Väntrummet på fertilitetskliniken på Huddinge sjukhus. Avdelningen är superfräsch, med klara färger, gröna växter och bubbelvattenmaskin. Jag (Carolina) och flickvännen tittar på den gröna blanketten framför oss. Rubrikerna lyder »Diagnos kvinnan« och »Diagnos mannen«. Hmm, vem av oss ska vara »mannen« här? Det står inte partner eller något annat neutralt. 2005 blev assisterad befruktning tillåten för lesbiska på samma villkor som heterosexuella – på sex år borde de ha hunnit byta ord på en sketen blankett för att alla ska känna sig välkomna, eller? De läkare vi träffar är sympatiska och pragmatiska men något i strukturen – i blanketter och regler – gör att vi inte känner oss riktigt självklara. En känsla av att vi är där på nåder, och kanske borde vara passande tacksamma?
Rätten till barn är en svår fråga. Ofrivillig barnlöshet ses av vården som en sjukdom, men man kan faktiskt, som heterosexuellt par, vara fullt frisk och ändå inte kunna få barn tillsammans. Och som lesbiskt par, av naturliga skäl. Riktlinjerna från regeringen om assisterad befruktning ger landstingen frihet att bestämma själva, och det gör de. Lesbiska par som vill försöka bli gravida bör till exempel inte bo i Västerbottens län där man tar ut skyhöga priser för lesbiska medan heterosexuella betalar patientavgift. Det finns många historier om hur lesbiska har blivit nekade undersökningar eller bli- vit felinformerade. Och rent av diskriminerade, enligt DO. De drev ett fall i Uppsala där en kvinna ville att hennes flickvän skulle få ta över kvarstående försök att bli gravid eftersom hon inte lyckats, men det gick minsann inte. Samma regler som för heteropar: Bara EN i paret kan bli inseminerad, fast det finns två. Det råder också förbud mot syskonförsök i landstinget, trots att studier visar att IVF i slutändan är lönsamt för samhället.
Det är svårt att inte uppleva dessa regler som diskriminerande, eller åtminstone heteronormativa. Sveriges kommuner och landsting gör en översyn och kommer »eventuellt« ut med rekommendationer för assisterad befruktning, men de kan inte säga när. »Tänk på barnen« är ett populärt argument bland de som vill försvara diskriminering, och tänker på barnen är precis vad Ottar gör i det här numret. Vi tar oss ut på sexualupplysningens slagfält, där kampen inte sällan stått just kring att skydda de små från »perversiteter«. Som tur är blir det faktiskt bättre, vilket du kan läsa om på sidorna 16-20 i Ottar #2.
Glad sommar!
Den här texten publicerades i Ottar #2 2011. Beställ numret här!
