Barnfri eller barnlös?
Både Josefina Karlsson och Sara Lövestam försökte bli gravida. Nu har de landat i att en meningsfull tillvaro inte måste innehålla egna barn. Enligt undersökningar är det sammanboende utan barn som är mest nöjda med sina liv.
Ända från att vi är små lär vi oss att umgås med funderingen. »Hur många barn får jag när jag blir stor?«. För vissa av oss kommer svaret att bli: inga. År 2020 var fem procent av svenskarna frivilligt barnlösa, enligt en uppskattning av Statistiska centralbyrån (SCB).
– Min uppfattning om livet var att man ska gifta sig och skaffa barn, säger Josefina Karlsson, 41 år och boende i Landvetter.
– Jag är uppvuxen som sladdis i en riktig kärnfamilj, där mamma och pappa hängt ihop sedan de var unga. Jag har tre äldre systrar som alla fick barn när jag var ganska liten. Att jag själv aldrig kände någon sådan längtan förklarades av omgivningen med att jag nog »inte hittat rätt kille än«.
Men när Josefina hunnit bli några år över 30 tyckte hon tvärtom att killen hon hade hittat var helt rätt. Så de gifte sig och köpte hus. När de sedan började prata om att bli gravida kände hon förvisso inte heller någon barnlängtan, men åkte med på tåget ändå. Tänkte att hon säkert skulle vara sugen på en bebis när hon väl hade en i magen.
Att komma dit visade sig dock, som för så många, vara en utmaning. Inom forskningen brukar man tala om att ungefär 10-15 procent av alla heteropar i världen är infertila. Efter två år av försök vände sig Josefina och hennes make till en IVF-klinik.
– Jag minns att jag frågade läkaren där en gång: »hur stor roll tror du att det spelar om den som ska bli gravid inte är riktigt säker?«, säger hon i dag.
– Hon sa att det inte finns några vetenskapliga belägg, men att det mentala sannolikt spelar större roll än vad vi tror. Att börja IVF-utredningen var bra för mig. Den gav mig verkligen möjligheten att gå till botten med mina känslor. Vad jag till slut kom fram till var att mitt svar var nej, jag ville inte ha barn. Så jag valde att avstå behandlingen.
Josefina kom vid IVF-utredningen fram till att hon inte ville tvinga fram en längtan efter barn. Hade den inte kommit hittills skulle den sannolikt inte heller göra det senare. Hennes berättelse är inte den typiska, ur den synvinkeln. Nästan alltid när vi läser om kvinnor och par som besökt IVF-kliniker blir de så småningom föräldrar. Men en fertilitetsutredning eller behandling kan förstås också leda till motsatsen. Ett barnlöst, eller barnfritt, liv.
Enligt SCB var 13,5 procent av kvinnorna och 21,5 procent av männen i Sverige som passerat barnafödande ålder 2020 barnlösa. De har också en berättelse, men den ingår inte i vår gemensamma bank av djupt kända narrativ. Författaren Sara Lövestam, 41 år och boende i Stockholm, bestämde sig för att ändra på det:
»Redan när jag började mina egna fertilitetsbehandlingar förstod jag att detta var något jag så småningom skulle vilja skriva om.«
Sara Lövestam
– Jag gjorde anteckningar direkt. Jag hade känslan av att det jag upplevde var något jag skulle kunna använda för att berätta något djupare. Jag ville dessutom att något konstruktivt skulle komma ur en för mig på många sätt väldigt svår situation.
Resultatet blev tre böcker. En trilogi om Monika, hennes starka barnlängtan och intensiva försök att bli gravid. Den sista delen, Nu levande, utkom nu i april. Den inleds med att Monika tröttnar. Hon orkar inte försöka bli med barn längre.
Sara Lövestam upplevde själv något liknande. Hon ordnade också länge sin tillvaro efter ägglossning och mens. Gick på oändligt många gynundersökningar, genomförde ägguttag, tittade i trosorna varje gång hon gick på toaletten.
– Jag hade hört så många gånger att man inte vet vad kärlek är förrän man fått barn, säger hon nu när hon minns tillbaka på flera år av försök att bli gravid.
– Jag ville ju också veta vad kärlek är, så självklart skulle jag ha barn. Precis som alla andra har jag matats med budskapet att barn är meningen med livet. Jag tror att många väljer att följa den normen eftersom den är så stark. Det är lättare att göra vad som förväntas av en än att själv försöka definiera vad som gör just ens eget liv meningsfullt.
För den som längtar efter att bli förälder kan en bebis slutliga ankomst lätt framstå som lösningen på alla problem. Är man olycklig för att man inte har barn bör man väl bli lycklig om man får ett? Men sedan den sista delen i Monika-trilogin kom ut har Sara Lövestam hört från flera läsare som säger något annat:
– Jag tror att det här är ganska tabu att prata om faktiskt. Men om man har drömt om att få barn länge så finns det ett underförstått antagande om att man måste vara tacksam om en IVF-behandling lyckas. Du blir dock inte en annan person bara för att det har kommit in en ny människa in i ditt liv. Ingen blir automatiskt lycklig bara för att den har fått bli förälder.
Statistiska undersökningar bekräftar regelbundet vad Sara säger. 2019 presenterade SCB en studie som visade att 52 procent av svenskarna som är sammanboende utan barn är mycket nöjda med sina liv. Siffran var den högsta bland alla grupper, och en tydlig kontrast till de låga 41 procent som sammanboende med barn under 18 år kom upp i.
Även i den stora internationella undersökningen World happiness survey, från 2017, rapporterade de svarande utan barn större tillfredsställelse med livet. Särskilt kvinnorna i studien var lyckligare utan barn.
»Jag märker ju på föräldrar i min närhet att de blir begränsade«
Josefina Karlsson.
– De har mycket svårare att upprätthålla sociala kontakter. Ibland kan de till och med ha svårt att prata i telefon, eftersom barnen kräver förälderns totala närvaro. De är ofta också väldigt trötta. Jag däremot, som alltid får sova, har massor av extra energi. Jag orkar hjälpa till med syskonbarn och allt annat som jag vill göra.
I dag känner sig Josefina fortfarande helt trygg i sitt beslut att förbli barnfri. Hon fyller sitt liv med ett jobb som hon älskar, har en aktiv livsstil och njuter av att ha tid för egna intressen. Sedan hon försökte bli gravid har hon hunnit skilja sig från sin första make och lever nu som särbo med en ny man som har en son sedan ett tidigare förhållande.
Även Sara Lövestam är nöjd med att leva utan barn. Precis som Josefina har hon också föräldrar i sin närhet som hon märker har svårt att hinna med allt som de vill göra. Hon själv däremot har alla möjligheter i världen att fokusera sitt skapande, på att skriva böcker, odla eller bygga på det hus på landet som hon och hennes partner delar.
– Jag tror att tomrummet som uppstår efter ett barn som inte kom bara känns tomt om man fyller det med ytliga saker, säger hon.
– Man får massor av tid där man kan grotta ner sig i en hobby, lära sig ett nytt språk, ägna sig åt något kreativt, bygga på sina relationer eller volontärarbeta. Så länge man mår bra tror jag att man kommer att se till att göra sådant man själv tycker skänker livet mening.
Visst kan Sara också fundera ibland kring hur tillvaron hade blivit om hon fortsatt försöka. Men då kan hennes egen romankaraktär ge henne stöd.
– Monika tänker på ett ställe i den sista delen av trilogin att man inte måste välja en enda känsla, säger hon.
– Man kan faktiskt känna flera saker på samma gång. Jag kan sörja det barn som aldrig blev. Samtidigt kan jag glädjas över alla fördelar som ett liv utan egna barn har gett mig.
Sara Martinsson är frilansjournalist.
LÄS MER:
