Skäms! De aktuella filmerna Suffragette och Carol har något gemensamt, både Maud och Carol tvingas bära skammen över att vara »dåliga« kvinnor och mödrar och fråntas sina barn som straff. Trots det segrar feminismen och den fria kärleken.
Idag har Suffragette biopremiär i Sverige, och igår kom nyheten att Cate Blanchett nomineras till en Oscar för sin underbara rollprestation i bioaktuella Carol.
Suffragette utspelar sig bland arbetarklassen i 1910-talets England och Carol tar med oss till ett övre medelklassglassigt New York på 1950-talet. Suffragette är en dramatiserad historielektion om suffragettrörelsens politiska och bitvis våldsamma kamp för kvinnlig (allmän) rösträtt. Carol är ett drabbande personligt drama om den medelålders överklasskvinnan Carol som möter kärleken i unga Therese som är butiksbiträde.
Ändå har de flera saker gemensamt, förutom att båda har kvinnor i huvudrollen och att de klarar Bechdeltestet. Dels att de båda skildrar en kvinnas kamp för att behålla sin stolthet, sina värderingar och rätten till sitt eget liv – i Suffragette handlar det om kampen för samma rättigheter som män, och i Carol om begäret och kärleken.
Men också detta: i båda filmerna förlorar huvudpersonerna vårdnaden om sina älskade fyraåringar. Smärtan över att tvingas skiljas från sitt barn är knivskarp, sorgen bränner genom filmduken.
»De kanske starkaste scenerna i Suffragette är förvånande nog inte när feminister i bredbrättade hattar med blodiga nävar brutalt slåss mot polis och rättsväsende.«
De kanske starkaste scenerna i Suffragette är förvånande nog inte när feminister i bredbrättade hattar med blodiga nävar brutalt slåss mot – och slås ner av – poliser och rättväsendet (var är skildringen av systerskapet som håller dem samman, förresten?) utan de scener som skildrar den innerliga och rörande relationen mellan suffragetten Maud och sonen George, som tas ifrån henne eftersom pappan inte tycker sig klara att ta hand om barnet själv när Maud hamnar i fängelse för sin politiska aktivism.
Och hon har inget att sätta emot, eftersom den juridiska vårdnaden om barnen tillhör mannen. George adopteras bort till ett okänt par framför Mauds ögon.
I Carol är det hennes relationer med andra kvinnor som kränker ex-maken Harge så pass – trots att de ligger i skilsmässa – att han beslutar att stämma henne för att få hela vårdnaden om barnet, Rindy. Carol får veta att skälen han angivit för att ta hennes älskade barn ifrån henne är moraliska (a moral clause). Carol kan försöka förneka sin sexuella läggning, men ex-mannen har redan låtit skicka en privatspanare som på olika integritetskränkande sätt dokumenterat Carols intima förhållande med Therese.
Carol går först med på att förneka sig själv och går tillbaka till ex-maken och spelar rollen av den goda hustrun, för att få behålla kontakten med dottern. Men det går inte att leva så. Hon tvingas till slut att bryta förljugenheten och ge upp vårdnaden om sitt barn.
»Det är samma misogyna moraliska argument som återkommer när kvinnorna straffas för sitt normbrytande beteende, nämligen det om dåliga mödrar, och kvinnor som inte vet sin plats.«
En Facebookvän skrev i en status: »Kanske det mest häpnadsväckande och sanna med Carol är att varje scen som inbegriper en man går ut på att han utgör ett hot mot kvinnors integritet, autonomi och frihet«, vilket tyvärr kan vara sant i verkliga livet, men så ovanligt att ha som utgångspunkt i en Hollywoodfilm. I den här filmen är det avgörande.
Även om filmerna skildrar två olika livsöden så är det samma misogyna moraliska argument som återkommer när kvinnorna straffas för sitt normbrytande beteende, nämligen det om dåliga mödrar, och kvinnor som inte vet sin plats: Hur kan du skämma ut dig (mig!) så här? Skäms, kvinna. Och ta ditt straff därefter.
Du har gjort fel (fast du vet att du gör rätt). Du känner fel (fast du vet att det är äkta).
Skam och skuld läggs på Maud och Carol, och måste bäras och förvaltas av dem för att de är kvinnor i ett patriarkat, samtidigt som det inskränker deras liv och rätten att få vara med sina barn. Kränkningen uppstår när de bryter normen för hur en kvinna ska vara: heterosexuell och snäll. Skammen utgör själva hotet mot männens manlighetsstatus, och det får konsekvenser.
Som tur är (för annars hade en väl som biobesökare gått under) så bryter Maud och Carol även med skammen. De vägrar (kan inte) förneka sina egna liv och rättigheter. De skäms helt enkelt inte tillräckligt mycket (hurra!) för att låta patriarkatet segra.
Och även om både Carol och Maud tvingas bort från sina barn så segrar ändå självständigheten, och friheten att älska vem du vill. Det är vackert.
Carolina Hemlin
Ottars chefredaktör
Fotnot: Boken som filmen Carol bygger på: The price of salt kom ut 1952 och har kallats »den första lesbiska romanen med ett lyckligt slut«. 1953 sålde den i en miljon exemplar. Bakom pseudonymen Claire Morgan dolde sig författaren Patricia Highsmith.
Läs mer
Recensioner av Suffragette: Metro SVT Svd DN Expressen
Recensioner av Carol: Svd DN Expressen The Guardian
