Rosatvätt

– Staten Israel marknadsför sig som ett gayparadis för att flytta fokus från den illegala ockupation de upprätthåller gentemot Palestina. Media går på det och Israel får god publicitet, vilket de verkligen behöver, säger Anders Morris Rundberg från organisationen Queers Against Pinkwashing (QAP).

Hbtq-rättigheter är ett positivt laddat, liberalt värde som ger politiska poäng på många håll i västvärlden och som stater och företag gärna förknippas med, oavsett hur mycket de själva bidrar. Staten Israel är den aktör som oftast blir anklagad för att bedriva så kallad ”pinkwashing”. Med tunga namn som retorikprofessorn och queerteoretikern Judith
Butler på sin sida har aktivister världen över hävdat att en omfattande »rosatvätt« av ockupationen av Palestina pågår sedan några år tillbaka. I Sverige är det framför allt Queers Against Pinkwashing som driver debatten.

Oavsett om man väljer att se en politisk och inte enbart en ekonomisk agenda bakom Israels gayvänliga ansikte utåt, har landet de senaste åren marknadsfört sig hårt för att locka hbtq-turister. Tel Aviv lanserade 2010 aktivt staden på ett nytt sätt. Motsvarande 660 000 kronor gick till kampanjer riktade mot europeiska och amerikanska hbtq-personer. ”Gaymarknaden har mycket pengar att spendera och älskar verkligen Tel Avivs glassiga liv”, förklarade turistchefen vid lanseringen. Investeringen gav resultat: 25 procent fler utländska besökare på Tel Avivs pridefirande från ett år till ett annat och en omskriven utnämning på Gaycities.com till 2011 års bästa gayresmål.

Anders Morris Rundberg från QAP har förståelse för de hbtq-personer som lockas av att turista i israeliska städer, som ofta är fria och öppna. Men det är fel personer med fel syfte som framställer Israel som ett gayparadis, menar han.
– Sociala rörelser har drivit fram relativt lika rättigheter, men staten Israel tar åt sig äran. Vi får inte heller glömma att de här rörelserna har varit möjliga för att folket har varit fritt. Genom sin ockupationspolitik hindrar Israel samma utveckling från att ske i Palestina.

Att organisationer som QAP själva skulle använda hbtq-personer som slagträ för att kritisera Israel, någonting som bland andra pro-israeliska bloggare hävdat, håller inte Anders Morris Rundberg med om.

– Det är inte vi som blandat ihop israelisk politik och hbtq-personer, säger han. Staten Israel har använt oss som grupp.

Den politiska agendan bakom användningen av rosatvätt från grupper på högerkanten är mer självklar. Hbtq-argumentet används i öppet islamofoba sammanhang. Det högerextrema English Defence Leauge, med en speciell sektion för just hbtq-personer, är ett exempel. Systerorganisationen Swedish Defence League skriver i sitt manifest
att ”inom den muslimska kulturen tolereras varken feminister eller hbt-personer. I takt med islams ökande inflytande i samhället så kommer dessa grupper förlora sina positioner”.

Professorn Tiina Rosenberg, politikern Fredrick Federley (C) och den antirasistiska tidningen Expo är några som varnat för dessa falska hbtq-vänners ofta illa dolda
agenda. På Berlins pridefestival 2010 vägrade queerteoretikern Judith Butler ta emot ett pris med hänvisning till att arrangörsgruppen inte tagit avstånd från rosatvätten av rasism och islamofobi, och även själva deltagit i den. I sitt tal sa hon att hbtq-personer ”luras att tro att det här nya hatet mot invandrare är nödvändigt för att skydda oss”, vilket de inte skulle acceptera.

»SD motsätter sig könsneutrala äktenskap och homopars rätt till adoption. Trots det menar Mattias Karlsson, talesperson i jämställdhetspolitiska frågor, att de är genuint hbtq-vänliga.«

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson hör till dem som beskrivit ”islamiseringen” som ett hot mot sexuella minoriteter – som alltså ska ”skyddas” genom minskad invandring från muslimska länder. Partiet motsätter sig könsneutrala äktenskap och homopars rätt till adoption. Trots det menar Mattias Karlsson, talesperson i jämställdhetspolitiska frågor, att de är genuint hbtq-vänliga.
– Inte så att vi vill införa flest förändringar på RFSL:s kravlista, men på så vis att vi värnar om allas trygghet och välfärd. De andra partierna kan ju lägga en massa detaljförslag för att förbättra för sexuella minoriteter, men försvarar de inte grundstrukturen som gör att de kan leva öppet är det inte mycket värt. Riksdagens andra partier blundar för det största hotet mot hbtq-personer för att ”vara korrekta”, menar Mattias Karlsson.
– Synen på homosexualitet skiljer sig ju väldigt mycket mellan olika kulturer och är mycket mer accepterande i det protestantiska Nordeuropa än inom muslimska kulturer. Invandrare tar med sig den homofobiska synen hit.

Att SD genom denna retorik skulle ”kapa” hbtqfrågan för att driva en främlingsfientlig agenda ställer sig Mattias Karlsson frågande till.
– Vi tar upp de här frågorna för att vi tycker de är viktiga.

Anders Morris Rundberg från QAP vill inte blanda ihop Sverigedemokraternas pinkwashing med staten Israels. Motiven och sammanhangen är helt olika varandra, även om det är samma strategi menar han, och tillägger att rosatvättad islamofobi är ironisk och motsägelsefull.
– De flesta hbtq-personer känner sig hotade av högerextremister, inte av islam.

Pinkwashing tycks fungera även i högst oväntade sammanhang, som inom oljebranschen. Ethical Oil är en kanadensisk organisation som ”uppmuntrar människor, företag och stater att använda etisk olja från liberala demokratier”. Olja från OPEC-länderna bidrar till terrorism och kränkningar av mänskliga rättigheter, menar Ethical Oil. Även här finns ett förenklat ”vi” bestående av demokratiska västerlänningar, och ett ”de” bestående av muslimer som avrättar homosexuella i mellanöstern.

I en kampanj från 2011 ställer Ethical Oil ordparen persecution/conflict oil och pride/ethical oil mot varandra. Under den etiska oljan syns två händer med regnbågsfärgade armband, och under den oetiska en offentlig avrättning av homosexuella iranier. Att Kanada är bättre på hbtq-rättigheter än odemokratiska oljeexporterande länder blir ett argument för västerländsk olja. Gemensamt för många fall av pinkwashing är att gruppen muslimer sätts i kontrast mot det rosa. Budskapet blir en förenkling av verkligheten: Israel är den enda
fria staten i ett muslimskt, odemokratiskt Mellanöstern, nordiska protestantiska länder är öppna, muslimska OPEC-länder avrättar homosexuella, och så vidare. Identiteten muslim och hbtq-person, eller muslim och progressiv, blir omöjlig.
– Här skapas två grupper – ”hbtq-personer” och ”muslimer” och ställs mot varandra. De hbtq-personer som är muslimer osynliggörs helt, säger Anders Morris Rundberg QAP.

I bästa fall bidrar rosatvätten till att hbtq-rättigheter görs mer eftersträvansvärda – åtminstone tills den dag de inte längre ger pluspoäng och bra publicitet. Men på vems bekostnad tävlas det i vem som är mest rosa?

Text: Sara Borsiin

Illustration: Viktoria Ericols