit med om de saker som händer mina kamrater idag på gatan. Jag har åkt fast för prostitution och suttit inne. Jag vet vad det innebär att leva på gatan. Men jag hade alltid den där drömmen som alla har. Min var att studera, för min egen nöjes skull, och för att visa det här samhället att vi som lever på gatan också kan bli något i livet. Och jag lyckades.
Miluska Luzquiños motsätter sig sexarbete utifrån sin egna feministiska analys.
– Jag motsätter mig sexarbete, men jag fördömer det inte, för det är den enda möjligheten till överlevnad som mina kamrater har. Samhället och staten driver in de i det systemet. Samtidigt är de inte några offer. Poängen är att det måste föras en politik som ger dem valmöjligheter. Den som vill vara sexarbetare ska få göra det, och den som vill vara advokat eller lärare ska få göra det.
»Jag växte upp hos min mormor. Hon älskar mig och vi pratar varje dag.«
Stödet från familjen ger styrka. Hon vet att de tar emot om hon faller.
– Jag växte upp hos min mormor. Hon älskar mig och vi pratar varje dag. Jag har fastrar, mostrar och farbröder, kusiner, syskon och syskonbarn. De respekterar mig och har förstått att jag är deras systerdotter, moster, syster och kusin. De stöttar mina galna idéer om att förändra och gå emot systemet och applåderar, med en viss skräck, säger Miluska Luzquiños.
Hon berättar att det normala är att transpersoner blir slagna och utkastade från hemmet.
Miluska Luzquiños är övertygad om att könsidentitetslagen kommer att gå igenom inom tre år.
– När jag har fått en idé i huvudet och har folk som hjälper mig så blir det så. Om jag har lyckats genomföra saker förut utan ett enda öre, hur kommer det inte att bli nu när jag har resurser.
Natalie Högström är journalistpraktikant på Ottar