15 år med sexköpslagen – en genomgång

Hon har decimeterhöga klackar, tunna strumpbyxor och kort kjol. Det är mörkt, men skenet från gatljuset lyser upp hennes underkropp. Bilden är beskuren strax ovanför kvinnans midja. Hur fotot som illustrerar en debattartikel om prostitution i Svenska Dagbladet kommit till tål att fundera på. Men säkert är att när prostitution och sexköpslagen med jämna mellanrum seglar upp på morgontidningarnas debattsidor ser det inte sällan ut så här: kvinnor som väntar på sexköpare i ett mörkt gathörn.

I femton år har det varit olagligt att skaffa sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning i Sverige. Den som bryter mot lagen döms till i lägsta fall dagsböter och i högsta fall fängelse i ett år. Men ingen av männen som hittills dömts för sexköp – för det är hittills bara män – har hamnat i fängelse. Majoriteten får dagsböter.

»Antalet anmälningar har stigit genom åren och nådde en topp 2010 då 1 277 misstankar om brott mot sexköpslagen anmäldes.«

Sedan 1999 har 5 326 anmälningar om sexköp upprättats, knappt en om dagen. I huvudsak är det polisen som anmäler sedan de själva upptäckt ett misstänkt brott eller blivit tipsade. Antalet anmälningar har stigit genom åren och nådde en topp 2010 då 1 277 misstankar om brott mot sexköpslagen anmäldes. I 37 procent av fallen som klarades upp samma år ledde det till att en misstänkt kunde åtalas. En anledning till att så många fall anmäldes 2010 är att polisen fick ökade resurser i form av 40 miljoner kronor, genom regeringens särskilda handlingsplan mot prostitution och människohandel som pågick mellan 2008 och 2010.

Men för att ta reda på om sexköpslagen uppfyller sitt syfte krävs en tillbakablick. Innan lagen var på plats böljade debatten fram och tillbaka i decennier. I prostitutionsutredningen från 1977 konstaterade utredaren att prostitution är oförenligt med individens frihet och jämställdhet mellan män och kvinnor. 1995 fastslogs det i betänkandet Könshandel att prostitution skulle kriminaliseras – både sexköp och försäljning av sexuella tjänster. Genom slutbetänkandet i den statliga utredningen Kvinnofrid från 1995 landade beslutet sedan i den lag som 1999 skulle komma att röstas igenom av riksdagen.

»Genom slutbetänkandet i den statliga utredningen Kvinnofrid från 1995 landade beslutet sedan i den lag som 1999 skulle komma att röstas igenom av riksdagen.«

Det blev alltså förbjudet att skaffa sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning. På så sätt skulle samhället klargöra att prostitution är oacceptabelt och ska bekämpas för att skydda kvinnor. Genom att kriminalisera sexköparna skulle efterfrågan minska och därmed färre kvinnor av den ena eller andra anledningen tvingas sälja sina kroppar. Så sammanfattas bakgrunden till lagen av författarna till den statliga utredningen av sexköpslagen som gjordes 2010.

Och syftet består än i dag: att minska efterfrågan och klargöra att prostitution betraktas som oacceptabelt i Sverige.

Ewa Carlenfors är chef för människohandelssektionen för sexuella ändamål på polisen i Stockholm. I polisens arbete är lagen mot människohandel för sexuella ändamål (trafficking) och lagen mot köp av sexuella tjänster sammankopplade, berättar hon. Sexköparna utgör ett viktigt bevis för att sexhandeln sker. Genom att luta sig mot lagen mot sexköp kan polisen spana på sexköpare och närma sig den organiserade brottslighet som ofta ligger bakom.

Enligt Rikspolisstyrelsens rapport från 2014 är den absoluta majoriteten som blir offer för människohandel flickor och kvinnor. Men att bevisa att den sexsäljande kvinnan utsatts för människohandel är svårt. I lagtexten står det att offret måste ha blivit vilselett. Kvinnorna som utsätts för trafficking vet ofta att det är prostitution de ska ägna sig åt. Däremot känner de sällan till i vilken omfattning, eller om de får behålla några pengar sedan hallicken tagit sitt. När fallen når domstolsnivå är det därför vanligare att hallickarna döms för grovt koppleri än för människohandel, berättar Ewa Carlenfors.

I den verklighet som hon och kollegorna jobbar är kvinnorna i högklackat som väntar i gathörnen sällsynta. Sexsäljarna marknadsförs i annonser på internet. Mötena görs upp över telefon. Genom telefonavlyssning skaffar polisen sig koll på hur de som organiserar sexhandeln resonerar. Och sexköpslagen stör dem. Att handla med människor och sex är svårare i Sverige eftersom köparna inte är fredade, enligt Ewa Carlenfors. Hon tycker att sexköpslagen skyddar kvinnor och därför är något bra.

– Kontentan är att vi har sexköpslagen och vi har mindre problem med prostitution och människohandel än i södra Europa där kvinnorna utsätts för mer våld, säger hon.
Hallickarna är rädda för polisen, menar hon. Och därför behandlar de kvinnorna bättre.

»En tredjedel kommer från hbt-gruppen men majoriteten är kvinnor som säljer sex till män.«

Inom socialförvaltningen i flera större kommuner finns enheter dit både de som säljer och de som köper sex kan vända sig. För säljarna handlar hjälpen om medicinska råd, samtalsbehandling och praktisk hjälp. Besökarna kommer frivilligt. Män, kvinnor och transpersoner från 16 år och uppåt är välkomna. 2013 besökte 337 kvinnor och 59 män mottagningen. Alla har inte prostitutionserfarenhet utan till mottagningen kommer också de som ingår i det så kallade Spiralprojektet och har problem med missbruk.

– En tredjedel kommer från hbt-gruppen men majoriteten är kvinnor som säljer sex till män, berättar Pia Turesson som är socialsekreterare i Stockholm och tar emot klienter för samtal.

Den psykiska ohälsan i form av bland annat sömnsvårigheter och ångest, och fysiska krämpor och värk i kroppen är, enligt Pia Turesson, desamma hos traffickingoffer och de som säljer sex av andra anledningar. Men på grund av språksvårigheter och att personerna ofta befinner sig i landet en kortare period är det svårare att tillgodose behoven hos offer för den organiserade sexhandeln. Då går det nödvändigaste först: kläder på kroppen, tak över huvudet och mat på bordet.

Projektet Kast – köpare av sexuella tjänster – är mottagningen för köparna. Även hit är alla oavsett kön och sexuell identitet välkomna, men Johan Christiansson som är socialsekreterare i Kast-projektet, träffar bara män som köper sex av kvinnor. De är oftast mellan 35 och 55 år och har familj och en socialt accepterad plats i samhället. De som blivit tagna av polisen har väldig ångest och oron för att ha förstört för sig själv och sin familj är stor.

– Vårt synsätt är att man alltid är ansvarig för sina handlingar. När klienterna kommer till samtalet har de många förklaringar till att de gör det här. Att inte få sex hemma eller att man har någon sjukdom, som sexmissbruk. Men vi försöker ta reda på vad som ligger bakom, säger Christiansson.

»Verksamheten står inte och faller med sexköpslagen, men Johan Christiansson tycker att lagen har en viktig normerande effekt.«

Siffrorna indikerar att verksamheten uppfyller sitt syfte: att minska antalet sexköp i Stockholmsområdet. Verksamheten står inte och faller med sexköpslagen – de hade kunnat göra det de gör även utan den. Men Johan Christiansson tycker att lagen har en viktig normerande effekt.

 

Pye Jakobsson är samordnare för organisationen Rose Alliance som företräder sexarbetare. Hon är även ordförande för NSWT, en internationell paraplyorganisation för organisationer som företräder sexarbetare. Hon menar att stigmatiseringen av personer som säljer sex ökat sedan sexköpslagen infördes. Sexsäljarna som grupp pekas ut som offer och tillåts inte ha någon egen talan. Eftersom samhället har bestämt att det är omöjligt att sälja sex frivilligt behandlas alla utifrån den devisen oavsett hur de själva ser på saken. Exemplen på hur stigmatiseringen tar sig uttryck är flera.

– Sexarbetare ifrågasätts ofta i sitt föräldraskap och får problem med socialen. Och det finns exempel på folk som gått utbildningar och haft bra betyg och sedan fått underkänt sedan det blivit känt att de säljer sex och så har de avvisats från utbildningen, säger hon.

Ett annat exempel på sexköpslagens negativa effekter, menar hon, är att sedan polisen börjat spana på internet leds de till lägenheter där sexköpen sker. Där väntar de sedan ut sexköparen som tas på bar gärning. Ofta tillhör lägenheten den som säljer sex och när polisen informerar hyresvärden om vad som sker, kan det leda till att den sexsäljande lägenhetsinnehavaren vräks.

Enligt kopplerilagstiftningen gör sig en person som hyr ut en lokal som används för att sälja sex skyldig till brott. Pye Jakobsson menar att trots att sexköpslagen endast förbjuder sexköp – inte att sälja sex – så finns det andra lagar som skapar problem för dem som säljer sex. Kopplerilagstiftningen är ett exempel.

– Det innebär att vi inte får jobba tillsammans och inte får ha en säkerhetsvakt med oss, säger hon.

– Att sälja sex innebär att leva ett dubbelliv och att isolera sig. Och det är tungt mentalt.

Genom regeringens handlingsplan mot människohandel och prostitution som pågick mellan 2008 och 2010 pumpades pengar ut till utbildningar och statistik, forskning och rättsväsende. Ett av uppdragen gavs till RFSL. Projektledare blev Suzann Larsdotter som är sexolog och socionom. Hennes uppgift innebar att rapportera om hbt-personer som säljer och köper sex.

När Suzann Larsdotter ska sammanfatta vad hon sett för effekter av sexköpslagen i sitt arbete finns en likhet med myndigheternas rapporter: Det är männen som köper sex.

»Verkligheten är inte så svartvit: det finns de som far illa och de som klarar det ganska bra.«

– Männen som intervjuas är negativa till sexköpslagen. Vissa tyckte att det är en morallag skapad av vänsterpartister och flator och ansåg sig stå över den. Andra ansåg sig inte kunna riskera sin position genom att åka fast för sexköp och valde i stället att göra det utomlands. Men de ansåg inte att risken att åka fast var särskilt stor, säger hon.

Hur livet som sexsäljare ser ut enligt polisrapporter och berättelser från socialtjänsten skiljer sig åt från den bild som Suzann Larsdotter presenterar i rapporten om hbt-personer. Här står inte offer och förövare vid varsin horisont. Snarare har alla tagit ett par steg närmare mitten och maktskillnaden beskrivs inte som lika total. Jag frågar om det kan bero på att det faktiskt är olika grupper det handlar om.

– De vi har intervjuat är personer som sökt sig till oss via en annons eller så har vi tagit kontakt med dem på nätet. Det är inte socialgrupp tre bland sexsäljare. Polisen och socialen kommer i kontakt med dem som far mest illa. Och det var få av dem vi intervjuade som haft kontakt med polisen. Så visst pratar vi om olika grupper, säger hon.

Ingen av dem som intervjuats i rapporten var utsatta för människohandel. Underlaget är alltså inte representativt för sexsäljarna i Sverige. Å andra sidan tror inte Suzann Larsdotter att de som polisen träffar heller är det. Utan det handlar om de mest utsatta. Hon menar att verkligheten inte är så svartvit: det finns de som far illa och de som klarar det ganska bra. Hon uttrycker en frustration över debattklimatet.

– Det är svårt att uttala sig om sexköpslagen eftersom utredningen [den statliga utredningen från 2010] blev så kritiserad. Den var inte oberoende. Jag har jobbat med socialt arbete i 20 år men aldrig varit med om att en fråga har varit så svår att diskutera. Det är svårt att säga någonting för att det är så ideologiskt laddat. Till och med en del forskning är svår att värdera, för många har en bakomliggande agenda. Ifrågasätter man den svenska modellen blir man kal.lad antifeminist, säger Suzann Larsdotter.

Författarna till den statliga utredningen från 2010 skriver att omfattningen av människohandeln och prostitution i Sverige är svår att överblicka och att de vet lite om män och om ungdomar som säljer sex. De fick kritik av bland andra RFSU för att ändå ha dragit slutsatser av underlaget som de själva uppgett var otillräckligt. När Brottsförebyggande rådet sammanfattar slutsatserna av regeringens handelsplan mot människohandel och prostitution så inleder de med att det saknas systematiska uppgifter om just människohandel för sexuella ändamål. Pye Jakobsson, Rose Alliance, påpekar också att bristen på forskning gör det svårt att dra några slutsatser om sexköpslagen baserade på evidens.

»Bristen på forskning gör det svårt att dra några slutsatser om sexköpslagen baserade på evidens.«

Den senaste tiden har kunskapsläget förändrats något. Genom RFSL:s rapport och genom rapporter från bland andra Ungdomsstyrelsen har det kommit mer uppgifter om hbt-personer och om ungdomar som säljer sex, men den exakta omfattningen av både organiserad sexhandel och annan prostitution är okänd. Siffrorna på hur många som lagförs ger en indikation. Men säger knappast något säkert. Säkert är däremot att sex – liksom det mesta som annonseras ut till försäljning i dag – säljs på internet. När debatten om sexköpslagen drar igång i morgontidningarna nästa gång är det med andra ord bäst att tänka om kring vilka genrebilder som egentligen illustrerar verkligheten.

Helena Björk
Frilansjournalist

Läs mer:

Amnesty missar kärnan i sexköpslagen