Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Jonna Bornemark undersöker fertilitetens filosofiska sidor i ny bok. Foto: Linnéa Jonasson Bernholm/APPENDIX FOTOGRAFI
Intervju Abort

Fertilitetsfilosofi

I en ny bok tar filosofen Jonna Bornemark sig an graviditeten som filosofisk utmaning och ställer frågor om befruktning, förlossning, abort, livet och jaget.

»Jag är himmel och hav« står det på omslaget, och kanske kan man säga att den namnkunniga filosofen Jonna Bornemark nu har gett sig ut på djupare vatten. Hennes nya bok är inte bara en filosofisk undersökning av graviditeten, livet och jaget – den innehåller också personliga dikter från mer än två decennier

– Det finns en risk att vi gömmer oss i den akademiska vokabulären. Det låter snyggt, men den är lite bedräglig. Teoretisk kunskap är en sak, men när saker förändras på riktigt så är det också en emotionell omställning med en egen kunskap. Jag var helt enkelt tvungen att börja i dikterna för att komma åt den här erfarenheten. Jag ville följa hur kunskapen och en filosofisk position föds, säger Jonna Bornemark när vi ses på skärmen en vacker dag i maj.

Graviditet och barnafödande har, som hon själv säger, påverkat hela hennes filosofi. Världen blev en annan, och en ny värld kanske inte kan fångas med gamla begrepp. Ur de möjligen skenbara motsatserna du/jag, passivitet/aktivitet och ensam/tillsammans har hon därför bildat formerna »dugaj«, »paktivitet«, och »ensamman«.

Saknas det ett språk för graviditet och förlossning?
– Ja, jag tycker det. Och jag tänker också att det är erfarenheter där språket föds. Det handlar alltså inte bara om att hitta ett språk som sedan finns, utan att existentiella erfarenheter är av den sorten att vi hela tiden måste verbalisera dem på nytt. Det kan aldrig bli helt färdigt.

Jonna Bornemark, filosofen som blivit en av Sveriges mest kända, bland annat genom att ta strid mot samtidens besatthet vid att göra världen mätbar och rationell – blev under skrivprocessen överrumplad av laddningen kring graviditet och barnafödande, vilket gjorde det svårt för henne att ge sig hän till ämnet på allvar och beskriva »erfarenhetens njutning, ångest och existentiella djup«.

Vad är det som är känsligt?
– Dels frågan om abort. En del har frågat om jag verkligen ska göra fostret så pass levande, för att det skulle göra abortfrågan moraliskt svårare. Det är en politisk aspekt av det.

Så vi talar om aborter, naturligtvis – en fråga som under senvåren blivit aktuell på ett nytt och olycksbådande sätt genom det allt skarpare läget för aborträtten i USA. I den politiska debatten om abort lyfts befruktningsögonblicket ofta fram som en avgörande etisk fråga från konservativt håll.

Argumentationen bygger på att livet är heligt, och att livet alltså börjar vid konceptionen. I en passage i boken berör Bornemark ämnet: Vet vi var gränsen för levande och död går? Det är en skillnad på en levande och en död kropp, men däremellan en skymningszon. När är missfallet en förlossning av en dödfödd? När börjar livet? I befruktningsögonblicket, vid födelsen eller i vecka 22?

Hon konstaterar också att »aborten är svår. Men ibland finns ingen plats, inget utrymme, för det liv som börjat pyra«.

Tänker du att abort är en filosofiskt svår fråga eller svår i någon annan bemärkelse?
– Jag menar nog faktiskt båda. Vi har pratat så mycket om rätten till abort, som jag förstås är helt för – men det är nog ganska få som inför det beslutet bara rycker på axlarna och tänker att det är som att gå till tandläkaren. Det är ändå en existentiell situation. Men om vi börjar prata om den på det sättet så blir folk oroliga för att man vill begränsa aborträtten. Jag tänker precis tvärtom: Just för att gravida tar frågan på allvar så är de också vuxna att fatta beslutet.

Bornemark diskuterar i boken hur vårt »fokus på besluten och på kvinnan som kämpat för att få vara en kropp med yttre fredade gränser, har gjort att vi tappat ord för kroppen som landskap«.

Borde synen på den gravida som ett landskap för livets uppkomst få konsekvenser för synen på abort?
– Nej, det tänker jag inte. Abortbeslutet ligger inte i den erfarenheten, utan i det sociala. Frågan är: finns det en plats här? Går det att leva ett liv här?

»Det vi filosofiskt kan lära av graviditeten handlar om vad liv är och hur vi hänger ihop med varandra.«

Jonna Bornemark
Jonna Bornemark. Foto Linnéa Jonasson Bernholm

Men ämnet graviditet kan också vara laddat av andra skäl. Jonna Bornemark talar om det »odemokratiska« att vi alla är födda, men att alla inte föder – och att det är en spänning som fascinerar.

– Dels så kan man se det som att valet att skaffa barn bara är en erfarenhet bland andra i livsprojekten. »En del tycker om att ha segelbåtar och en del tycker om att ha barn.« Men något i detta känns lite absurt, ett barn är inte en hobby. På den andra sidan slår det snabbt över så att barn blir det enda, och har man den erfarenheten så förstår man allt. Det är svårt att hitta en balans.

Skulle du säga att graviditet är en central angelägenhet även för den som inte kan eller vill bära ett barn?

Det beror på vad man menar. Jag har inga som helst problem med att de finns personer som inte tycker att det är viktigt, däremot tycker jag att det finns lärdomar i graviditeten som är viktiga för oss som kollektiv och som kultur – och på det sättet är det relevant för alla. Det vi filosofiskt kan lära av graviditeten handlar om vad liv är och hur vi hänger ihop med varandra.

I ett kapitel försöker Jonna Bornemark reda ut vilken typ av feminism hon egentligen bekänner sig till. Den dominerande likhetsfeminismen, menar hon, har »gjort det svårt att göra graviditetserfarenheter filosofiskt relevanta« medan särartsfeminismen »fryser rådande könsmönster« och är »alltför inlåst i två kön«. Hon föreslår en »paktiv« feminism, där uppdelningen mellan biologi och kultur inte blir det viktigaste. Frågan är istället »vad vi kan göra med det som är oss givet?«.

– Jag har den här kroppen, men vad tänker jag att den kan bli? Vart kan den ta vägen? Vad behöver jag?

Ordval och etiketter har dock ändå en tendens att bli föremål för diskussion, särskilt i den här typen av frågor. I en passage skriver Bornemark att »systemet av mor och barn« ofta har förståtts som en »kroppslig gegga som individen måste frigöra sig från och resa sig ur. Vad som kanske glöms bort är glädjen i denna gegga.«

När du skriver »mor«, syftar du då automatiskt på den som varit gravid?

– I det här sammanhanget så hänvisar jag till en äldre psykoanalytisk tradition där de begreppen används. Och denna diskussion handlar om just den kroppsliga sammanblandningen. Där spelar förstås kroppar en roll. Det vore absurt att säga att kroppar inte spelar någon roll, men vilken roll är en öppen fråga. Det är ju till exempel uppenbart att man inte automatiskt är en bättre förälder för att man har varit gravid. Där är det ju väldigt många andra faktorer som är viktigare.

Hon förtydligar att »kvinna« är ett komplext begrepp i det här sammanhanget. I boken syftar det ofta på någon med livmoder, men att det inte nödvändigtvis måste vara någon som identifierar sig som kvinna.

– Min teori är att kvinnobegreppet bär på för mycket. Det bär både på en plats i reproduktionen och på bra många hundratusen år av kulturella avlagringar som formar olika typer av politiska roller och identiteter. Jag tänker att ordet måste få fortsätta att fluktuera mellan de här betydelserna. En paktiv feminism skulle innebära att både bejaka den kropp vi är givna och vad vi kan göra med den.

Men om vi tänker att graviditet är en erfarenhet som faktiskt ger någon typ av avtryck – innebär det någon särskild position för dig i fråga om exempelvis surrogatmödraskap?

– Inte nödvändigtvis. Jag tänker att man har vissa kroppsliga förutsättningar, och sedan gör man något med dem. Det här utesluter inte surrogat, och framförallt inte vänskapssurrogat. Däremot är det ju djupt obehagligt när det blir kapitaliserat och en nödvändighet för fattiga kvinnor som inte har ett val. Men jag tänker att det finns bra former av surrogatmödraskap, som jag inte har något problem med, inte heller har jag förstås något problem med adoptionsföräldraskap. Men den här boken handlar ytterst lite om föräldraskap – det är liksom en annan fråga.


Text Kristina Lindquist, frilansskribent och f.d. chefredaktör för Ottar

Fler artiklar

Artiklar Abort

Myten om Frida Kahlos missfall

Konstnären Frida Kahlo gjorde tre aborter. Synen på aborterna som missfall förminskar Kahlos feministiska gärning, menar forskare.

Essä Abort

Frihet i en liten påse?

På 1970-talet fantiserade feminister om konstgjorda livmödrar. I dag är vi närmare det än någonsin.