Bilden av Ottar
Genom fotografen Anna Riwkins kameralins, från möten med arbetare i Norrlands inland till styrelserummen i huvudstaden, skapades bilden av Elise »Ottar« Ottesen-Jensen som folkbildare och agitator. Sandra Ehne har grävt i arkiven och hittat en historisk bildskatt.
I slutet av 1930-talet lärde Ottar känna fotografen Anna Riwkin, och de kom att följas åt både privat och på jobbresor ända fram till att Anna Riwkin gick bort Som ett resultat av deras vänskap och samarbete finns flera decennier av fotografier sparade som följer Elise Ottesen-Jensen, hennes arbete och RFSU:s utveckling från gräsrotsrörelse till etablerade tungviktare.
Jag har gått igenom alla fotografier i Ottars personliga arkiv och Anna Riwkins bildarkiv som finns hos Moderna museet och Kungliga biblioteket. Det var en skattjakt! Jag bläddrade försiktigt igenom mapp efter mapp. Fram ur alla bilderna träder en bild av Ottar och jag kunde se både hur den förändrats över tid och hur bilden samtidigt både skapades och kontrollerades av henne och Riwkin.
»Det finns många fotografier av hur hon lyssnar genom fönster, slår sig ner vid köksbord invid kvinnor som lagar mat och lutar sig bakåt i gräset bredvid arbetare som tar en paus.«
Elise Ottesen-Jensen och Anna Riwkin hade mycket gemensamt när de möttes i Stockholm 1936, Ottar hade fyllt 50 och Riwkin var 28 år. Båda kom från
stora borgerliga familjer och delade erfarenheter av flytt och flykt. Båda tillbringade 1920- och 30-talen hårt arbetandes i Stockholms intellektuella vänsterkretsar och de »kände alla«. I hemmen de delade med sina respektive partners stod dörren alltid öppen, både för långa middagar och för människor på flykt.
Deras gemensamma arbete och resande tog fart med två somrar i Norrland – den första 1938 och den andra precis före krigsutbrottet 1939. Ottar föreläste, Anna fotograferade. Hennes kamera fångade allt under resorna; bilfärder, picknickar, bad, föreläsningar och samtal i människors hem. Vi ser hur Ottar agiterar och lyssnar, flänger och vilar.
Ottar började sin karriär som journalist och svarade på de första trevande frågorna från läsare i tidningen Arbetaren redan under 1910-talet, inledde sina föreläsningsturnéer under 1920-talet och reste sedan runt i Sverige under decennier. Utgångspunkten för talen var ofta »Vad gör de rika kvinnorna för att inte få så många barn som vi?«. Hennes föredrag handlade framför allt om ren sakupplysning om kroppen, sex och preventivmedel, men hon ville också förändra synen på samlivet, bort från skuld och skam och mot något annat, något mer ömsesidigt och öppet.
Från de här första decennierna av Ottars liv och arbete finns nästan inga fotografier alls sparade, bara enstaka porträtt. När denna bild (nedan) tas är året 1938, samma år som lagen som förbjöd mot att upplysa om preventivmedel hävdes efter 28 år. Det är den första sommaren som polisen inte sitter i publiken för att kontrollera vad som sägs, och det är första gången som någon fotograferar henne in action. Anna Riwkin sitter i publiken med sin kamera, i ett stort tält någonstans i Norrland till bredden fyllt av finklädda människor i alla åldrar.
»När denna bild (nedan) tas är året 1938, samma år som lagen som förbjöd mot att upplysa om preventivmedel hävdes efter 28 år.«
Är det en ledig söndag med kyrkobesök i anslutning? Har åhörarna rest långt för att höra Ottar prata? Vi vet inte, men exemplen på det är många; att Elise Ottesen-Jensen var efterlängtad när hon kom och att människor ansträngde sig för att både ordna fram lokaler, möta upp den kända föreläsaren och själva ta sig dit. Samtidigt var det inte alla som hade möjlighet att resa, så Ottar, som tidigt själv körde bil överallt, besökte både byar och gårdar.
Det finns många fotografier av hur hon lyssnar genom fönster, slår sig ner vid köksbord invid kvinnor som lagar mat och lutar sig bakåt i gräset bredvid arbetare som tar en paus. Själv var hon noga med att understryka hur viktiga alla samtalen var och hur mycket hon själv lärde sig: de utgjorde grunden för det påverkansarbete som RFSU bedrev parallellt, om allt från rätten att ägna sig åt just sexualupplysning och tillgången till densamma, såväl som preventivmedel och aborträtt.
Resorna genom Norrland 1938 och 1939 blev Anna Riwkins genombrott som reportagefotograf. Decennierna som följde blev hon en av de största fotograferna i Sverige och karriären började med bilderna av Ottar, som hon ska ha drämt i bordet hos sin redaktör med orden »Här ska du få se på nåt intressant. Det är en kvinna som bär på dynamit!«.
Ottar var radikal. Att det länge var olagligt att upplysa om preventivmedel säger mycket om tidsandan, och hon och RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning som bildades 1933, spelade en stor roll i att förflytta positionerna mot det som senare blev allmän sexualupplysning i skola och tv under 1950-och 60-talet.
»Från att platsen för bilderna varit tält och gräsmattor, blev de med tiden klassrum och tv-studior.«
Förändringen går att följa i gestaltningen av Ottar själv, både i hur hon såg ut, var hon gestaltades någonstans och hur bilderna använts. Från att platsen för bilderna varit tält och gräsmattor, blev de med tiden klassrum och tv-studior. Från att ha omnämnts i korta notiser gjordes stora reportage och personporträtt.
Hon föreläser engagerat och stolt, och flyttar här från folkparken in i klassrummet och tv-studion. Hon omfamnas av etablissemanget trots sin radikalitet, och tar en plats i offentligheten som så ofta enbart intagits av män.
Som exempel på förändringen är reportagen från Norrlandsresorna ett bra exempel. När de publicerades i tidningen Vi i slutet av 1930-talet fanns Ottar inte ens med på bild, istället utlovades ett personporträtt i tidningen – som dröjde ända in på 1950-talet innan det blev verklighet. Hon var länge en nationell kändis, men det dröjde innan hon gestaltades brett, innan dess var Ottar och hennes gärning helt enkelt för kontroversiell.
Runt 1930, alltså precis innan RFSU bildades och ett par år innan Ottar lärde känna Anna Riwkin, justerade hon sin position från att vara syndikalistisk och socialistisk till att bli mer allmänt humanistiskt hållen. Retoriken i artiklar och böcker förändrades från att ha riktat sig till arbetarklassen, till att istället prata till medel- och överklassen.
Idéhistorikern och RFSU:s tidigare förbundsordförande Lena Lennerhed har sammanfattat utvecklingen som att det var »dags att ta steget ut i en större offentlighet, och påverka etablissemanget«. Under decennierna som följde syns i fotografierna hur Ottar klär sig allt mer propert, alltid i dräkt och halsband, med lockarna väl tillrättalagda.
Samma propra och korrekta uppsyn går att hitta hos andra RFSU:are under denna tid. I Gunilla Thorgrens biografi över Elise Ottesen-Jensen Ottar och kärleken från 2011 finns ett fotografi som hon ger beskrivningen »RFSU-gänget håller möte«. Bilden är från 1940-talet och visar sex personer som sitter tätt tillsammans i en soffgrupp runt ett mindre bord, alla bär kostym eller dräkt. Bakom sällskapet hänger en affisch på vilken det går att läsa »Ditt barn« så vi kan gissa att det är en informationsaffisch och att de sitter på RFSU:s kontor.
»När ledarskapet i RFSU samlades syntes ingenting som avslöjade radikaliteten i innehållet i deras arbete.«
När ledarskapet i RFSU samlades syntes ingenting som avslöjade radikaliteten i innehållet i deras arbete. De följde rådande normer kring klädsel och framtoning, och arbetade i enlighet med de folkbildningsideal och föreningsstrukturer som så många andra organiserade sig inom ramen för. Med andra ord: de spelade enligt etablissemangets alla regler, för att ändra på precis desamma.
»RFSU:s hovfotograf« kom Anna Riwkin att kallas med tiden. Hon både reste med Ottar privat och jobbade på uppdrag av RFSU. Ottar, som levde i och för sin gärning arbetade och reste ständigt, satt i möten och skrev, och det är också vad som syns i bildmaterialet. Bara enskilda fotografier finns av hennes hem och de enda bilder i hennes arkiv som har en mer privat framtoning är från semesterresor med Anna, eller tagna i anslutning till kongresser och jobbresor.
Ottar och Anna anas ofta tillsammans i fotografierna, framför och bakom kameran, men nämns nästan aldrig i den skrivna berättelsen om varandra. Ville de ha det så?
Sammantaget växer bilden fram av en kvinna som reser, tar plats, informerar och skapar
förändring. Hon tar utan tvekan plats i offentligheten på ett sätt som nästan bara män gjort före henne. Vi kan i pressen följa Ottar från det att hon håller föredrag på landsbygden till att hon hyllas i samband med sin bortgång, då hon lyfts fram som en av seklets stjärnor, och ofta får hon förkroppsliga hela den svenska sexualpolitiken under 1900-talet.
I den berättelsen är det primärt Anna Riwkins fotografier som används, gång på gång. Siv Hackzell, som skrev den första biografiska skriften om Ottar på 1980-talet, noterade att »Det inte ens Ottar fick fram i ord, det sade Annas bilder åt henne«.
Sandra Ehne är kommunikationschef på BCG, tidigare ordförande för RFSL och Stockholm Pride.
Bilder Elise Ottesen-jensens personliga arkiv, arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och Moderna museets arkiv.