Är du trovärdig, lilla bög?

Det är högsommar när RFSL:s flyktinghandläggare Stig Åke Petersson ringer. Han berättar att Dawod Jafari, en ung kille från Afghanistan, gömmer sig någonstans i norra Sverige efter avvisningsbeslutet. Jag läser den hårda men väntade utgången av hans fall, hans liv sammanfattat i utredningen och de följande dokumenten med överklaganden. Han och pojkvännen blev påkomna av en kusin som nu hotar att döda honom, att fly var en självklarhet, inte minst för att skydda familjen från vedergällning. Utredningen talar om den allvarliga situationen i landet, konsekvenserna av hederskultur och att talibaner utövar systematiskt våld – vilket gör det givet vilken fara en person i Dawods situation kan befinna sig i. Kanske anses landets situation så allvarlig att det till och med kan ses som en smart historia att fabricera för en desperat människa på flykt. Men utredningen av hur trovärdig Dawod är som homosexuell blir det som till slut utgör själva kärnan i rapporten. Har han agerat som en »riktig« homosexuell man skulle göra? Han har upptäckt sin homosexualitet sent i livet och säger sig inte ha haft många tidigare relationer med män. »Beträffande din påstådda homosexualitet som du kom på för cirka sju månader sedan och som du säger ›det kom plötsligt‹ och att du märkte det då ›jag ville göra det och det var behagligt‹. Migrationsverket anser din plötsliga upptäckt av din sexuella läggning vid tjugofem års ålder som märklig« står det att läsa i asylprövningens beslut.

»Här finns inga försök att svara på vilka risker människan skulle kunna utsättas för om han eller hon måste återvända.«

Möjligheten att få asyl bygger på att den sökande själv bevisar sitt behov av skydd. Det betyder att en historia måste anses trovärdig, begriplig och följa en logik som utredaren känner igen eller kan förhålla sig till. Även om de så kallade hbt-fallen ännu är få, kanske ett hundratal per år, växer mönster fram både genom historier och beslutsgrunder. En familj som hotar, en omgivning som blivit omöjlig att leva i fylld av trakasserier och hot om våld. Precis som i Dawods fall. – Att klargöra om någon är homosexuell, huruvida den därmed kan anses tillhöra en sådan social grupp för att därefter titta på om det finns en välgrundad fruktan, saker som en människa har rimlig anledning att vara rädd för, där ligger de svåra huvudfrågorna, säger Anita Linder, kammarrättsråd vid Migrationsöverdomstolen. En trovärdig berättelse som »bevisar« att personen som sitter där i rummet är icke heterosexuell är en historia som framstår som rimlig utifrån ett västerländskt perspektiv. Men vad händer när människan berättar något som inte överensstämmer med de normer som finns här? Eller när någon inte följer de erfarenheter och berättelser som så ofta lyfts fram här för människor inte är heterosexuella? Stig-Åke Petersson har arbetat i 40 år som flyktingombud. Hans första ärende var en bög från Tjeckien som 1972 fick stanna av humanitära skäl som det då hette eftersom sexuell läggning och könsidentitet inte hade något stöd i den generella diskussionen och kom att omfattas av flyktingdefinitionen först 2006.

»En historia måste anses trovärdig, begriplig och följa en logik som utredaren känner igen eller kan förhålla sig till.«

– Trots att jag läst så många beslut genom åren hajade jag till i Dawods fall. Det är mer sällan det så tydligt framgår att någon avfärdats för att den inte ansetts trovärdig i sin sexuella läggning. Här finns inga försök att svara på vilka risker människan skulle kunna utsättas för om han eller hon måste återvända. Stig-Åke Petersson och många andra jurister jag talat med och som studerat asylunderlag från migrationsverk och migrationsdomstolar pekar på hur avgörande trovärdigheten utifrån detaljer i berättelsen som icke heterosexuell är för besluten. Här finns exempel på en man som bott med sin familj och haft en hemlig älskare i många år. En dag upptäcktes relationen men berättelsen ansågs inte trovärdig eftersom de tidigare lyckats hålla relationen dold. I ett annat fall avfärdades den sökande som icke trovärdig eftersom han inte kände till huruvida hans älskare haft hade några syskon eller vilket namn älskarens mamma hade. Ytterligare en man, som blev påkommen av sin pappa när han hade sex med sin pojkvän, avfärdades utifrån att det inte ansågs trovärdigt att pappan blivit så upprörd att han hade skrikit rakt ut till alla grannar i området. – Handläggaren underkände berättelsen med motiveringen att »det knappast är trovärdigt att en pappa skulle göra så eftersom han borde vilja dölja det han just sett«, säger Stig-Åke Petersson. När myndigheterna i första hand fokuserar på »vad homosexualitet är« ställs frågorna utifrån ett mönster för en västerländsk berättelse om normbrytare. Det kan handla om huruvida personen levt öppet, haft kontakt med gayorganisationer eller vilken koll personen har på den allmänna situationen för hbt-personer i landet. I debatten om hbt-flyktingar finns en tendens att beskriva sexualitet och könsidentitet som »nya« grunder i flyktingsammanhang, betraktade som tillagda i efterhand vilket kan antyda att de ses som mindre självständiga eller grundläggande delar av en människas identitet. Som vore de egenskaper som kan slås på eller av och som rymmer flexibilitet med möjligheter att »tona ner sig«, ligga lågt och inte vara så utåtagerande i ett vardagsliv för att undgå trakasserier. Antropologen Emrah Yildiz från Harvard var en av många talare på en konferens om homonationalism i New York i april i år. Genom intervjuer han gjort med asylsökande kring erfarenheter från ett internationellt flyktingsystem berättade han om hur trovärdighet för många kommit att innebära att lära sig en västerländsk mall: försök att »inte se för maskulin ut« som bög eller »tona ner din femininitet« som lesbisk.

»I debatten om hbt-flyktingar finns en tendens att beskriva sexualitet och könsidentitet som »nya« grunder i flyktingsammanhang«

På samma konferens talade Katherine Fobear från Institutet för kön, ras, sexualitet och social rättvisa vid UBC i Vancouver. Hon forskar på Kanadas migrationssystem, ett system som på många sätt liknar Sveriges i ett ansett och progressivt land Kanada var ett av de första länderna att bevilja uppehållstillstånd för hbt-flyktingar. Att beslut kopplat till sexualitet och kön fattas utifrån ett och samma rättssystem menar hon gör systemet omöjligt om inte komplexiteten kring olika synsätt på sexualitet och könsidentitet får ett större erkännande.Fobear menar att i det rasifierade landskap som människor möter på många platser i väst, blir det särskilt svårt att få till en trovärdighet kopplat till de här grunderna: »I en tid fixerad vid gränser mellan publikt och privat leder det till en krock när människor dyker upp som inte går att identifiera inom den kultur som byggts upp här. I stället blir det en fråga om att bevisa att man befinner sig i ett västligt narrativ kring kultur och identitetspolitik.« I Sverige pågår diskussioner om att jämföra förföljelsegrunder som sexualitet och könsidentitet med förföljelse på grund av religion eller politisk åsikt för att hitta bättre riktlinjer. Anita Linder på Migrationsöverdomstolen hänvisar till ett prejudikat kring konvertiter från 2011 och anser att det skulle vara tillämpbart på människor som söker asyl kopplat till sexualitet och könsidentitet. Men hittills har den typen av diskussioner inte fått något större genomslag:

»Vi har sett att den här typen av mål blir allt vanligare och vi hör ofta att det finns behov av ett prejudikat. «

– Där utreds frågor som hur den gruppen bedöms och huruvida en person har en genuin tro eller ej vilket på många sätt motsvarar problemen med förföljelse på grund av sexuell läggning, anser jag. Under ett seminarium på årets Pride tog Migrationsverkets rättschef och tillförordnade verksamhetschef Mikael Ribbenvik upp utmaningen i att vara handläggare för den här typen av fall. Han erkände problem med vissa utredningar där fokus hamnar på den sökandes historia i stället för på huruvida den sökande tillhör gruppen hbt-personer och vilken framtida riskbedömning som finns. Men den stora frågan om hur fokus i prövningen ska flyttas till grupptillhörighet och möjligheten att leva öppet återstår för både politiker, myndigheter och rättsväsende att besvara. Någon vägledning, ett prejudikat, när det kommer till trovärdighetsdiskussionen är inte att vänta enligt Anita Linder.

– Vi har sett att den här typen av mål blir allt vanligare och vi hör ofta att det finns behov av ett prejudikat. Men trovärdighet är svårt att göra några generella juridiska uttalanden om. En människas trovärdighet går inte att diskutera på detaljnivå för en överdomstol utan måste fortsätta bygga på enskilda bedömningar av individuella fall.

Också EU-domstolen har nu kastat sig in i frågan. Före årets slut väntas en vägledning kring EU:s så kallade skyddsgrundsdirektiv – ett dokument som beskriver vad som räknas som förföljelse och under vilka förhållanden den asylsökandes ursprungsland inte ska betraktas som säkert. Domstolen ska nu ta ställning till hur direktivet ska tolkas när det gäller människor som söker skydd från förföljelse kopplat till sexualitet.

Utifrån tre olika fall från Sierra Leone, Uganda och Senegal diskuteras om hbt-personer kan anses tillhöra en särskild social grupp och huruvida kriminalisering i den sökandes ursprungsland kan räknas som förföljelse i sig. Viktiga och avgörande frågor, men att döma av det förslag som generaladvokaten kommit med inför EU-domstolens beslut är det svårt att se hur stor påverkan underlaget kan få.

En människa med »samma sexuella läggning somandra« kan visserligen vara »medlemmar av en särskild social grupp« utan att man »önskar göra någon skillnad mellan olika typer av uttryck av en människas sexuella läggning eller identitet«, lyder resonemangen.

En asylsökande kan inte heller »förväntas leva dolt eller diskret för att hålla sin läggning gömd för omgivningen och därmed undvika förföljelse i hemlandet«. Men till slut måste ändå varje nationell domstol fastställa om det finns en grupp att tala om, liksom huruvida kriminalisering av sexualitet eller könsuttryck i sig automatiskt kan utgöra förföljelse bara kan avgöras utifrån varje enskilt fall.

»Han erkände problem med vissa utredningar där fokus hamnar på den sökandes historia i stället för på huruvida den sökande tillhör gruppen hbt-personer«

Kanske kan Migrationsverkets försök att låta 15 särskilt utsedda och utbildade utredare vara de enda som får fatta beslut kopplat till grunderna sexualitet och könsidentitet, visa sig framgångsrikt – en utvärdering kommer i oktober. Samtidigt återstår grundproblematiken med att de beslutsfattande handläggarna är lika fostrade i den västliga hbt-politik som vi alla i en svensk rörelse varit del av att bygga upp.

Ett synsätt där framhållande av identiteter och begrepp som synlighet och stolthet utgör grundpelarna – vilket blir ett hinder för att utreda förföljelse när det gäller sexualitet och könsidentitet.

Under RFSL:s asylforum på sommarens Pride mötte jag för första gången Dawod. Han var där tillsammans med Mubasher, Laetitia och många andra av de som just nu på olika sätt befinner sig i asylsystemet. Oavsett om de flytt från Mellanöstern, Uganda, Nigeria eller Ryssland bär de alla på berättelser som representerar några av alla de skilda bakgrunder och liv som en så svårt inringad grupp som »hbtq-personer« omfattar.

Trots olika erfarenheter vet så många i rummet att det bara finns en verklig väg igenom systemet: Att exponera sig, få sin läggning eller berättelse om utsatthet offentliggjord, så att de med säkerhet aldrig kan återvända utan risk för förföljelse. Dawod tar min hand.

– Kan du berätta om mig, mitt liv någonstans, på något sätt, ge mig en chans att stanna.

Anna-Maria Sörberg

Författare och frilansjournalist

Texten är tidigare publicerad i Ottar #3 2013.

Beställ numret här!