Queens and Cowboys skildrar USA:s hbtq-rodeoscen
I Queens and Cowboys, som igår hade Sverigepremiär på Stockholms filmfestival, har regissören Matt Livadary gjort någonting så ovanligt som en dokumentärfilm om USA:s hbtq-rodeoscen. Ottar träffade Matt Livadary för att prata om hans kärlek till rodeo och machokulturen inom rodeoscenen.
– I staterna pratar vi ofta om någonting som kallas för the Cowboy Code. Det är egenskaperna som vi associerar med cowboys, som till exempel machoaktig manlighet. Men det går egentligen djupare än så, det handlar också om att ha ett hjärta, mod, bravur och viljan att hjälpa sin nästa. Alla de egenskaperna har genom tid mytologiserats och skapat den här mystifierade cowboykaraktären, säger Matt Livadary när Ottar träffar honom på Berns i Stockholm.
En får intrycket att International Gay Rodeo Assosciation är en väldigt egalitär organisation, där alla kan delta i samma aktiviter oavsett könsidentitet och sexuell läggning. Hur ser situationen ut för kvinnor och transpersoner på den traditionella rodeoscenen?
– Kvinnor är mer av troféer inom traditionell rodeo, de ska se bra ut och ha på sig sina klänningar. De får inte rida, så antingen är kör de skottkärrerace eller så är de rodeodrottningar. Hbtq-rodeo är väldigt unikt eftersom alla får vara med i alla aktiviteter.
En av scenerna i filmen skildrar svårigheten för IGRA (International Gay Rodeo Association) att få hyra platser av de traditionella rodeoförbunden. Finns det ett problem med homo- och transfobi inom den traditionella rodeon?
– Först trodde jag att homofobin skulle vara väldigt våldsam och tydlig med till exempel demonstranter. Men så är det inte. I USA har diskussionen förflyttats så att homofobin blivit mycket mer subtil. Det händer varje dag, men genom att homosexualitet blivit mer accepterat i medierna har motståndarna blivit tystare.
Hur ser du på att som heterosexuell man göra någonting som skildrar hbtq-rörelsen?
– När jag en gång filmade en hoe-down (ungefär logdans, reds. anm) i Texas, som är en väldigt konservativ plats om en man fram till mig med skräckslagna ögon och bad mig att inte filma honom. Jag la ner kameran och pratade med honom om det, och då visade det sig att han var en lärare på landsbygden i Texas och hade inte kommit ut. Han sa att jag med min kamera satte hans trygghet ur spel, och att han skulle förlora både jobb och familj om hans nära skulle få reda på hans läggning. Då insåg jag ansvaret jag som heterosexuell man bär på.
» Jag hoppas att människor inte kommer att se den här filmen som en hbtq-film överhuvudtaget«
Var det svårt att hitta människor som ville vara med i dokumentären?
– Under ett och ett halvt år reste jag och filmade varenda rodeo som ägde rum, det blev mycket människor. I slutändan kommer vi tillbaka till cowboy-koden, vilka karaktärer representerar de här värdena till en sådan grad att ingen kan säga annat än att de är cowboys? För mig representerar Char hjärta, Wade integritet, Travis volontärskap och och Chris mod.
Vad hoppas du kunna uppnå med filmen?
– Vi hade en testvisning där kanske ett dussin människor dök upp, och ingen sa någonting när väl ljuset gick på. Så äntligen vågade någon säga något: ”Den var inte så bögig som jag trodde”, och flera höll med. Det ledde till en diskussion om vad vi förväntar oss att se när vi hör att någonting är gay. Jag hoppas att människor inte kommer att se den här filmen som en hbtq-film överhuvudtaget, utan som en film om människor med samma motiv och ideal som alla andra och hur lika vi är varandra oavsett sexualitet.
Så om vi skulle säga att filmen har ett budskap, är det att det är en film om hbtq-människor men inte om hbtq-människor?
– Ja, jag tror att det är ett av flera budskap. När jag besöker någon av de få videobutiker som finns kvar inser jag ständigt att jag bara går förbi hbtq-hyllan eftersom jag lider av den falska tron att filmerna inte är till för mig. Jag ville göra något om hbtq-communityn som inte nödvändigtvis var en historielektion.
Queens and Cowboys hade Sverigepremiär den 12 november på Stockholms filmfestival. Den går bland annat att se lördag den 15 november på Victoria.
Text och foto: Hugo Ewald