Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Essä HBTQI

»Nu följer ilskan mot medias ansvarslöshet«

Person i svart linne

Konservativa krafter och transkritiker har vunnit mark i den offentliga debatten i Norge. Attentatet i Oslo inträffade i en kontext. Och när polisen avrådde från Pridetåg var det – precis som vid Stonewall – de mest marginaliserade grupperna som ledde protesterna, skriver Janne Bromseth, genusvetare.

Det är kvällen innan. Fredag under Prideveckan, är som traditionen trogen också kvinnokväll. Känner skuldrorna sänka sig för varje glas bubbel som pärlar ned i halsen. Vädret är drömlikt, soligt och varmt.

Vi tar med den sista flaskan bubbel i taxin och åker till Salt, ett underbart område vid fjorden med bar, sauna och lokaler som huserat många queera events de senaste åren. Tillsammans med 1800 andra euforiska queera kvinnor och icke-binära ger vi oss in i vimlet. Känner mig lycklig och tacksam för att träffa gamla bekanta jag inte sätt på evigheter. Dags för fest, för queert feministisk gemenskap, politiska samtal och firande av varandra.

Det behövs. Det har varit en tuff vår och Pridemånad. Trots det ökade antal regnbågsflaggande verksamheter som omgett oss, har konservativa krafter och antigender-rörelsen flyttat gränser också i den offentliga debatten i Norge de senaste åren.

»Centerpartist Jenny Klinge upprepar i debatt efter debatt hur det bara finns två kön i ladugården, kossor och oxar, och så är det även för människor.«

Ett hårdnande debattklimat där framför allt i ökande grad organiserade TERFS (förkortning för transexkluderande radikalfeminist, red. anm) har fått ta plats i media och sätta agendan för »debatten om kön«- och »könsideologins« hot mot naturens ordning.
Debattprogram på riksteve där transpersoner fått försvara och debattera sin existens och sina rättigheter, stå ut med att bli felkönade och förlöjligade i bästa sändningstid. Centerpartist Jenny Klinge upprepar i debatt efter debatt hur det bara finns två kön i ladugården, kossor och oxar, och så är det även för människor.

Även den vänstreradikala tidningen Klassekampen har haft fasta spaltister som yttrat sig transfobiskt en längre tid. I månad efter månad använde religionsvetare Anne Kalvig sin fasta spalt om religion för att sprida kritik mot »könsideologi« och redaktionen hållit fast vid hennes yttranderätt i »debatter om kön«.
Under våren lanseras även »Föräldrauppropet 2022.  Värna våra barn mot könsförvirrande undervisning«, skapad av kristna-konservativa krafter som vill förbjuda undervisning i »ohållbara och förvirrande teorier om könsmångfald« och hindra organisationer som värnar om hbtqi-rättigheter att undervisa i skolan.
De bjuds in i debatter av journalister som inte ens verkar fått med sig att undervisning om köns- och sexualitetsmångfald sedan länge står i nationella utbildningsplanen.

»Är det kanske för mycket Pride nu!?« frågar de vidare. För mycket flaggor, för många rättigheter, för mycket uppmärksamhet och krav? Majoritetens ständiga gräns för minoriteters plats. Är det här den går?
Kontrasten mellan »för mycket Pride« i medierna och vetskapen om vissa queeras särskilda utsatthet, som jag ofta undervisar om, gör mig illamående. Att nästan var tredje transperson försökt ta sitt eget liv. Att 38% av alla bisexuella kvinnor och transpersoner utsatts för sexuellt våld.
Att queera som bryter med normer för hudfärg, funktionsförmåga och etnisk bakgrund har erfarenheter av diskriminering och stigmatisering i fler sammanhang – även de queera.

»Medan vi älskar beskjuts bekanta, vänner och vänners vänner på Oslos äldsta queerpub London och två andra pubar bredvid«

Jag går hem med min date i tid för att hinna med sista tunnelbana. Andra tänker sig vidare upp till stan, till de två queera platser som finns, och ligger 50 meter från varandra. Tur det, att vi är mer intresserade av varandra än av vidare festande.
Medan vi älskar beskjuts bekanta, vänner och vänners vänner på Oslos äldsta queerpub London och två andra pubar bredvid. Mördaren hinner döda två och skada 21 personer innan han brottas ner på backan av en väktare från den andre queerklubben, Elsker, som har hört skotten, och andra frivilliga. Bland de skadade är också muslimska queera organisationen Salams vice ordförande.

»Det skremmer meg at vi var mange, særlig skeive muslimer, som stod opp tidlig på lørdag og bad om at gjerningsmannen var hvit i huden, kristen og etnisk norsk. At klumpen i magen vokste betraktelig da vi så at han som angrep oss kom fra Kurdistan og lignet på oss, for vi klarer ikke mer rasisme og islamofobi nå, i tillegg til all homofobien, bifobien og transfobien vi kjenner på kroppen hver dag«, skriver Salams ledare Omar Akhtan i VG några dagar efter den fruktansvärda natten.

»Sörjemarschen börjar med några hundra deltagare. När den kommer till London har flera tusen anslutit sig längst vägen.«

Så är det också radikala krafter och de mest marginaliserade bland oss som vägrar att stanna hemma när Prideparaden ställs in av Oslo Pride, då polisen bedömer risken för nya angrepp att vara för hög.
Reclaim Pride, tillsammans med Salam, Skeiv verden, organisationen för lhbtiq+-personer med minoritetsbakgrunn, PKI, den nyaste organisationen för transpersoner och Stearornis, en ny kulturorganisation med i synnerhet fokus på tillgänglighet och funktionsnormer står bak en sörjemarsch som går samma ruta som Pride-paraden skulle ha gått, genom stan och upp mot London pub.
Den börjar med några hundra deltagare. När den kommer till London har flera tusen anslutit sig längst vägen.

Själv har jag svårt att begripa det som hänt, trots alla uppdateringar på messenger och FB, missade samtal från familjen som inte hört från mig. »Är du trygg?« I bubbelfestlistan på messenger checkar vi av alla innan vi andas ut.
Vi bestämmer oss för att ses i stan och gå till London tillsammans. Kontrasten mot gårdagen är obeskrivlig. Glädjen och styrkan ersatt med förvirring, sorg, förtvivlan. I kön för att köpa blommor kommer tårarna.
Vår flock går mot London tillsammans med andra flockar av sörjande människor. Vi lägger ner blommor, håller runt varandra, kramas och gråter. Det är lördag mitt i Oslo centrum, men så tyst. Bara sörjande människor som virrar runt, tomma i blicken.

Jag går för att hitta marschen jag hört är på väg. När jag ser tåget är det svårt att inte tänka på vem som stod i front under Stonewall-upproret. Det är de mest utsatta av oss – men som oftast osynliggörs när historien ska skrivas.
Rasifierade, queera som själv flytt från förtryck i sina hemländer, transpersoner och många fler. En bekant som själv kommit som politisk flyktning ser mig och tar min hand, håller den i ett fast grepp. Ett gråtande tåg fullt av kampvilja, taktfast ropande. »We´re here, we´re queer, we won´t disappear! Kampen fortsätter! Ingen är fri för alla är fria!« Rop som möts av tårar bland de som står på trottoaren.

»Förhoppningsvis reser sig en än mer kompromisslös och solidarisk rörelse som vägrar låta sig skrämmas till tystnad«

I dagarna som följer kommer ilskan. Mot medias ansvarslöshet, mot majoritetssamhällets oförmåga att skapa ett tryggt samhälle för lhbtiq+-personer. Ilska som bottnar i smärta. Angreppet re-traumatiserar, river upp gamle sår, ärr från tidigare upplevelser av hat, våld, stigmatisering, där vissa av oss har varit mer utsatta än andra.
lskan riktas också mot polisens ovilja att skydda queers i att samlas i sorg och kamp.

En solidaritetsmarsch som planeras två dagar i samarbete mellan lhbtiq+-organisationerna ställs in då polisen avråder genomförande och inte förmår sig skydda queerbefolkningen, men flera tusen trotsar uppmaningen och tar till gatorna. Igen är det minoritetsorgansationerna som står i front.
När sommarsemestern börjar, kommer fortfarande dagligen en ström av nya krönikor, Facebook-inlägg och analyser av det som hänt. Det kommer vara mycket att ta tag i framöver ­– politiskt och även internt i rörelsen. Förhoppningsvis reser sig en än mer kompromisslös och solidarisk rörelse som vägrar låta sig skrämmas till tystnad.

Janne Bromseth är genusvetare i Forskerkollektivet och ledare för Skeiv kunnskap Fri OVs utbildningsprogram (Fri är Norges största nationella hbtqi-organisation)

Fler artiklar

Intervju HBTQI

Vem är rädd för genus?

Anna-Maria Sörberg träffar världens mest kända genusteoretiker Judith Butler och pratar om nya boken och framtiden.

Intervju HBTQI

Neuroqueer!

Kan ord som neurodiversitet och neuroqueer öppna dörrar till nya rum bortom diagnoserna?

Ayaat Abdelaziz och Artika Singh är två aktivister som från helt olika perspektiv och platser i världen arbetar för förändring. Med fokus på intersektionalitet, antirasism och sexuell hälsa kämpar de mot fördomar, motstånd och systematiska orättvisor. Här berättar de om sina hjärtefrågor, största utmaningar och framtidens visioner.
Intervju Kroppen

Hej aktivister!

Artika Singh och Ayaat Abdelaziz kämpar båda för kvinnor och ickebinäras rättigheter på varsin sida av världen.