Att gränser passerats har blivit tydligt först när obehaget smugit sig på, när ångesten kommit in i bilden, under tiden eller efteråt. Det berättar frilansskribenten Agnes Arpi, som vill att vi ska våga prata om det.
När jag läser de berättelser som folk delat med sig av de senaste dagarna känner jag mig förskonad. Det är inte för att jag saknar negativa erfarenheter. När jag var 15 somnade jag på en fest och vaknade av ett en äldre och större tjej låg på mig med tungan i min mun och handen i min tröja. Det har funnits gånger då jag illamående och snurrig kyssts och klätts av, trots att jag sagt att jag mått dåligt och velat sova, liksom gånger då jag tvingat min ovilliga kropp till samlag i destruktiva kärleksrelationer och sedan gråtit av smärta på toaletten. Mina signaler likväl som mina ord har ignorerats. Ivriga händer har tagit på mig och kukar viftats i mitt ansikte fastän jag sagt att jag inte vill. Jag har somnat mitt i, han har avslutat sitt utan att jag ens har varit vaken.
Men jag har aldrig sett på dessa händelser som övergrepp, för jag var aldrig rädd. Jag har blivit arg och jag har blivit ledsen, men jag har alltid tänkt på rädslan som en förutsättning för att något ska vara ett övergrepp. När jag tänker tillbaka slås jag av hur jag hela tiden betraktat mig själv som ett aktivt subjekt, som har gjort kassa val och ibland gått in i situationer jag borde ha låtit bli. Jag borde ha gjort annorlunda, för att jag har mått dåligt efteråt, för att det har fått konsekvenser och för att jag inte har tyckt om personen i fråga. Det betyder inte att jag har ansvar för vad andra gör mot mig, men när jag legat stel och tyst under hans ovarsamma rörelser har jag passerat min egen gräns, varit min egen förövare. Gjort mig själv illa.
Ofta har händelserna utspelat sig i diffusa situationer och relationer, under alkoholpåverkan som ytterligare fördunklat gråzonerna kring lust, lyhördhet, kommunikation och respekt. Att gränser passerats har blivit tydligt först när obehaget smugit sig på, när ångesten kommit in i bilden, under tiden eller efteråt. Ett berusat sinne glömmer gärna risker och faror och dagen efter. En fylla ger mod, inte bara att närma sig sina egna och andras gränser, utan också att testa dem och gå över dem, på gott och ont. I fragmentariska minnesbilder finns sällan tydliga svar om vad som egentligen hände. Gråzonen mellan det ömsesidiga och medvetna och det påträngande och ovälkomna behöver inte innehålla övergrepp, men för mig har det ibland inneburit övertramp. I efterhand kan jag önska att jag hade besparat mig själv ångesten och oron och den torra kroppens smärta. Att jag hade avbrutit istället för att låta det fortgå. Att jag hade varit nykter nog att minnas vad som hänt och vilja göra det igen. Att jag hade tagit hand om mig.
Jag har inte längre sex när jag druckit alkohol. Det gäller också i min nuvarande, mycket stadiga, relation. Det handlar givetvis inte om att jag skulle få skylla mig själv om någon förgrep sig på mig, men jag vill inte tillbaka till det där gränslandet, där jag inte kan urskilja mina egna gränser för att jag inte känner mig själv längre. Vissa skulle kalla det ett orättfärdigt skuldbeläggande, andra att ta ansvar. Vissa skulle kalla det moralism, andra att ha moral. Det enda viktiga för mig är att jag kan känna av mina och andras gränser och att jag har kontroll över mina egna handlingar.
Jag har inte alltid varit rädd om mig. Andra har inte varit rädda om mig och jag har heller inte varit rädd om dem. Om vi ska prata om gränser måste vi också prata om hur vi behandlar våra egna. Om vi ska prata om gråzoner måste vi prata om folksporten fyllesex. Om vi ska prata om sex bör vi prata om det ansvar vi har, både för oss själva och varandra.
