Barnen gör oss inte fria

Hbtqi-familjer har alltid funnits, men under det senaste decenniet har en unge eller två i monogama parförhållandena blivit norm, precis som för heteros. Om påven visste hur 2020-talets typiska svenska queera livsprojekt ser ut så hade han fällt en glädjetår.

Sverige är på inga sätt ensamt om att ha slopat diskriminerande lagstiftning och gett hbtqi-personer samma möjligheter som andra att bilda familj. Ändå verkar babyboomen ha
slagit kraftigare här än någon annanstans. Jag ifrågasätter inte någons livsdrömmar och har inget alls emot barn. Jag har själv satt ett till världen. Hon var sex år när jag åkte på semester till Sverige med henne, hennes far och Marcos. »Han är en del av familjen« var den bästa titeln jag kom på åt Marcos, för att varken hymla med eller i detalj gå in på arten av vår relation. När vi kuskade runt i lånade lägenheter gjorde jag klart att vi vuxna klarade oss med bara en dubbelsäng.

»Våra rättigheter och våra familjer finns tack vare en kollektiv kamp. Pride är inte bara en regnbågsfärgad parad.«

Folk slog knut på sig för att ta reda på vem som låg med vem, utan att fråga. De vanligaste frågorna, även från mina queera vänner, var: Bor ni alla tillsammans? Ska ni flytta ihop? Är han ditt barns andra pappa? Ska ni skaffa flera barn? Det blev tydligt att »familj« betyder gemensam bostad och gemensam avkomma.

Genom historien har queera liv som levts i samhällets marginaler gett upphov till andra idéer om vad en familj är eller kan vara. Men nu när staten har utsträckt sina privilegier även till oss verkar de idéerna ha glömts bort.

Att ta hjälp av staten för att försöka få barn innebär också att underkasta sig dess normer. Man måste exempelvis vara antingen ensamstående eller i en stabil parrelation och passera en »särskild prövning« för att få hjälp med assisterad befruktning, och för att få adoptera är kraven ännu högre. De möjligheter som har öppnats har i sin tur gjort att det blivit ovanligare för hbtqi-personer att skaffa barn på egen hand ihop med vänner,
och gjort homofamiljer mer lika heterofamiljer – med max två vuxna per barn.

»Folk slog knut på sig för att ta reda på vem som låg med vem. Bor ni alla tillsammans? Ska ni flytta ihop? Är han ditt barns andra pappa?«

Den stereotypa bögen har gått från ett perverst hot, till en pappa. När normen utvidgas dras nya gränser mellan respektabelt och icke respektabelt. Flersamma anses fortfarande suspekta och många håller därför sin livsstil hemlig. De som medverkar i medier brukar vara noga med att understryka att deras relationer är långsiktiga, seriösa och kärleksfulla.

»Love is love« är ett slagord som alla kan skriva under på, men det osynliggör rätten att knulla precis hur vi vill även utan kärlek – och rätten att bara vara oss själva.

Transpersoner står på tröskeln på väg in i värmen. Nu erbjuder staten även transpersoner hjälp att skaffa barn, bara några år efter att ha slutat tvångssterilisera dem. Men än i dag tvingas transpersoner underkasta sig psykiatrisk bedömning och bli sjukdomsstämplade för att få tillgång till sina rätta identiteter och till nödvändig vård. På det får de vänta i åratal, för simsalabim – vårdgarantin omfattar inte just transpersoner, och ute i samhället utsätts de för hatbrott och diskriminering.

En annan gräns för den nya normen går hitom dem som lever promiskuöst. Sju personer har fått hiv medan de stod i den långa kön till förebyggande behandling med PrEP på Venhälsan i Stockholm under de tre år som programmet har funnits. PrEP åt alla som behöver det är en ren budgetfråga och ett rimligt minimikrav, som inte lockar några horder
av småbarnsföräldrar till barrikaderna. I stället hörs röster även inifrån hbtqi-communityt om att det är »för mycket snusk« i Pride och »tänk på barnen«.

»I stället hörs röster även inifrån hbtqi-communityt om att det är »för mycket snusk« i Pride och »tänk på barnen«.

Då kan det vara läge att påminna om att våra rättigheter och våra familjer finns tack vare en kollektiv kamp. Pride är inte bara en regnbågsfärgad parad med fler barnvagnar än nakna rumpor, utan också en politisk manifestation för att högtidlighålla upploppet mot polisen vid Stonewall Inn i New York 1969, startat av svarta transkvinnor.

De och andra queera anmödrar och anfäder banade väg för de privilegier vi åtnjuter i dag. Ingen är fri förrän alla är fria. Att växla in respektabilitet mot tolerans kommer alltid att lämna andra utanför. Så vad kan vi göra i stället för att alla i den större hbtqi-familjen ska kunna leva fullvärdiga liv?

Kinga Sandén är frilansskribent bosatt i Buenos Aires.