Den värsta ångern

Det är kanske det mest förbjudna. Nästintill omöjligt att formulera: Att ångra att en blev förälder. Den franska författaren Corinne Maier, själv tvåbarnsmamma, formulerade ångern i sin bok No kid efter att ha tröttnat på allt tjat om att barn är livets mening.

»Om jag inte hade fått barn skulle jag nu vara på väg jorden runt för pengarna som jag har tjänat på mina böcker. I stället är jag hänvisad till mitt hem där jag lagar mat, måste stiga upp klockan sju varje morgon hela veckan, hjälpa till med fruktansvärt enfaldiga hemläxor och köra tvättmaskinen. Och allt detta för barn som betraktar mig som sin piga. Det finns dagar då jag ångrar mig, och det vågar jag säga.«

Men går det verkligen att ångra sina barn? Alltså inte bara i ögonblicket då de likt söndersmulad trolldeg slänger sig på marken och skriker efter glass. Utan verkligen ångra. På allvar.

»När hon väl blev mamma skulle även hon inse att barn var meningen med livet. Men så blev det inte.«

Helen Peterson, som har forskat om frivillig barnlöshet i Sverige, vågar påstå det.

– Jag tycker det är en väldigt intressant fråga och förstås väldigt tabu att ställa, säger hon.

Hon intervjuade under 2008 ett tjugotal frivilligt barnlösa kvinnor i sitt forskningsprojekt.

– En av kvinnorna jag intervjuade hade fött ett barn och var alltså mamma. Hon hade delvis uppfostrat sin son men betraktade sig nu som frivilligt barnlös eftersom hon inte hade någon direkt kontakt med det i dag vuxna barnet. Kvinnan sa att hon delvis ångrade att hon hade fått barn.

Så varför hade hon blivit förälder? Kvinnan förklarade att hon var ung och föll till föga för omgivningens tjat om hur underbart det skulle bli att få barn. Hon tänkte att omgivningen säkert hade rätt, även om hon själv var tveksam. När hon väl blev mamma skulle även hon inse att barn var meningen med livet. Men så blev det inte.

Den feministiska bloggaren Fanny Åström skrev i februari i år ett inlägg med rubriken »Att ångra att en skaffade barn.«.

»Om du skaffar barn kommer du inte ångra dig. Ärligt hur fan drar folk den slutsatsen? Bara för att det är för skamfullt att säga. Nä tror kanske inte folk i regel ångrar sig men många ser nog tillbaks på sina liv och önskar de hade gjort andra prioriteringar. Jag har i alla fall träffat flera kvinnor som uttryckt att de hade velat lägga fokus på annat så att säga.«

Fanny Åström tycker att det borde talas mer öppet om vad det egentligen innebär att skaffa barn, att det är en stor grej och inget som det ska tas lätt på.

– Flera av läsarna jag har haft kontakt med berättar att de älskar sina barn, men säger att de inte hade blivit föräldrar om de kunde göra om valet i dag. Det pratas ju mycket om att män som ofrivilligt blir pappor ska få en så kallad »juridisk abort« och på så sätt slippa ha ansvar för barnet. Men sådant pratas det inte om när det gäller kvinnor, säger Fanny Åström.

I diskussionerna kring »juridisk abort«, att män skulle kunna avsäga sig ansvaret om de inte vill gå vidare med en graviditet, har flera män vittnat om ofrivilligt föräldraskap och att inte vilja ha det barn som fötts mot deras vilja.

»Stina Järvholm menar att budskapet från samhället i dag kan tolkas som att du kan ’skräddarsy ditt föräldraskap’ och i och med det finns inget utrymme för varken ånger eller tvivel.«

2014 drev en man ett slags »ångerfall« till domstol, där han ville avsäga sig faderskapet till sina biologiska barn efter en assisterad befruktning som ledde till tvillingar som föddes 2012. Hans partner hade, utan hans vetskap, låtit sätta in två embryon – trots att mannen bara ville ha ett barn. Tvillingpappan kämpade förgäves för att få sitt juridiska föräldraansvar upphävt, men tingsrätten slog fast att faderskapet består.

Men det behöver inte gå så långt som till ånger för att väcka starka skamkänslor. Redan tvivel kring om föräldraskapet var rätt val är tabubelagt och svårt att prata om. Stina Järvholm som är psykolog inom Reproduktionsmedicin vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg säger att en av förklaringarna till skammen är alla de valmöjligheter som i dag finns i Sverige kring att bli förälder.

Det finns preventivmedel, fri abort, assisterad befruktning och fosterdiagnostik. Vi kan välja när vi vill ha barn och med vem. Man förväntas göra helt rätt val och vara hundra procent nöjd.

Stina Järvholm menar att budskapet från samhället i dag kan tolkas som att du kan »skräddarsy ditt föräldraskap« och i och med det finns inget utrymme för varken ånger eller tvivel.

– Vi har patienter på Reproduktionsmedicin som blir gravida efter många års väntan. Då förväntar sig hela omgivningen att de ska vara glada. I samtalen kan det då komma upp hur hemskt det känns när man efter många års ansträngningar ändå frågar sig om det var rätt? Ville jag verkligen detta?

Hon beskriver de funderingarna som helt friska förändringskänslor. Men i mötet med omvärlden blir det fullständigt tabu och förbjudet.

Samtidigt finns det en viktig poäng med att det just är tabu att ångra sina barn, det fyller en central funktion, konstaterar Stina Järvholm.

– Många har vittnat om att man får leva ganska eländigt om man behöver starta livet med en känsla av att vara någons oönskade problem. Så man måste nog säga att det finns en del friskt i det tabut också.

Och i en mening är det egentligen inte möjligt att ångra sina barn, enligt Stina Järvholm. Det går inte att ångra att en annan människa finns, vilket gör känslorna kring ångern så svåra såväl existentiellt och religiöst som filosofiskt.

– Det handlar ju om barns utsatthet, att de är beroende av de vuxna som ska ta hand om dem. Därför tror jag att tanken på att ångra sina barn är ännu svårare att prata om än exempelvis tanken på att det är så jobbigt i ens relation att man kan tänka att det enklaste vore om partnern dog.

»Vi sätter ofta en väldigt skarp gräns kring saker som är tabubelagda, så kanske har vi skapat en onödigt stor säkerhetsmarginal.«

Men tabut kan också leda till en ökad utsatthet, tvärtemot intentionen. Stina Järvholm menar att det sannolikt är lättare att vara en vettig förälder om en får lov att diskutera tvivel och kamp med föräldraskapet.

– Vi sätter ofta en väldigt skarp gräns kring saker som är tabubelagda, så kanske har vi skapat en onödigt stor säkerhetsmarginal. Det vi förlorar är att vi inte kan besöka den här gråzonen, vilket kan ha negativa konsekvenser.

I den gråzonen befinner sig 32-åriga Pia som har två barn, sex och fyra år gamla, som hon delvis ångrar.

– Jag fejkar att vara den perfekta mamman. Egentligen vill jag bara skita i allt och lägga mig på soffan och klämma i mig en hel låda glass till frukost.

Pia berättar att det första barnet inte var planerat. Däremot var syskonet planerat, trots att Pia och barnens pappa visste att de inte skulle hålla ihop som par. Två barn ska man ha och helst ska de vara helsyskon för att inte komplicera livet. Annars är det synd om barn nummer ett som blir ensamt, resonerade paret.

Barnens pappa, som Pia inte längre har ett kärleksförhållande med, hade hon träffat på en efterfest en varm kväll i juni. Framåt natten hamnade de ensamma på balkongen och drack folköl, pratade politik och om att surfa på Bali, medan solen gick upp och ner över Stockholm.

En månad senare var Pia gravid.

– Jag bröt ihop totalt och storgrinade när jag såg ett plus på stickan. Nu är livet slut. Men ganska snabbt lugnade jag mig. Jag och mitt ex var ju ett par då och vi var kära. Det skulle lösa sig.

Att göra abort var en tanke Pia knappt snuddade vid. Tankar som »man borde ju bara vara glad över att vara gravid« och »jag är ju ändå 26 och det här kanske är min enda chans att få barn« tog i stället över. Trots att Pia egentligen inte var säker på att hon ville ha barn eller om barn passade in i hennes livsplaner, så gav hon sig inte utrymme att känna efter.

– Omgivningen var i princip enbart positiv över graviditeten. Ingen vågade ifrågasätta om jag verkligen hade tänkt igenom det hela.

Paret flyttade ihop. Förhållandet blev snabbt stormigt. Under graviditeten blev pojkvännen, enligt Pia, kontrollerande och kunde försvinna ett par dagar utan att redogöra för var han var. Pia kände sig frustrerad men tänkte att allt skulle bli bättre när barnet väl var fött.

Det blev inte bättre.

– Han var inte särskilt intresserad av barnet, han knöt inte an. Själv befann jag mig i en fluffrosa, guldkantig dröm. Jag kände bara en total förälskelse till mitt barn, från första ögonblicket då jag kände honom mot min kind. Jag hade en sådan tur med hormonerna, kunde ju lika gärna ha fått en förlossningsdepression.

Hela sommaren låg Pia och ammade, lagade egna puréer och sydde bebiskläder. Hon njöt av tillvaron medan pojkvännen spelade tevespel, raggade på andra och festade med polare.

Parets förhållande blev allt sämre, avståndet mellan dem ökade och bilden av »Den lyckliga familjen« ville inte riktigt infinna sig.

»Mitt liv såg så perfekt ut utifrån: två barn vid rätt tidpunkt i livet, en examen och fast jobb. Men jag hade absolut mått bättre om jag hade väntat med barn. Eller om jag inte hade skaffat barn alls.«

– Allt blir bättre om vi köper hus. Allt blir bättre när jag börjar jobba. Allt blir bättre om vi skaffar ett syskon, tänkte jag. Jag sköt hela tiden problemen framför mig.

En dag var separationen ett faktum. Det gick med ens upp för Pia att hon var ensam i föräldraskapet.

Och det var här någonstans som hennes känslor till barnen började förändras.

– Att få barn är det största beslutet man tar i livet och jag hade knappt ens tänkt igenom det.

När Pia väntade det första barnet hade hon hunnit plugga och jobba som förskollärare i ett år. Yrkesvalet motiverade hon med att »det är lätt att få jobb med en förskollärarexamen och trygghet är viktigt«. Om Pia hade tillåtit sig själv att stanna upp och känna efter, hade yrkesvalet blivit något helt annat, något mer kreativt.

– Mitt liv såg så perfekt ut utifrån: två barn vid rätt tidpunkt i livet, en examen och fast jobb. Men jag hade absolut mått bättre om jag hade väntat med barn. Eller om jag inte hade skaffat barn alls.

Psykologen Stina Järvholm tror inte att det är ett rationellt beslut att försöka få barn.

– Problemet är inte att man tänker för mycket eller för lite eller på rätt eller fel saker. Problemet är att man tror att om man bara tänkt rätt, så blir det rätt.

Om man analyserat allt till rätta och det ändå inte känns rätt så innebär det skuld och ånger. Och i nästa steg finns de en norm kring hur ånger ska se ut.

– Det är ju en floskel, men generellt när folk får frågan om vad de ångrar så förväntas de säga att de inte ångrar något, i stället ska de säga att de tycker att de lärt sig något, eller att de inte ångrar det de gjort utan möjligheterna de inte tog. Så det finns en stark norm kring begreppet ånger: gå inte in på den vägen.

Det tycker inte heller Järvholm att man ska göra, snarare förespråkar hon det sunda tvivlet som valsituationer innebär.

– Inte ens de som till hundra procent får gå in i sin egen ånger mår ju särskilt bra av det.

Pia tror att det finns människor som ångrar sina barn ännu mer än vad hon gör.

– Jag tror att det finns de som är mer säkra i sin ånger. Själv kan jag vara avundsjuk på folk utan barn och folk med bara ett barn.

»Jag tycker det är jobbigt att veta att de ska komma hem nästa dag. Men de känslorna skäms jag för. Därför överkompenserar jag genom att köpa saker till barnen.«

Pia har inte funderat på att adoptera bort sina barn.

– Jag skulle få skuldkänslor om jag övergav dem.

– Alltså, jag är ganska egotrippad och sätter gärna mig själv i första rummet. Jag saknar inte barnen när de är hos sin pappa. Jag tycker det är jobbigt att veta att de ska komma hem nästa dag. Men de känslorna skäms jag för. Därför överkompenserar jag genom att köpa saker till barnen. Jag köper pysselböcker och pussel som förlåt för att jag inte orkar.

Som läget ser ut nu, med en infekterad relation till barnens pappa, som inte heller vill ha huvudansvaret för barnen, är varannan helg-mamma en omöjlighet.

– För ett par år sedan läste jag en artikel om en kvinna som valde att flytta långt bort från sina barn och bara träffa dem på skollov. Jag minns att jag tänkte att »fy fan så skönt för henne. Hon vill ha mer i sitt liv än att bara vara i den här kvinnorollen.«

Pia har börjat säga öppet till folk att hon ibland, ett par gånger i veckan, faktiskt ångrar sina barn och att hon ofta drömmer sig tillbaka till tiden då hon kunde nörda ner sig i sina intressen.

– Förvånansvärt många känner igen sig och skulle må bra av att prata om det. Det finns jättemånga nackdelar med att vara mamma. Som kvinna förlorar man så mycket: pension, lön, karriärmöjligheter. Och så samhällets syn på en. Man förlorar hur man än gör. Skaffar man barn ses man som mindre värd i samhällets ögon. Men om man inte skaffar barn ses man som mindre kvinna.

Pia heter egentligen något annat.

Ivana Vukadinovic är frilansjournalist

Nils Otto är frilansjournalist och psykolog

Bilder Hanna Hernried Forslind

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!

Läs mer

Lästips:

Att bli mamma har inte tillfört mig något (SvD)

Jag hoppades på att få missfall (SvD)

No more babies av Tomas Hemstad