Nationalistiskt abortmotstånd
Sverigedemokraterna vill som enda parti i riksdagen begränsa aborträtten. Ottar vänder blicken mot Balkan för att undersöka nationalismens behov av att kontrollera kvinnors kroppar.
Bland motionerna till riksdagen ger sökorden ”Sverigedemokraterna plus abort” ett 40-tal träffar. I flera motioner återkommer kravet att sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till 12, en fråga som partiet via riksdagsledamoten Julia Kronlid driver aktivt. Partiet är bekymrat över antalet aborter i Sverige, och har olika idéer om hur de ska minskas. Det kan handla om att se över sex- och samlevnadsundervisningen så att den blir mer ”neutral” och att den bidrar mer till att förebygga antalet aborter. Sverigedemokraterna menar att avhållsamhet har blivit avvikande och att unga känner press att göra tidig sexdebut och ha många tillfälliga partners.
»Sverigedemokraterna motionerar också om att införa samvetsfrihet för vårdpersonal. De vill ha straffskärpning för misshandel av gravida med motiveringen att sådan misshandel ska ses som våld mot två individer.»
Sverigedemokraterna motionerar också om att införa samvetsfrihet för vårdpersonal. De vill ha straffskärpning för misshandel av gravida med motiveringen att sådan misshandel ska ses som våld mot två individer. I ett budgetförslag vill de avsätta 100 miljoner för att kommunerna ska verka för minskat antal aborter. I en motion från november 2014 om att sänka gränsen för fri abort skriver motionärerna: “I dag tenderar […] synen på abort att bli av alltmer teknisk natur. Frågor om livets uppkomst och fostret som skyddsvärd individ tillmäts föga betydelse.” Sverigedemokraternas abortmotstånd presenteras som omsorg om fostret, som en etisk och moralisk fråga. Men det tränger också igenom en syn på att antalet aborter är ett resultat av förändrade (till det sämre) värderingar i samhället, att aborter görs alltför lättvindigt.
Är det en slump att det enda partiet i riksdagen som vill införa begränsningar i aborträtten är ett nationalistiskt parti? Ottar reste till Balkan, där nationalismen präglat politiken de senaste decennierna, för att söka efter kopplingen mellan nationalismen och synen på abort.
«Kyrkan använde uttrycket ”barnamord” när de i sitt pressmeddelande jämförde antalet aborter i Serbien årligen med att befolkningen i en mindre stad skulle försvinna.»
Vid ingången till Sankt Aleksandar Nevski-kyrkan i stadsdelen Dorćol i centrala Belgrad sitter en affisch föreställande en kvinna som vårdslöst slänger en bebis över axeln. ”Välj livet!” uppmanar rubriken. Att stoppa alla aborter är den serbisk-ortodoxa kyrkans officiella linje sedan sommaren 2013. När högsta kyrkomötet då hölls meddelade kyrkan att den tagit ställning för ett generellt förbud, förutom när det finns särskilda medicinska skäl. Kyrkan använde uttrycket ”barnamord” när de i sitt pressmeddelande jämförde antalet aborter i Serbien årligen med att befolkningen i en mindre stad skulle försvinna. Den officiella siffran är 23 000 aborter per år, men det antas finnas ett stort mörkertal och att antalet i själva verket är upp emot sex gånger så stort.
I Jugoslavien reglerades aborträtten 1978, och idag har kvinnor i Serbien rätt till fri abort fram till den tionde graviditetsveckan. Från partipolitiskt håll var det bara nationalistiska Dveri, ett parti utanför parlamentet, som uttalade sitt stöd när kyrkan kom med sitt uttalande om ”barnamord”. Partiledaren Vladan Glišić hänvisade till landets ”katastrofala demografiska situation” när han förklarade varför det är viktigt att begränsa aborträtten.
Demografi är en brännande politisk fråga. 1990-talets krig och den svåra ekonomiska och politiska situationen som följt har lett till att befolkningarna på Balkan krymper och åldras. Hos de bredare partierna resulterar oron för hur den åldrande befolkningen ska försörjas främst i ett väldigt vurmande för kärnfamiljen och mer eller mindre konstruktiva förslag för att få kvinnor att föda fler barn. Då och då med tillägget att det förstås handlar om ”äktserbiska/-kroatiska/och så vidare” barn. Abortmotståndet motiveras idag främst med religiösa skäl, men det intensiva samspelet mellan kyrkan och högerpartier gör att frågan med jämna mellanrum tar sig upp på den politiska dagordningen.
»Allt annat än att förse nationen med ”renrasiga” barn innebär ett svek mot densamma. Och enligt samma logik vill nationalistiska partier begränsa ”de andras” barnafödande.«
Nationalismen kräver begränsade och fasta identiteter för att tydligt kunna definiera vilka ”vi” är, till skillnad från ”dom”. Då passar det dåligt att bryta normer. Kvinnor och män pressas in i traditionella könsroller där mannen är aktiv, försvarar nationen och fattar beslut medan kvinnan främst har ansvar för reproduktion och hemmet/familjen. Dessa mekanismer förstärks ytterligare när det finns en känsla av att nationen är hotad, från ut- eller insidan. Det ställs krav på att vara och uppträda som en patriot. Här går det att hitta en nyckel till nationalismens behov av att kontrollera kvinnors kroppar. Allt annat än att förse nationen med ”renrasiga” barn innebär ett svek mot densamma. Och enligt samma logik vill nationalistiska partier begränsa ”de andras” barnafödande.
Serbiens propaganda under Kosovokriget om hur de kosovoalbanska kvinnornas barnafödande var en del i krigsföringen repriseras idag i Sverigedemokraternas anti-muslimska politik och uttalanden om den fara muslimska kvinnors barnafödande utgör för Sverige. Jimmie Åkesson beskrev partiets syn i en debattartikel i Aftonbladet 2009. Sverige påverkas mer av islam än tvärtom, skrev han: ”Massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker.” Efter att ha räknat upp en rad anpassningar som det svenska samhället gjort till islam, avslutar han: ”Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”
»I en debatt i EU-parlamentet för ett år sedan uttalade hon sig mot kvinnors beslutsrätt när det gäller abort. Ruža Tomašić sa bland annat att den dagen kvinnor kan bli gravida utan mäns hjälp, då kan de också bestämma själva om att göra abort.«
När krigen härjade och nationalismen peakade på Balkan kallade Kroatiens dåvarande president Franjo Tuđman kvinnor som gjorde abort för ”dödliga fiender till nationen”. Samma abortmotstånd är minst sagt närvarande också i dagens Kroatien. Såväl IVF-tekniken, samvetsfrihet för vårdpersonal och aborträtten har varit uppe till debatt flera gånger de senaste åren, i princip alltid på initiativ av katolska kyrkan, men med stöd från partier på högerkanten. Kvinnorättsaktivister i Kroatien är ständigt beredda på attacker mot kvinnors reproduktiva rättigheter. Sedan landet blev medlem i EU har försvaret av ”kroatiska värderingar” fått alltmer gehör. Åsikter som tidigare kom från extrema konservativa organisationer blir rumsrena.
Många av Kroatiens EU-parlamentariker röstar i Bryssel med nationalistiska partier för begränsningar i aborträtten. Ruža Tomašić som är partiledaren för HSP-AS var den EU-parlamentariker som fick flest röster i Kroatiens första EU-val. I en debatt i EU-parlamentet för ett år sedan uttalade hon sig mot kvinnors beslutsrätt när det gäller abort. Ruža Tomašić sa bland annat att den dagen kvinnor kan bli gravida utan mäns hjälp, då kan de också bestämma själva om att göra abort.
– Som du förstår är jag inte särskilt glad för ”det är min kropp och jag kan göra vad jag vill med den”–attityden hos kvinnor, förtydligade hon senare i ett mejl.
»Sverigedemokraternas behov av att definiera vilka som är ”riktiga” svenskar, deras fokus på demografi och då särskilt utmålandet av ett muslimskt hot, känns minst sagt bekant.«
I Makedonien, som är strängt upptaget med att förstärka och fräscha upp sin nationella identitet (bland annat genom att bygga om huvudstaden Skopjes centrum i antik stil), antogs sommaren 2013 en ny abortlag som allvarligt begränsar kvinnors möjlighet till abort. Kvinnan ska fylla i en ansökningsblankett, gå på stödsamtal, bevisa att hon informerat partnern. En expertkommitté ska till slut behandla frågan och därefter inleds en obligatorisk betänketid på tre dagar. I praktiken gör den krångliga byråkratin det svårt att hinna, förutom det uppenbart förödmjukande och ofria i systemet. Det är ingen slump att den här inskränkningen i kvinnors rättigheter kommer samtidigt som landet famlar efter en ny nationell identitet.
Det som sker Balkan visar att aborträtten attackeras när nationen anses vara under attack och behöver försvaras. Hoten kan komma från ”de andra” eller bestå av en skräck för att befolkningen ska dö ut. Sverigedemokraternas behov av att definiera vilka som är ”riktiga” svenskar, deras fokus på demografi och då särskilt utmålandet av ett muslimskt hot, känns minst sagt bekant.
Christina Wassholm
Frilansjournalist med Balkan som specialområde. Hon delar sin tid mellan Belgrad och Stockholm.
Läs mer
http://www.www.ottar.se/artiklar/fyra-barn-r-idealet
Ett tips är också att läsa rapporten Folk, familj och fosterland – om nationalismens konsekvenser för jämställdhet som Kvinna till Kvinna och Expo släppte förra året:
