Språk är makt, heter det, men tystnad? Erik Torstensson ser makt hos den »allvarliga tyste mannen« och får perspektiv på sin egen fåordighet.
Som barn hörde jag det sägas otaliga gånger. »Han pratar senare.« Även om jag inte minns det måste han väl ha sagt något, farfar. Någon gång åtminstone. Men det var liksom inget av riktigt värde eller djup som dröjde sig kvar i minnet. Att han pratar senare var vad de andra vuxna sa för att förklara eller kanske var det snarare för att ursäkta honom inför varandra och oss barn. Underförstått att han pratar när de är själva, han och min extrafarmor. I övrigt var det hon som pratade. Han satt tyst.
»Den starka tysta allvarliga mannen, en återkommande succé inom politiken.«
Kanske var det för farfar som för många andra män, att djupare vänskapsrelationer lyste med sin frånvaro. Ett helt arbetsliv i manligt präglad arbetarmiljö där det mest var prat om lättsammare ting som sport och väder och kanske de senaste nyheterna. Även om trenden över de senaste årtiondena är försiktigt positiv visar återkommande undersökningar från SCB att nästan var femte man inte har någon nära vän, bortsett från eventuell partner. Alltså en sådan vän som är så nära att man kan prata om vad som helst med den.
Ofta beskrivs typisk manlighet lite förenklat som att vara överordnad, handlingskraftig och aktiv. Det må stämma för många områden men när det kommer till språk ser det i alla fall på ytan något annorlunda ut. Det är känt att pojkar i Sverige har betydligt sämre betyg i svenska än vad flickor har. Män i grupp kan i och för sig bröla hur mycket som helst, men frågan är om inte brist på ord eller rent av tystnad är det som verkligen kännetecknar manligt språk. Från tonåringens ohörbara mumlande till vuxna mäns oförmåga att sätta ord på djupare känslor.
Är då språk ett område där »kvinnlighet« faktiskt är överordnad »manlighet«? Ytligt sett kan det verka så, men denna manliga passivitet är ofta skenbar. Som farfar som satt där tyst men ändå var helt central för samtalet, rent kroppsligen dominerande i rummet. En mans starkaste språk, förutom det fysiska våldet – kanske är det tystnaden?
»En mans starkaste språk, förutom det fysiska våldet – kanske är det tystnaden?«
För medan kvinnors påstått mer verbala uttryck avfärdas som »emotionellt« eller »ineffektivt« är mannens tysthet »rationell« och »effektiv«. Han väljer sina ord varsamt, säger bara det som måste sägas och lämnar inget utrymme för tvivel eller diskussion. Konsten att säga så lite som möjligt men att göra det med fast blick och allvarlig ton i rösten. Och att tas på allvar.
Så blev plötsligt den tidigare så anonyme inrikesministern Anders Ygeman en av de mest framträdande och populäraste politikerna under det senaste året. Den starka tysta allvarliga mannen, en återkommande succé inom politiken.
Farfars son, min pappa, var ännu mera frånvarande och tyst. Det vill säga om det inte gällde sossepolitik, »kärringar som pratar för mycket om ingenting« eller andra saker som man kunde ha tvärsäkra och högljudda åsikter om. De få gånger han gjorde ett försök att ta sig an något som kunde liknas vid känslor var det med den tystes privilegium, han valde exakt om vad och hur mycket det skulle talas.
Många betydelsefulla delar av livet, till exempel ett giftermål och en efterföljande skilsmässa, passerade närmast helt okommenterade och förblev så också gåtor. Som klassisk manlig härskarteknik fungerade tystnaden väl. Tyvärr för honom fungerade den nog många gånger lika bra när det kom till medföljande ensamhet och brist på nära vänner.
»Den gode känslige feministmannen som tar ett steg tillbaka, han som självmant ger upp sitt utrymme.«
Jag tänker på min egen tystnad som stundtals är stor. Den där tystnaden som jag förklarar som ett personlighetsdrag. Och, kanske för att göra det finare inför mig själv, delvis som ett val för att inte ta för mycket plats. Den gode känslige feministmannen som tar ett steg tillbaka, han som självmant ger upp sitt utrymme. Men samtidigt gnager det en tanke i mitt huvud, om detta obestridda faktum att jag följer i en lång rad av tysta män som ändå stått i centrum. Den ärvda positionen av tyst, stark, rationell man. Han som väljer att prata senare.
Det gör mig livrädd.
Erik Torstensson är frilansjournalist.
Teckna en prenumeration och få en fin premie!
Trevlig läsning!
