Mariela Castros hbt-kamp
Hon hyllas internationellt och har kallats Kubas främsta hbt-aktivist. I landet som brukade skicka homosexuella till arbetsläger har presidenten Raul Castros dotter gjort gayrörelsens kamp till sin. Men alla instämmer inte i hyllningskören.
På trottoaren utanför sitt hus några hundra meter från strandpromenaden sitter Fabio Herrera. Hans mamma säger stolt att »ja, det är min son, det är en kille, han är gay«. Det mörka håret är noga uppsatt med en rosa hårklämma och han är klädd i shorts och linne.
– Tidigare om vi gick ut i parken i Santa Clara och polisen såg oss i klänning och klackar så gav de oss böter, men inte nu. Samhället håller på att förändras.
Fabio är 20 år och berättar att han klätt sig i kvinnokläder sedan han var 14.
Under den tiden har en hel del hunnit förändras i samhället och den som får äran för det är många gånger president Raúl Castros dotter Mariela Castro Espín, chef för det nationella centret för sexualupplysning, Cenesex, ungefär Kubas motsvarighet till RFSU.
– Jobbet Mariela gӧr ӓr fantastiskt. Många saker har redan förändrats, man kan till exempel operera sig. Jag vill göra det, fӧr att bli kvinna, säger Fabio.
Sexologen Mariela Castro Espín har under sin tid som chef för Cenesex lyfts fram som en av landets främsta hbt-aktivister och den som står bakom många positiva politiska förändringar. Hon har i flera år lobbat för samkönade äktenskap och jobbat med såväl hiv-kampanjer som utbildning av poliser. I maj genomfördes en prideparad för sjunde året i rad, och sedan 2008 är det möjligt att på statens bekostnad genomgå könskorrigerande operationer. Diskriminering i arbetet på grund av sexuell läggning är förbjudet enligt lag.
»Många saker har redan förändrats, man kan till exempel operera sig. Jag vill göra det.«
Sedan 2013 sitter Mariela Castro i nationalsförsamlingen och fick mycket uppmärksamhet i augusti i år när hon röstade nej till ett nytt direktiv för arbetares rättigheter, för att det inte var tillräcklingt progressivt i frågor om diskriminering av hiv-positiva och personer med icke-heterosexuell läggning. (Läs artikel i The Guardian här)
Utvecklingen är ingen självklarhet i ett land med en starkt homofientlig historia. Efter revolutionen 1959 skickades homosexuella till arbetsläger tillsammans med dem som sågs som kontrarevolutionära och först 1979 avkriminaliserades homosexualitet.
Castro Espín har mottagit flera internationella priser för sitt arbete. Vid ett besök i Kuba i januari 2014 tackade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon för hennes insatser och förra året uppmärksammades hon bland annat av den amerikanska organisationen Equality forum.
– Hon är utan tvekan ledaren för progressiv förändring för hbt-personer i Kuba, sa Equality forus ordförande Malcolm Lazin.
Själv menar hon att det är från sin mamma hon fått mycket av sitt engagemang. När hon tog emot ett pris för sitt hbtq-engagemang i Quebeq 2013 sade hon:
– Jag känner mig mycket ӓrad över att ta emot det hӓr priset, som jag dedikerar till min mamma fӧr hennes ansträngningar alltsedan revolutionens fӧrsta år, fӧr rӓttigheter fӧr de grupper som historiskt sett varit marginaliserade i Kuba.
»Efter revolutionen 1959 skickades homosexuella till arbetsläger tillsammans med dem som sågs som kontrarevolutionära och först 1979 avkriminaliserades homosexualitet.«
Hon lovade att hon ska fortsätta jobba för samkönade partnerskap. I flera år har det talats om att tiden är inne för att legalisera samkönade äktenskap på Kuba. På senare tid har Mariela Castro Espín lämnat frågan om äktenskap och pratar i stället om partnerskap, där de ekonomiska rättigheterna skulle likställas med de för heterosexuella par.
Men alla hyllar inte presidentdottern. Kritiker hävdar att det är meningslöst att prata om förändring när grundläggande mänskliga rättigheter som yttrande- och föreningsfrihet saknas i landet.
»Det måste till ett juridiskt utrymme för homosexuella, och det har hon inte lyckats med.«
René López Benítez bor i utkanten av Havanna, i en lägenhet full av böcker. Han är advokat men berättar att han i början av 1980-talet själv blev av med jobbet på grund av sin homosexualitet. Nu arbetar han därför vid sidan av det offentliga systemet, med bland annat hbt-frågor. Han anser att det krävs ett juridiskt erkännande av samkönade par för att kunna tala om förändring och säger att Castro Espín trots allt prat inte uppnått något egentligt resultat.
– Visst, hon kan jobba hur mycket som helst, hålla konferenser och presentera kampanjer… Men för det som alla väntar på måste det till ett juridiskt utrymme för homosexuella, och det har hon inte lyckats med, säger René.
Fabio Herrera går och hämtar cykeltaxin som han ibland kör folk i för att tjäna några kronor. Även om det inte finns några formella hinder är det inte helt lätt att få ett jobb.
– Vissa rättigheter saknar vi fortfarande, men Mariela har förändrat mycket till det bättre. Från ett helvete till det bättre, förtydligar han.
Text och bild Åsa Welander
Frilansjournalist
Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!
Trevlig läsning!
