khaled-huvudbild.jpg

Bild Alexander Mahmoud

Min underjordiska revolution

»Bögar har rättigheter här. Bögar är också människor.«
Livet på asylboendet i Småland ger mardrömmar.
I dagdrömmarna flyr tankarna till det hemliga men fria böglivet på hamamen i Damaskus. Före kriget.

Mina händer var fastknutna bakom ryggen, repet skar in i handlederna. Jag såg ingenting genom den smutsiga ögonbindeln; hörde bara deras röster: »Han måste dödas; han är vek och en syndare«. Hela min kropp skakade, och trots att det var kallt kände jag svetten rinna. Jag stod på ett hustak. Vinden piskade i ansiktet och jag var livrädd. »Kasta ner honom, kasta ner syndaren; en ›Luti‹, han tillhör Lots folk«. En knuff och jag föll.

   Jag vaknade i panik. Den smala sängen som jag sovit i sedan jag anlände till asylboendet i Åseda i juni 2014 var fuktig av svett. En stark lukt av tobak smög sig in under dörren, och jag hörde mansröster från köket. Yrvaket letade jag efter min mobil under sängen. Klockan visade 10:00.

»De kände ingen sorg för de homosexuella som Daesh mördade. Jag insåg att mardrömmen fortfarande var sann, även här vid matbordet på asylboendet i Sverige.«

Bild Alexander Mahmoud

I köket låg cigarettröken tät; min rumskompis och hans vänner satt vid bordet och diskuterade livligt på arabiska. Jag försökte pressa fram ett leende. De pratade om den stora nyheten, hur Daesh hade tagit över flera skolor som de nu styrde med järnhand. »Kaffet är klart«, sa min rumskompis. »Vad för slags utbildning kan de där banditerna ge barnen?«, sa en av männen och fimpade en cigarett i askkoppen. »Assads regim dödar våra barn, och Daesh gör dem till extremister och mördare«, sa en annan. Fortfarande lite yrvaken avbröt jag dem: »Vet ni att Daesh också dödar homosexuella män? De kastar ut dem från höga byggnader.«

   »Homosexuella? Du menar perversa«, sa en annan och tände ännu en cigarett. Alla nickade, och han som sagt att barnen utbildades till fanatiker lade till: »Koranen talar om de där perversa som syndare. Vi hade aldrig hört talas om sjukdomen förrän vi kom till Sverige; tydligen har vissa som flytt dragit på sig den syndiga åkomman på färden genom Europa.« 

   De kände ingen sorg för de homosexuella som Daesh mördade. Jag insåg att mardrömmen fortfarande var sann, även här vid matbordet på asylboendet i Sverige. Jag tittade på dem där de satt och rökte. Min tunga var stilla, som paralyserad. Skulle jag tystas även här? När syriska teveserier skojade om bögar brukade de alltid säga att bögarna skulle åka till Sverige. Det hävdades att Sverige var ett »typiskt bögland«.

»Från och med nu ska det inte vara en hemlighet. Jag ska berätta om vår värld, som varit osynlig alltför länge.«

Nedslagen gick jag tillbaka till mitt rum. En djup känsla av tomhet kom över mig, men jag bestämde mig för att bekämpa den sorg som blivit min eviga följeslagare. Jag öppnade anteckningsboken för första gången på månader och började skriva: »Från och med nu ska det inte vara en hemlighet. Jag ska berätta om vår värld, som varit osynlig alltför länge.«

 

Sibkiparken

Varje söndag åkte många familjer till Sibkiparken i området Shaalan i Damaskus, Syriens huvudstad. Shaalan var både ett bostadsområde och ett köpkvarter, med många nationaliteter och religioner representerade: fransmän, italienare, greker, ryssar och armenier; såväl kristna som muslimer. Sibkiparken låg i korsningen mellan Shaalan och Hafiz Ibrahim, nära en myllrande marknad som sålde allt från frukt och grönsaker till piratkopierade kassetter med den senaste västerländska popmusiken.

   Till den här parken, omgiven av palmkantade gator, kom bögar från hela landet för att träffas. Jag kom till Sibkiparken första gången i oktober år 2000. Det var kväll, och jag var 21 år gammal. Jag hade tidigare hört parken omnämnas som en plats för perversa, som skämt tonåringar emellan. En man i trettioårsåldern välkomnade mig när jag öppnade grinden. Han hette Issam och jag hade träffat honom en vecka tidigare i affären han ägde i Shaalan. Jag hade gått dit för att köpa en skjorta och han hade föreslagit flera som skulle passa, samtidigt som han försiktigt smekt mig över ryggen. Jag anade att vi hade något gemensamt, men vi hade inte nämnt det.

»Jag mötte honom vid grinden där han stod och rökte, klädd i en grå jumper. Han log och bjöd mig in i parken.«

Han hade istället gett mig sitt visitkort och föreslagit att vi skulle träffas i Sibkiparken. Jag mötte honom vid grinden där han stod och rökte, klädd i en grå jumper. Han log och bjöd mig in i parken. »Den hemliga polisen bevakar den här platsen«, sa han. »De flesta vet att det är en träffpunkt för bögar, men bryr sig inte så länge det inte blir bråk«.

   Jag lyssnade med en blandning av nervositet och stigande upphetsning. Han tittade på mig och sa: »Den hemliga polisen gillar inte rebeller som bryter mot lagen och lever ut sina lustar«. Han fortsatte: »När de griper såna som oss hittar de oftast på något annat än vår sexualitet att ta in oss för. Då kan de pressa oss på pengar, och hota med att avslöja våra böjelser för våra familjer«. Jag blev rädd och orolig. Utan ett ord lämnade jag honom och gick ut ur parken. Jag fruktade att Issam också var en hemlig polis, och att han hade tänkt utpressa mig.

   Men som det syriska ordspråket lyder: Det som är förbjudet är åtråvärt, بوغرم†عونمملا†, och ordet »rebell« tilltalade mig, så jag bestämde mig för att gå tillbaka till parken senare samma vecka. Jag stötte på Issam igen av en slump. Han verkade mer bekväm nu, och jag kände mig också bättre till mods. Parken var grön och välskött, även om några lampor var trasiga. Där fanns en fyrkantig damm med en vacker fontän. Gatuförsäljare krängde majs, popcorn och cigaretter, och en kvinna lekte med sitt barn en bit bort.

»Det luktade fruktansvärt illa, och jag kunde inte uthärda tanken på att kyssas i en så smutsig miljö. Dessutom var min rädsla starkare än mitt begär.«

Issam berättade att bögarna brukade komma efter åtta. Gamla män satt oftast vid dammen, medan yngre valde att hänga längs gångstigarna. Han sa att jag kunde välja var jag ville sitta utifrån vilken typ av män jag gillade. Ögonkontakt skulle följas av ett leende. Om det klickade skulle jag gå till de offentliga toaletterna. Där kunde ett intimt möte äga rum, eller kanske bara en kyss. Det fanns ingen möjlighet till sex i avskildhet.

   Issam tog med mig till en av toaletterna och bad mig hålla ett öga på dörren. »Det är ganska farligt«, sa han. Men det luktade fruktansvärt illa, och jag kunde inte uthärda tanken på att kyssas i en så smutsig miljö. Dessutom var min rädsla starkare än mitt begär. Jag gick ut innan Issam hann göra något, och han insåg att Sibkiparken inte var något för mig. Men han berättade att det fanns andra platser för bögar att mötas på: »Hamamen är Damaskus hemliga fristäder. I ångande rum sitter nakna män som alla vill ha sex med varandra. Några är säkrare än andra«.

Bild Alexander Mahmoud

 

Hammam Amouneh

Ett av dessa var Hammam Amouneh. På en smal gata i området Al-Amara i den gamla delen av staden låg det modesta hamamet. Amouneh var ett vanligt kvinnonamn i det ottomanska riket. Ingången var en liten dörr under en bro nära den stora moskén. Ägaren, som med tiden skulle komma att kalla mig »kattungen« eftersom jag var hans yngsta besökare, hälsade mig välkommen. Han la min plånbok i ett fack och gav mig ett armband med nyckeln.

»Min unga kropp skälvde av förväntan vid tanken på vad som kanske väntade mig.«

Jag var ensam i omklädningsrummet, Barrani, upplyst av två fluorescerande lampor. Jag klädde av mig och knöt handduken runt midjan. Hjärtat bultade. Jag tittade på personalen som leende stod och vek handdukar, och det stärkte mig. Jag var uppspelt inför att träda in i vad Issam hade kallat en fristad och min unga kropp skälvde av förväntan vid tanken på vad som kanske väntade mig.

   Jag tog en bit tvål och en tvättsvamp och gick in i Wastani, ett litet rum med en naken glödlampa i taket. Det luktade otäckt från toaletterna. Till vänster satt en grupp skäggiga män och stirrade på mig, också de iklädda handduk. Jag var för blyg för att titta tillbaka, så istället gick jag in i Aljowani. Det var inte särskilt mycket ånga där, och doften av lagerblad fyllde rummet.

   Jag lät blicken fara över de flagnande väggarna. I änden av rummet fanns ytterligare två små rum utan dörrar, med endast handdukar som draperi. Två män var posterade där, som för att hindra folk att närma sig.

»Där såg jag de håriga benen på två robusta män röra sig. Benen böjde sig sakta och nuddade till sist det våta golvet.«

Jag hittade ett hörn nära en kran med hett vatten och satte mig ner så jag kunde kika in bakom de hängande handdukarna. Där såg jag de håriga benen på två robusta män röra sig. Benen böjde sig sakta och nuddade till sist det våta golvet. Jag uppslukades av en ny känsla; ett kokande begär att få titta, samtidigt som jag kände mig generad över att kanske bli sedd. 

   Plötsligt dök en mustaschprydd man upp ur tomma intet, och frågade: »Är det första gången du är här?« Jag nickade medan jag sneglade på hans kropp. Hans hud var ovanligt ljus och len, och han var väl i fyrtioårsåldern. Jag la märke till att han hade sin handduk på ett underligt sätt, nästan som en minikjol. »Jag heter Sahar«, viskade han och pekade på tatueringen på sin vänstra skuldra. Det förvånade mig att namnet som stod där saknade en bokstav, så att det stod Sahr istället, vilket är ett kvinnonamn. Han frågade om jag ville bli tilltalad som kvinna, men jag sa nej tack. Han skrattade åt mitt svar. »Det säger ni alla första gången ni är här…« Han spände blicken i mig… »Men ni ändrar er sen«. 

»Abu Imad vill ha sex med dig i ett av de små rummen. Säg ja och du kommer inte att ångra det. Blodet rusade.«

»Men visst, det är lättare att vara en riktig man i det här jävla samhället… Det är inte lätt att vara Sahar«, sa han och nuddade mitt bröst med en utstuderad gest. Han lutade sig närmare och jag kunde känna hans andedräkt: »Abu Imad vill ha sex med dig i ett av de små rummen. Säg ja och du kommer inte att ångra det.« Blodet rusade när jag tänkte på hur mina fötter skulle skifta position där bakom draperiet. Sahar stänkte vatten på mitt huvud. »Hallå, är du sugen på Abu Imad eller inte? Han har bråttom«. Jag var nyfiken på att se hur Abu Imad såg ut, så jag
sa ja. 

»Han kanske inte gillade mig? Kanske var han polis och ville försäkra sig om att jag var bög innan han gick och hämtade fler poliser?«

Abu Imad närmade sig fyrtio; en stor stark kropp med ett skäggigt ansikte och några gråa hår. Han såg ut som en kille från landet nånstans utanför Damaskus. Mycket riktigt, han berättade att han var från Douma medan han erbjöd mig en cigarett. Han verkade trevlig och fick mig att känna mig bekväm. Han berättade att han jobbade som taxichaufför, att han var gift och hade en femårig son. Det kändes konstigt att få reda på allt detta innan ett sexuellt möte, men jag försökte verka lugn. Sedan ursäktade han sig plötsligt och lämnade mig för att gå och be i Barrani; han var tvungen att be Maghrebs bön innan det blev för sent. 

   Han lämnade mig ensam och förvirrad. Varför alla personliga detaljer? Lämnade han mig för att han ångrade sig? Han kanske inte gillade mig? Kanske var han polis och ville försäkra sig om att jag var bög innan han gick och hämtade fler poliser för att komma tillbaka och gripa mig? Hamamet började kännas som en fälla… Men Abu Imad kom tillbaka, med ett sexigt leende på läpparna. Han bad mig följa med in i Aljowani. Vi gick in i rummet, han tog av sig sin handduk, hängde den på dörren och bjöd mig mjukt att ta av mig min.

   Jag återvände till Amouneh många gånger efter det. Jag insåg att Abu Imad inte var den ende gifte mannen där. Till och med Sahar hade fru och barn. Han förklarade att detsamma gällde de flesta av kunderna, som hade börjat komma till Hamam Amouneh för att ha sex innan de gifte sig, eftersom de inte fick ligga med kvinnor då. En del fortsatte att komma även efter giftermålet; andra återvände aldrig. Personligen gillade jag att träffa bögar för att prata, men föredrog att ha sex med »strejta« män. 

»Jag kände mig aldrig mera ensam. Min äldre bror som jag delade lägenhet med brukade säga att jag såg så ren ut när jag kom hem från Amouneh.«

Varje gång jag besökte hamamet kände jag mig hemma. Jag påmindes om att det fanns många fler som jag, och att vi var människor av kött och blod. Efter besöken kände jag mig fri där jag vandrade för mig själv genom de trånga gränderna, nära att brista ut i sång och dans. Jag kände mig aldrig mera ensam. Min äldre bror som jag delade lägenhet med brukade säga att jag såg så ren ut när jag kom hem från Amouneh. 

   Jag gjorde det till en vana att besöka offentliga badhus varje fredag. Att visa mig naken för främlingar i hamamen stärkte mitt självförtroende och gjorde mig mer bekväm med min kropp. En kväll när jag befann mig på den smala och myllrande Alemareyegatan, med sina bågar och jasminrankor, kom en grupp män ut från hamamet som låg där. De pratade glatt med varandra och det var uppenbart att de var bögar. Så upptäckte jag ännu en fristad. 

 

Hamam Alemareye 

Hamam Alemareye var aningen mer påkostat än Amouneh. Stället hade nyligen renoverats; det var väl upplyst och skinande marmorplattor täckte golvet och delar av väggarna. Ägarna var alltid vänliga mot besökarna, som också innefattade en och annan turist. Personalen gjorde sitt bästa för att gissa förstagångsbesökarnas sexuella läggning och huruvida de var riktiga kunder eller utsända av hemliga polisen för att jaga bögar.

»På kvällarna kunde männen hitta kvarglömda kammar, hårspännen, scarfar och till och med underkläder, som de skrattande tog på sig.« 

Baden öppnade på morgonen, men då bara för kvinnor. På kvällarna kunde männen hitta kvarglömda kammar, hårspännen, scarfar och till och med underkläder, som de skrattande tog på sig. Atmosfären var avslappnad och männen på Hamam Alemareye framstod som mer bildade och mindre konservativa än männen på Amouneh. Ibland när personalen var på lekfullt humör släckte de ljuset och stället blev som ett dark room där kroppar förenades i trevande sexuella möten. 

   Här träffade jag flera år senare en snygg bög från Irak. Han hade utvandrat till Sverige 2005 och bodde i Malmö. Nu var han i Damaskus för att träffa sin mor och syster som kommit till Syrien som flyktingar. Jag var nyfiken på att få höra om böglivet i Sverige. Vi satt på en marmordivan i Aljowani, och han berättade att livet som homosexuell i Sverige inte alls var lika spännande som i Damaskus, vilket överraskade mig. Jag hade alltid trott att Sverige var ett land där homosexuella kunde leva ut sin sexualitet.

 »Han berättade att livet som homosexuell i Sverige inte alls var lika spännande som i Damaskus, vilket överraskade mig.« 

»Hamam Alemareye är ett fantastiskt ställe för bögar att träffas på«, förklarade han. »Se dig omkring, över hundra män kom i dag, på en vardag, alla är avslappnade och pratar med varandra. Det är omöjligt att hitta ett ställe som det här i Sverige.« Han log åt min förvånade uppsyn och fortsatte: »Bastuklubbar är i stort sett obefintliga i Sverige«. Han var glad att
ha turen att bo i Malmö. Därifrån var det nära till Köpenhamn och Amigo Sauna. 

   Jag tittade på hans spänstiga och muskulösa kropp när han började prata om hur han kände att homosexuella svenskar inte ville vara med homosexuella araber, med några få undantag. »Kanske är de rädda för oss och ser oss som främlingar? Min erfarenhet är annars att de flesta av dem ser på mig som en sexmaskin. Ibland sliter de mig från nattklubbarna för
att knulla med mig, och nästa morgon är jag tvungen att gå min väg utan att ens få kaffe. Ibland hälsar de inte på mig när jag möter dem på gatan sen. Å andra sidan«, tillade han, »så gillar en del arabiska bögar inte att ligga med svenskar; de tycker att de håriga männen är illaluktande och smutsiga.«

   Jag frågade honom om Sverige är säkert för arabiska bögar. »Många araber som är gay är rädda att komma ut för att de bor med sina familjer i förorterna. De känner sig fortfarande blyga och osäkra i den konservativa miljön«, svarade han. Efter en stunds tystnad bad han mig sluta prata politik, han tyckte att det kändes som en radiointervju. Sedan fortsatte han prata om sin
favoritbastu i Köpenhamn, med dark rooms, S/M och fetischrum och videorum som visade porrfilmer. 

Bild Alexander Mahmoud

 

På sommaren var hamamen nästan tomma och bögarna lyste med sin frånvaro. Under varma nätter var det ställen som Alhamragatan i området Shaalan som gällde.
När mörkret fallit lämnade dagens folkmyller plats åt andra besökare. Bilar åkte upp och ner längs den tvåfiliga Alhamragatan medan skuggor på trottoaren väntade på en mötessignal. Det var farligt att stanna, så alla höll sig i rörelse medan de försökte urskilja utseendet på personerna i mörkret. Det fanns ingen plats att ha sex på, så när kontakten var knuten
åkte de hem, eller till ett öppet hamam. 

»De tog mitt ID-kort och började förolämpa mig, sa att jag var ett pervo som gillade kukar och att min mamma och mina systrar kanske gillade dem ännu mer.«

En kväll när jag besökt min faster som bodde i området bestämde jag mig för att gå hem längs Alhamra, med förhoppning om att träffa någon. Plötsligt bromsade en taxi in och två män klev ut. En av dem höjde handen som i en hälsning, och jag skulle just besvara den när han abrupt satte handfängsel på mig och föste in mig i bilen. De tog mitt ID-kort och började förolämpa mig, sa att jag var ett pervo som gillade kukar och att min mamma och mina systrar kanske gillade dem ännu mer. Jag började gråta, ingen hade pratat så till mig förut.

   Polismannen slog mig i nacken medan föraren undrade vad jag gjorde i Shaalan. »Jag besökte min faster«, lyckades jag säga. »Är din faster prostituerad som du?«, frågade den andre mannen medan han höll mig i ett fast grepp. Jag sa att min faster var känd från teve och gav dem hennes namn. Jag förklarade igen att jag bara besökt min faster och att de hade gripit mig utan anledning. 

»Polismannen slog mig i nacken medan föraren undrade vad jag gjorde i Shaalan. Jag besökte min faster.«

De blev tysta. Föraren beordrade dem att ge tillbaka ID-kortet, ta av mig handfängslet och låta mig gå. Jag sprang hem med blödande handleder. Jag undrar vad som hade hänt om min faster inte varit en känd person? Jag stannade hemma i en vecka och vågade inte gå ut, inte ens till universitetet där jag vid den här tiden studerade engelsk litteratur. Varje gång telefonen
ringde slog mitt hjärta snabbare. Jag mindes att någon på Amouneh en gång hade sagt: »Hamamen är de säkraste mötesplatserna, för där är det normalt med nakna män.« 

   I december 2005 läste jag dock i tidningen att regeringen hade stängt Amouneh för att byggnaden var för gammal. Men när jag råkade springa på Sahar fick jag höra att hemliga polisen hade gjort en räd mot anläggningen och gripit ägarna och besökarna. »Jag hade tur som inte var där då«, sa han. »Men det finns ett annat intressant ställe med en atmosfär som liknar Amounehs, som heter Cinema Byblos«, tipsade han snabbt och försvann i folkmyllret på gatan. 

 

Asylboendet i Åseda

Allt jag har skrivit hittills har förvandlat min säng på asylboendet i Åseda till en flygande matta som tagit mig tillbaka till Damaskus; Jag har känt doften av gatorna i den gamla staden, lyssnat till ljudet av konverserande män i hamamen. Jag har känt det heta vattnet rinna mellan fötterna. Jag känner mig nostalgisk inför var och en av dessa platser som jag minns så tydligt. Jag funderade: »Är det sant att min rumskompis och hans vänner inte vet någonting om det dubbelliv som många män faktiskt lever i Syrien? Eller förnekar de det bara för att skydda sig själva? Och varför kan de inte ens visa lite förståelse?« Det var otäckt. Jag tänkte på dem som obildade och offer för sin trångsynta omgivning, och jag funderade på hur jag skulle kunna få dem att förstå att homosexualitet inte är en synd. 

»Är det sant att min rumskompis och hans vänner inte vet någonting om det dubbelliv som många män faktiskt lever i Syrien? Eller förnekar de det bara för att skydda sig själva?«

Jag ställde mig vid fönstret som vette mot den lilla kyrkogården i Åseda och ringde min asylhandläggare. Jag undrade om hon hade någon ny information att ge mig, nu när det hade gått tre månader sedan min intervju. »Tyvärr har jag inga nyheter«, ursäktade hon sig. Jag frågade om hon visste om att Daesh hade dömt en homosexuell man till döden för sodomi, och att han stenats till döds efter att ha kastats ner från ett hustak. Det hade hon inte hört talas om, och det gjorde mig besviken. 

Bild Alexander Mahmoud

»Jag orkade inte se kyrkogården, ville inte tänka på döden. Jag hade kommit till Sverige för att undkomma terrorn jag levt under de senaste åren…«

»Homosexuella män mördades också i hemlighet av Assad-regimen under kriget, eftersom de vägrade att gå med i armén«, sa jag. Och medan jag pratade kände jag hur sorgen sakta växte inom mig. »Du vet, det är inte lätt att leva och bo ihop med strejta män som talar öppet fientligt om bögar«, la jag till. Hon lovade att försöka ordna det och la på luren. Jag stängde fönstret; Jag orkade inte se kyrkogården, ville inte tänka på döden. Jag hade kommit till Sverige för att undkomma terrorn jag levt under de senaste åren… En terror som jag just börjat inse vidden av. 

   Efter kriget i Irak 2003-2011 fanns det många flyktingar i Damaskus. När ytterligare en flyktingvåg anlände från Libanon under kriget 2006 satte det hård press på den hemliga polisen, som fick fullt upp med politisk övervakning. Det lämnade utrymme för större yttrandefrihet i samhället i övrigt. Under samma tid hade internet gjort sitt intåg i det sociala livet, i städer som Aleppo,
Damaskus och Homs. Många unga syrier omfamnade entusiastiskt den nya tekniken på internetkaféer som poppade upp överallt. 

 

Jaramana

Bland de 200 000 människor som bodde i det mångkulturella området Jaramana i södra Damaskus, fanns flera olika etniciteter och religiösa övertygelser. Även syrier som i hemlighet hade gift sig med någon utanför sin religion bosatte sig gärna där. I ett så tätbefolkat område verkade ingen bry sig om vilken religion man tillhörde; det var egentligen bara kristna som brukade skylta med sin religion genom att bära stora kors om halsen eller hänga dem från backspegeln. 

   Huvudgatan i Jaramana kryllade av populära restauranger och kaféer. Från morgon till kväll var gatan full av bilar och minibussar. Flyktingar fann en fristad här då hyrorna var låga och bostäderna många. Känslan av frihet präglade också de nya nattklubbar som öppnades av affärsmän som flytt från Irak. Väggarna längs huvudgatan var täckta av affischer och foton på sexiga tjejer och stiliga irakiska män som lockade med liveuppträdanden och peep shows.

»Hamam Jaramana var populärt hos lokalbefolkningen: Irakiska män som kallade sig strejta slappnade av med ett bad och ett ligg med en ’passiv’ homosexuell man.«

Den avslappnade stämningen gagnade också gayscenen. Ägarna till Hamam Alemareye sålde det och köpte Hamam Jaramana istället, som öppnades för bögar. Samtidigt var ägarna tvungna att vara försiktiga eftersom en del medlemmar i hemliga polisen använde hamamet för sina bad, då vattentillgången var oregelbunden i Jaramana. Alla kände dock till vilka de var eftersom de oftast lämnade stället utan att betala. 

   Hamam Jaramana var populärt hos lokalbefolkningen: Irakiska män som kallade sig strejta slappnade av med ett bad och ett ligg med en »passiv « homosexuell man. Jag var bekväm med att ha sex med irakier, eftersom jag var säker på att de inte jobbade för hemliga polisen. 

   I juni 2008 träffade jag en irakier i hamamet som hette Abu Ali. Han var 44 år och från Bagdad. Han var strejt, men förstod att jag var intresserad av honom. Själv var han dock inte intresserad, men ville ta med mig till en vän som gillade att ha sex med andra män. Vi badade och sen gick vi för att träffa vännen i en lägenhet nära en rondell vid Jaramanabågen. På
vägen berättade Abu Ali att både han och vännen var lastbilschaufförer som körde mellan Bagdad och Damaskus. 

»En kortväxt, skäggig man kom in i rummet klädd i en beige galabeya, med hår som fortfarande var blött efter duschen.«

Lägenheten var ny och ren, med bara en soffa i vardagsrummet. »Den här lägenheten är till för irakiska lastbilschaffisar. De stannar här för att vila«, förklarade Abu Ali. Han ursäktade sig för att gå ut i köket och fixa drinkar. Under tiden såg jag mig omkring. Väggarna var väldigt vita, och en ensam lampa lyste upp hela rummet; det fanns varken tavlor eller klocka. Det var väldigt varmt, trots fläkten som snurrade frustrerande långsamt i taket. 

   En kortväxt, skäggig man kom in i rummet klädd i en beige galabeya, med hår som fortfarande var blött efter duschen. Vi skakade hand och han presenterade sig som Allawi. Han frågade mig vad jag hette, hur gammal jag var och vad jag jobbade med. Abu Ali kom tillbaka från köket med en bricka med raki, vatten och en skål med yogurt. Han satte sig ner på golvet och bad oss göra honom sällskap eftersom det var svalare där. 

»Vägen mellan Bagdad och Damaskus är som en skiljelinje mellan livet och döden, sa Abu Ali. Allawi instämde med gråten i halsen: han var rädd varje gång han körde till Bagdad.«

Jag kunde inte dricka raki, det var för starkt för mig. Vi pratade om hur speciellt Jaramana var, och med varje klunk raki de drack pratade vi om allt tyngre ämnen: om kriget, om att fly och om det påfrestande jobbet att köra mellan Damaskus och Bagdad. »Vägen mellan Bagdad och Damaskus är som en skiljelinje mellan livet och döden«, sa Abu Ali. Allawi instämde med gråten i halsen: han var rädd varje gång han körde till Bagdad, och lättad varje gång han korsade gränsen till Syrien. Det var svårt för mig att förstå allvaret i hans ord då jag ännu inte hade levt med kriget nära inpå mig.

Bild Alexander Mahmoud

Vi hade pratat om allting utom sex, så jag tog upp ämnet. Allawi var redan full och sa att som heterosexuell gillade han lena och feminina unga män, och att jag alltså inte var hans typ. Men jag uppskattade deras sällskap och våra samtal. Jag lämnade lägenheten klockan tre på natten, med en större förståelse för hur krig förändrar ens synsätt, och hur människor i exil kan bli öppnare, men också känsligare. Jag insåg att i ett land som Syrien kunde jag bara prata om saker som politik, sex och religion med främlingar, och inte med mina landsmän.

   Med tiden blev jag, Abu Ali och Allawi goda vänner. Jag besökte dem ofta och träffade även andra chaffisar som brukade göra samma resa. Den nya teknologin spred sig på bred front i Syrien, men den var fortfarande dyr. Snart fanns såväl smartphones som laptops och 3G-surf på marknaden. Under 2007 försökte Assad-regimen flera gånger blockera sociala nätverk
som Facebook. Men sexsajter fick vara, och gaynätverket Manjam samlade över tusen medlemmar i Damaskus, och flera hundra i andra delar av landet. Manjam var min virtuella kontaktyta mot bögar i andra arabiska länder som Egypten och Gulfstaterna. 

»Europeiska män som kontaktade mig genom Manjam närde en fantasi om den mörke orientaliske skäggige mannen, en hypersexuell kropp.«

Jag började också chatta med europeiska homosexuella. Jag lyssnade intresserat på deras berättelser om gaylivet och gaykulturen i Europa och om samkönade äktenskap. Samtidigt märkte jag snart att de europeiska män som kontaktade mig genom Manjam närde en fantasi om den mörke orientaliske skäggige mannen, en hypersexuell kropp. En gång chattade jag med en australiensare som ville ha en arabisk man som kunde behandla honom som en fru; det var hans fantasi.

   Jag å andra sidan längtade allra mest bara efter att få vara mig själv, vilket jag också sa till honom. Han introducerade mig för en libanes på Manjam som arrangerade resor för västerländska bögar till Mellanöstern. Damaskus hade blivit en populär destination för homosexuella män från Europa och USA, som uppfattade syrierna som mer »autentiskt arabiska« än de västinfluerade libanesiska männen.

   Några månader senare kom min nya libanesiska bekantskap till Damaskus med en grupp bögar från Finland. De fem blonda finländarna bodde på Oriental Hotel, nära den historiska platsen Bab Touma. Vi stämde möte vid torget och jag gav dem en guidad tur i gamla staden. Vi stannade till vid det turisttäta kaféet Alnoufara i närheten av Umayyadmoskén. Finländarna hade redan hunnit besöka ett hamam och var imponerade över att de offentliga baden frekventerades av så många homosexuella. 

»Det föll dem inte in att hamamen var de enda säkra ställena för bögar att träffas och vara sig själva på i Syrien. Det fanns inga gaybarer.«

Det föll dem inte in att hamamen var de enda säkra ställena för bögar att träffas och vara sig själva på i Syrien. Det fanns inga gaybarer, bara hemliga ställen som Saray, Murmur och Matador, alla av dem i Bab Touma och Bab Sharqi. En kväll tog jag med dem till Murmur där det var biokväll. De visade Dreamgirls med Beyoncé, och vi dansade till klockan tre. När vi gick hemåt längs de antika byggnaderna sa jag att jag var glad över att bo i Damaskus, trots de utmaningar och faror jag mötte som bög här. 

 

Berättelserna om böglivet i Damaskus tar aldrig slut, och många väntar fortfarande på att berättas. Som homosexuell man från Syrien kommer du hur som helst att leva med utmaningar och behöva kämpa för dina rättigheter, även i Sverige. Jag dolde min sexuella identitet för min familj och mina vänner efter kriget, och innan kriget var jag rädd att bli fängslad, förlora jobbet och mitt sociala liv. Men jag utvecklades varje sekund och blev modigare och starkare. Barnen i Daara, som startade den syriska revolutionen i mars 2011, inspirerade mig; de skrev budskap om frihet på väggarna i sin skola.

»Jag tog min penna och började skriva på väggarna i tvättstugan på asylboendet: ’Bögar är också människor’.«

Jag tog min penna och började skriva på väggarna i tvättstugan på asylboendet i Åsedas källare: »Bögar har rättigheter här«, »Bögar är också människor«, »Homosexualitet är en läggning, inte en sjukdom«, »Älska din son även om han är bög«, »Är du ett offer för trångsynthet, bilda dig«, »Bögar kämpar mot trångsynthet, inte mot Gud«.


Khaled Alesmael är journalist och författare.

Kom till Sverige i juni 2014. Fick uppehållstillstånd 2015. 

Bilder Alexander Mahmoud

 

Översättning Hanna Sveen och Rikard Johansson.

 

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.