Som en kronprinsessa, fast utan pengarna

Jag kommer så väl ihåg den dagen, när mannen på kommunhuset frågade mig om jag »levde under hederskontext«. Jag minns honom så tydligt, en äldre vithårig herre som precis som jag hade ägnat vardagskvällen åt att se föreställningen Elektras Systrar, en pjäs som för första gången tog hedersrelaterat förtryck mot tjejer in i svenskt kulturliv. Jag som bara var 16 år då blev förvånad över den osmakliga frågan, men ställd stod jag där och funderade på om jag skulle svara och om jag skulle svara, vad svarar en på en sådan fråga? Det svar jag fann har blivit det tydligaste sättet jag kunnat förklara det som i dag beskrivs som »vardagsheder« (ett begrepp som blivit känt genom Nadja Aria-Garystone och Elektra Göteborg).

»Det är som att leva som en kronprinsessa!« svarade jag. En liknelse som på ett fulländat men ändå spontant sätt kom till mig. Mitt liv var mer likt en kronprinsessas än någon annans. Ja, förutom alla pengarna och förmånerna förstås. Jag förväntades diplomatiskt representera min familj, och den stolthet och heder vi funnit i detta främmande land skulle upprätthållas genom mig.

»Det var ett kontrollerande av vardagen. En kollektiv kontroll av min existens. Mina kläder, mitt hår, mina kompisar och min fritid.«

Det här årets hedersdebatt startades av Zeliha Dagli vars debattartikel »Jag kan inte längre vara mig själv här« berörde hennes rörelsefrihet i Husby. Jag svarade med att vi i den här komplexa diskussionen inte kan förlita oss enbart på en sanning. Debatten mynnade senare ut i att en person satt i SVT Debatt och helt förnekade hederskultur, och det blev till slut en debatt som skapade fler

frågor än den gav svar.

Jag vill påstå att vardagsheder handlar om patriarkatet och dess påverkan på oss rent allmänt, men det är också viktigt att belysa skillnaden mellan de kollektiva och de individuella handlingarna i ett patriarkat. Brott är brott, och ska straffas i en rättsstat. När det gäller hedersbrott vill jag se diskussioner om att vi ska definiera brottet, stärka polisen och socialtjänstens arbete. Men vi behöver en bredare diskussion om vardagshedern och framför allt behöver samtalet lyfta olika typer av liv som hedern har påverkat. Hedersdiskussionen rör upp känslorn och det finns så många dimensioner i den här komplexa frågan.

Det var svårt att leva mitt liv som jag ville, långt ifrån fritt. Det sammanhang och kollektiv jag växte upp i var bland landsvänner till familjen som oavsett bakgrund automatiskt fann varandra i ett gemensamt språk. De stöttade varandra i denna nya otrygga värld. Det nya och otrygga gjorde alltifrån att främmande pappor inte fick skjutsa en till matchen, till en rankning av vilka kläder som skulle leda till vilka synder. Synder säger jag, för det var så de förklarades.

»Det kollektiva minnet kan minnas vad jag hade på mig vid en högtidsfest, fast jag knappt minns själv.«

Vardagsheder kom att prägla min barndom och uppväxt, mitt liv. Det har aldrig varit tal om heders-våld eller som jag vill kalla det, hedersbrott. Men det var ett kontrollerande av vardagen. En kollektiv kontroll av min existens. Mina kläder, mitt hår, mina kompisar och min fritid. De få gånger jag avvikit från ett förväntat mönster har det »skrivits i skvallertidningarna«, vilket innebär att det kollektiva minnet kan minnas vad jag hade på mig vid en högtidsfest, fast jag knappt minns själv. Det är det jag menar med att leva livet som en kronprinsessa. Det kollektiva minnet kan bli väldigt jobbigt. Så det är inte så lätt att bara be personer att våga »gå emot normen«.

Det finns en dubbelbestraffning i att leva med vardagsheder. Som tonåring agerade jag själv beskyddare av denna kontext. Jag fann en stolthet i att inte vara som alla de andra som »bara låg runt« och inte visste vad kärlek var. För att kunna leva med att vara så annorlunda i en liten stad i Norrland.

Många tonåringar jag träffat genom åren visar exakt samma tendens. En rättfärdigar det en måste leva med. De ungdomar jag möter i dag som tydligt lever under hedersförtryck skyddar också den roll de tvingas spela.

»Det blir ett mellanförskap som skapar ett självhat och i många fall en destruktiv relation till din kropp och sexualitet.«

Att tala om för en person att den är förtryckt är att göra den en otjänst. Det måste finnas utrymme för att tala om hur ett alternativt liv kan vara och vilka verktyg som behövs för att komma ur ett förtryck. Dubbelbestraffningen leder till att varken de externa personer du har i ditt liv förstår eller vill förstå på riktigt, detsamma gäller för det kollektiv som styr ditt liv. Ingen vill förstå. Det blir ett mellanförskap som skapar ett självhat och i många fall en destruktiv relation till din kropp och sexualitet. Sexualitet finns det för övrigt ingen överhuvudtaget om du är kvinna (vad det nu är). Den förväntas finnas där den dagen du gifter dig.

»Det är så man gör va? Det är okej att man kramar killkompisar?« sa min pappa till mig en gång när han skulle hämta upp mig från universitetet. Bilen stod parkerad utanför och precis innan jag skulle kliva in gav jag min killkompis en hejdå-kram. Det är mer än tio år sedan nu men det är ungefär samma inställning som mina föräldrar har haft sedan de kom till Sverige 1990. De har sakta men säkert flyttat fram sina positioner i att allt som är främmande ändå inte är så farligt, och att sociala relationer kan se annorlunda ut än de är vana vid.

Senare delen av mitt liv har snarare präglats av att främst pappa hjälpt otroligt många unga tjejer att få en möjlighet att uttrycka sin vilja. Han har skapat möten med imamer och rest land och rike runt för att förklara för andra pappor, när deras döttrar sökt tröst hos honom.

Vet pappa vad ordet heder betyder? Troligtvis inte. Även om det varit på min bekostnad så har mina småsyskon levt ett helt annat liv än det jag levt. Att kunna träna, gå danskurser, på klassfester och ha killkompisar har funnits i deras liv som hos vilken vanlig tonåring som helst.

»Även om det varit på min bekostnad så har mina småsyskon levt ett helt annat liv än det jag levt.«

Min egen resa har gått från att jag inte fick bada eller umgås med killar till att mina föräldrar tillsammans med mig lärt sig att bryta sig loss från vissa normer. Den resan har jag sett personligen.

Dilemmat som finns i diskussionen om heder är att den ena sidan gärna berättar för den andra om vad som är en »vanlig tonåring«, vanliga kläder och vanlig sexualitet. Och det är, och kommer aldrig att vara ett bra sätt att förändra normer. Men samtidigt måste vi parallellt med detta frigöra alla ungdomar från normen eller tvånget att inte få vara den en är. Det är att få vara sig själv som är mänskliga rättigheter, inte ett tillrättavisande från de som »vet bättre«.

»Sexualitet finns det för övrigt ingen överhuvudtaget om du är kvinna (vad det nu är). Den förväntas finnas där den dagen du gifter dig.«

Den enda frigörelsen som är möjlig är att låta oss själva identifiera vilka vi är och hur vi vill leva våra liv. Det tog mig 25 år innan jag till slut kallade mig för feminist, för de feminister jag hade i min närhet ville alla rädda mig från något hemskt, men ingen ville lyssna på vad jag hade att säga. Att jag visst älskade mina föräldrar, att jag förstod varför de gjorde som de gjorde. Jag behövde inte räddas, jag behövde stöttas och jag behövde verktyg att få min omgivning att våga förändras. Att kunna känna trygghet i något nytt.

Jag tror att vi behöver samtala med föräldrar och ge dem kunskap, och inte förvisa dem till »helvetet« (självfallet inte när det gäller brott). De är barn av sin tid och rum. Men hur pratar en om ett problem utan att stigmatisera människorna som får stå symbol för det? Det är inte alltid lätt. Viktigt är att en hjälper ingen om en tror att en vet bättre än målgruppen. Att prata med i stället för om, att stötta och stärka i stället för »rädda«, är och kommer alltid att vara det enda rätta.

Jag tar en promenad till stan med min mamma under en av julis varma dagar i år, ni vet de där två vi fick. Det är hett och jag funderar inte riktigt på vad jag har för kläder på mig, det har jag slutat bry mig om för längesedan. I alla fall hur korta shortsen är eller hur urringat linnet är. Jag går bredvid min mamma och antagligen tjatar hon om att jag ska lära mig dittan och dattan av henne. Mamma är nämligen väldigt stolt, hon gör allt perfekt och vill gärna uppmana sina barn att göra detsamma. Vi går där när jag plötsligt inser att hon har ett linne på sig.

»Vi går där när jag plötsligt inser att hon har ett linne på sig. Där och då påminns jag om att jag ju inte fick ha på mig linne som barn.«

Troligtvis har hon haft det i många år, men där och då påminns jag om att jag ju inte fick ha på mig linne som barn. Jag minns så starkt att det inte var okej för någon av mina vänner att bära just linne. Man kan ju fråga sig om ett linne är indikation på »frihet«, egentligen tycker jag inte det. Men det handlar om friheten att kunna klä sig som man vill. När jag påtalar detta för mamma säger hon att hon under sin egen barndom bar hur mycket linne hon ville, och att hon och pappa var så himla rädda och försiktiga när de flyttade till Sverige.

När jag tar upp ämnet vid middagsbordet senare med pappa och resten av familjen förnekar de nästan sin begränsning av mitt liv. De förstår dock att det inte fanns så mycket logik bakom deras agerande, men att de styrdes av en rädsla.

Min familj har tillsammans hittat strategier för att bryta med hedersnormer. Och vi försöker även vidga normerna kring hbtq som blivit en del av vår verklighet. Resan är bara påbörjad och kommer att fortsätta med mina barn.

»De feminister jag hade i min närhet ville alla rädda mig från något hemskt, men ingen ville lyssna på vad jag hade att säga.«

Eftersom jag inte tror på enkla sanningar kan jag inte säga vad som har gjort att jag har kunnat göra denna resa med min familj. Om det var för att vi är uppvuxna i en liten stad i Norrland, om mina föräldrar ändå i grunden har en rätt så liberal syn på både islam och kultur eller om det var så att ingen har tvingas oss in i ett fack som »extremistiska barbarer«, utan utvecklingen har fått ske i sin takt.

För mig handlade aldrig hedersproblemet hemma om våld, jag visste att jag aldrig skulle bli slagen. Men jag var så starkt indoktrinerad i skuld och skam. En skuld och en skam som påverkar min sexualitet och mitt liv än i dag. Påförande av skuld och skam är en känd härskarteknik, och enligt vissa teorier är »botemedlet« mot skuld och skam empati, att lyssna utan att döma. När jag kollar på min vardag som ung och den resan jag gjort inser jag att det är vad som funkat för mig. De få som visat mig empati har även fått mig att känna att jag inte behöver bära på skulden.

Jag vet inte själv hur det är att vara hbtq-person men jag inbillar mig att frigörelsen från hedersnormer måste vara lite samma process som i att komma ut, att till slut kunna låta sig njuta och vara den en är.

Banar Sabet är mångfaldstrateg och styrelseledamot för nätverket Streetgäris.

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!