Speculum_auris,_made_by_John_Weiss,_1831_Wellcome_L0035255.jpg

Speculum auris gjord av John Weiss 1831. Bild: Wellcome images

Ständigt nära det sjuka

Historiskt har kvinnans sexualitet setts som ett problem och ofta rent av sjuklig. Idéhistorikern Karin Johannisson reder ut hur kvinnors sexualitet har konstrueras och omkonstruerats i relation till
samhälle, ideologi och könsideal.

I vinterns bioaktuella film Hysteria spelar vibratorn en bokstavligen kittlande nyckelroll. Filmenetiketteras som komedi och vill illustrera hur bortträngd kvinnlig sexualitet befrias med hjälp av en batteridriven liten apparat. Definierad som redskap för medicinsk massage blir den snabbt en populär postorderpryl för hemmabruk. Den kan annonseras i veckopressen och säljas öppet mellan ca 1900 och 1930. Därefter försvinner den från offentligheten för att nydebutera med 1960-talets sexuella frigörelse, nu omdefinierad till sexleksak. Filmens underhållningsvärde förväntas ligga i kollisionen mellan två olika tolkningar av vibratorns uppgift och effekt: en medicinsk (läkarnas) som ser genital massage som en behandlingsmetod mot hysteri, och en erotisk (de kvinnliga patienternas) som ser den som ett medel för sexuell njutning.

Men det är en tvetydig underhållning. Delvis spelar den på en fördomsfull bild av den kvinnliga patienten. Här paraderar schabloner av den neurotiska eller smäktande kvinnan på väg till sin erotiska förlossning på det gynekologiska bordet. Trots att de övre samhällsklassernas kvinna (och det är henne det handlar om här) har indoktrinerats djupt med att bejakad sexualitet är patologisk – och att asexuell dygd är den rätta kvinnligheten – framställs hon här som en ytlig könsvarelse som med genital manipulering raskt låter sig demaskeras som vällustigt sexsubjekt. Den sanna historien är givetvis mer komplicerad och berättas bättre i Rachel P. Maines The Technology of Orgasm: »Hysteria«, the Vibrator and Women’s Sexual Satisfaction, 1999.

»Om kvinnans lust sjukförklaras vid 1800-talets slut, så sjukförklaras hennes brist på lust ett antal decennier senare.«

Men det finns större frågor att ställa kring bilderna av kvinnans sexualitet. Historiskt sett är den kroniskt i hetluften. Varför tycks den ständigt vara ett problem? Varför tycks den ofta tangera riskzonen mot det sjuka? Om kvinnans lust sjukförklaras vid 1800-talets slut, så sjukförklaras hennes brist på lust ett antal decennier senare. Det är uppenbart att rätt kvinnosexualitet konstrueras och omkonstrueras i relation till samhälle, ideologi och könsideal. Trådarna kan följas åt flera håll. En löper mot orgasmens historia. Ännu under 1700-talet ingick orgasm i föreställningen om kvinnlig normalitet.

Enligt den så kallade tvåsädesteorin var kvinnlig orgasm (definierad som utlösning av en särskild kvinnlig säd) nödvändig för att befruktning skulle kunna äga rum. Samma orgasm försvinner under 1800-talet. Det sker i takt med det borgerliga samhällets framväxt och etableringen av ett kyskt och passivt kvinnoideal. Samtidigt skiktas sexualiteten socialt och används för att förstärka klasskillnader mellan det låga/primitiva och det höga/kontrollerade. Öppet bejakad kvinnlig sexualitet är att vara antingen fallen eller sjuk. Normalitet är (mottaglig) asexualitet. Just här ligger kvinnans attraktion och dygd: ett kärl för penetration och manlig sådd.

Denna medikalisering av kvinnans sexualitet har analyserats många gånger, men tål att vridas på ytterligare. I Hysteria framstår de manliga läkarna, inklusive vibratorns introduktör Mortimer Granville, som samtidigt naiva och auktoritära. Vad trängde de själva bort som bärare av den patriarkala kultur och androcentriska sexualitet de var en del av? Låsta till tidens dominerande neuropatologiska modell tycks de bokstavligen könsblinda. Så gott som varje kvinnosymtom kan placeras i en ändlöst elastisk diagnos som hysteri, och genital stimulering motiveras med att den framkallar en »paroxysm« som befriar kvinnan från den nervspänning man just tillskrivit henne.

»Att mentalsjukhusens kvinnliga patienter användes som gynekologiskt experimentmaterial är väl dokumenterat.«

Var alltihop ett dubbelspel för att dra patienter, tjäna pengar och förstärka sin läkarmakt? Ett svenskt exempel som väcker frågor är handboken Der Vibrator (1892), författad av C.H. Liedbeck. Pärmen  domineras av titeln i röda jättebokstäver och en lätt ekivok logga med texten »AB Vibrator, Stockholm«. Förordet, undertecknat av en rad professorer och doktorer, beskriver vibratorn som ett kraftfullt och nödvändigt hjälpmedel för läkare, men också som »hjälp till självhjälp i patientens våning«. Frikostiga illustrationer visar hur den hanteras både enskilt och av en hjälpande manlig (någon gång kvinnlig) hand för att lösa upp spänningar i olika kroppsdelar. Intimitet, kroppars närhet och vibrerande beröring av erogena zoner bör högst sannolikt ha skapat andra effekter än rent medicinska.

Det finns också mörkare frågor att ställa kring medicinen och den kvinnliga sexualiteten. Läkares experiment med kvinnliga patienters underliv hör till de mest svårbedömda kapitlen i det sena 1800-talets medicinhistoria. En våg av kirurgiska ingrepp sveper genom kvinnomedicinen. Det gäller bortoperation av friska äggledare, äggstockar, livmoder och till och med klitoris. Mestadels sker det på psykiska indikationer, ibland som bot mot den sexuellt överaktiva: nymfomanen, lesbianen, onanisten eller bara den i äktenskapet otillfredsställda. Att mentalsjukhusens kvinnliga patienter användes som gynekologiskt experimentmaterial är väl dokumenterat. Det gäller också kliniska experiment med att föra in olika föremål i kvinnans slida och registrera reaktionen.

»En manlighet hotad både av kvinnofrigörelse och en demoniserad kvinnlig sexualitet som måste hållas i schack med medikalisering.«

Men de genitala manipulationerna var inte populära och läkarna överlät dem gärna på paramedicinska företrädare. Ett exempel är den livmodermassage som på 1890-talet lanserades av den svenska majoren och sjukgymnasten Thure Brandt och spreds internationellt. Tekniken var extremt närgången. Vid undersökning placerades patienten på en stol med massörens ena hand om hennes midja, hans huvud mot hennes mage och hans fria hand i slidan; vid behandling i ryggläge med hans hand inuti henne i cirklande och tänjande rörelser. Metoden användes mot underlivsproblem, mot smärta och någon gång mot nymfomani tolkad som en överretning av nerverna i »vällustorganen«. Det hävdades att patienterna stod i kö. Generellt är det ändå svårt att värja sig mot intrycket av latent aggressivitet: en manlighet hotad både av kvinnofrigörelse och en demoniserad kvinnlig sexualitet som måste hållas i schack med medikalisering.

Det är därför hyperintressant att just den brist på lust som beskrivits som naturlig för borgerlighetens kvinna efterhand börjar framställas som onaturlig. Några decennier in på 1900-talet snurrar det medicinska talet kring nativitetskris, äktenskaplig frustration och frigiditet. I folkhemmets Sverige ska kvinnan – inte bara för reproduktionens, utan också för den äktenskapliga trevnadens och sin egen hälsas skull – läras bejaka samlivet. I det Betänkande i sexualfrågan som publicerades 1936 inom ramarna för den socialdemokratiska visionen avhandlas i torr sakprosa hur mannen ska tillfredsställa sin hustru genom förspel och orgasmteknik.

»Folkhemmets sexuella jämställdhetstanke ändrade knappast något i grunden. Den kollapsade snabbt mot en motdröm: hemmafrun.«

Att inuti komplexa historier som dessa komma åt den levda eller upplevda kvinnliga erfarenheten är givetvis svårt. Om vissa vaginala medicinska experiment rapporterades att kvinnan värjt sig och gråtit. Och hos Charcot på La Salpêtrière skriker patienten Célina när man går in i hennes underliv med speculum: »Ingen ska få veta vad jag har inuti!«

För att veta hur kvinnor själva har definierat sin sexualitet är vi hänvisade till brev, dagböcker och enstaka enkätundersökningar. Men inte ens de kommer självklart åt sexualitetens djupaste dimensioner, de som skapas i kroppen men också i huvudet genom internalisering av vetenskapens och moralens teser. Bejakad sexualitet bestäms i hög grad av normerna kring det rätta (och av rädsla för samliv, graviditet och förlossning). Så länge kvinnan ansågs äga sin sexualitet, var njutning tillåtet. Men med 1800-talets gradvisa instängning av samma sexualitet bakom dygd och ett manligt definierat könsspel – och barnalstring som sexualitetens enda legitima syfte – är det rimligt att kvinnan skam- och skuldbelade sig själv om hon avvek från normen. Förtryck förvandlades till självförtryck. Folkhemmets sexuella jämställdhetstanke ändrade knappast något i grunden. Den kollapsade snabbt mot en motdröm: hemmafrun. Först 1960-talets politiska uppror, kvinnorörelse, sexuella frigörelse och p-pillerrevolution gav kvinnan egenmakt över sin sexualitet.

 

Karin Johannisson var professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Den här artikeln har tidigare publicerats i Ottar #1/2012.

Ur nummer: 

Kommentarer

Bilden ovanför Karin Johannissons text föreställer inte några gynekologisk instrument, som nog de flesta kan tro. Det står Speculum Auris alltså spekulum för att titta i öronen.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk