Män med klass

Är han inte lite bögig? säger en övervintrad arbetarklassmachoman jag känner. Han menar Ernst Kirchsteiger, SVT:s egen heminredare. Ernst framträder gärna barfota och är lika hemtam med verktygslådan som han är bekväm vid symaskinen. När pysslige Ernst inreder ett kök planerar han först och främst prydnadstallrikshyllans placering. Och när Ernst syr en liten fiffig tygpåse för vedhämtning dånar symboliken: DEN MODERNE MANNEN.

Sport, jakt, fiske och speedway är däremot godkända intressen för arbetarklassens män. Poesiläsning, akvarellmålning eller sömnad är kärringaktigt. Homofilt.

Författaren Lars Hermansson berättade i ett kulturradioprogram som handlade om hierarkier, hur han rasade i status när han en dag i klassrummet i 1970-talets Sandviken råkade kupa handen framför munnen för att kväva ett skratt. En gest han fick äta upp, särskilt genom klasskamraten Jyrkis härmanden.

—–

Arbetarlitteraturen är fylld av män som av sina närmaste förödmjukats för sitt skrivande. Diktande anses feminint och Ulf Lundells pappa förlät aldrig sonen för att han inte skaffade sig ”ett riktigt jobb”. Manliga klassresenärer berättar om kulturföraktet i arbetarklassen, som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i Mitt förnamn är Ronny. Göran Greider diktade i lönndom, rädd att bli betraktad som löjlig.

Arbetarklassens män är vilsna, ensammare än någonsin. De vandrar rastlösa på landsbygden i sitt Pompeji bland ruiner, medan kvinnorna flyttar in till universitetsstäderna och gör klassresor. Männen äts upp inifrån av bitterhet när jobben på fabriken försvinner och kvinnorna vill ha moderna män som tar pappaledigt och kokar makaroner.

Medelklassmännen är däremot redo för förändring och ger ut böcker där de gör upp med mansrollen. I antologin Hållplats livet skriver Gringo-redaktören Zanyar Adami hur han försökte härdas från sin flickpojke-uppsyn i fight club-liknande ritualer med kompisar. Men han gick bet. ”En av de bedrifter jag är stoltast över är mitt misslyckande i att duga som man”, skriver han.

Arbetarklassmannen som prototyp är som en öststatsstaty som rivits till marken. Vart ska han ta vägen? Han läser inte böcker. Han läser inte ens för sina barn. Beställer en pizza till middag. Göran Greider har definierat fetma som en klassfråga: ”Jag är en del av en global epidemi.”

Mycket av det här är naturligtvis en stereotyp, hämtad från media och från filmer som Jägarna. Jägarna ger förvisso inte en osann bild av den norrländska jägarkulturen, på samma sätt som att ovanstående inte ger en osann bild av den svenska arbetarklassmannen. Men problemet är att motbilderna aldrig dyker upp. Media lyfter fram arbetarklassens män som något hotfullt, smutsigt och lågutbildat. Så har det alltid varit.

I jobbet träffade jag nyligen en man som arbetat länge på en återvinningscentral, sopgubbe. Han gillade jazz, spelade i ett band och var intresserad av trädgårdsodling. Av bildäck skapade han blomkrukor som skulle kunna bli en hit på Designtorget. Utanför baracken låg en hög böcker han räddat från papperskvarnen: Selma Lagerlöf.

—–

Den välutbildade medelklassen kopplar slentrianmässigt ihop låg utbildning med låg intelligens. Många har aldrig pratat på allvar med någon från arbetarklassen.

Bildningsföraktet i arbetarklassen är förvisso en fälla och ett självbedrägeri. Den enda förklaringen jag kan komma på är kortsiktig överlevnadsinstinkt. Vad gör man med sonen med smala handleder och författardrömmar när de enda jobben som bjuds i samhället finns i gruvan? Ska man uppmuntra barnen att bli fattiga konstnärer när det inte finns någon buffert i familjeekonomin för det?

Konst slår däremot det mesta i överklassen. Bildkonsten är ju dessutom en investeringsmöjlighet. På Stockholms samtliga konstnärliga utbildningar dominerar övre medel- och överklassbarn. Endast 12 procent kommer från arbetarklassen. I överklassen finns det dessutom utrymme för att avvika från den traditionella mansbilden. Heter man af och von kommer man undan med en fjollig Beppe-mössa, änglalockigt Magnus Uggla-hår och rosa Stureplansskjorta med krås.

Däremot är det spöstraff på att ifrågasätta männens positioner ur ett genusperspektiv. Lars Engström var en av näringslivets toppherrar när han en morgon vid 50 plus insåg att han förhindrat kompetenta kvinnor från att avancera. Han hoppade av och skrev boken En sexists bekännelser. Möttes av iskyla från forna arbetskamrater.

—–

Förändringar kostar på. Kruxet med den nya mansrollen är att kvinnor välkomnar den, vill leva med männen, men sexualiteten hänger inte med. Åtminstone inte enligt forskningen. Könsspelet rör sig bortom allt förnuft och politiskt korrekt tänkande. Många kvinnor tänder på traditionell manlighet. De dagdrömmer om någon småbufflig Mikael Persbrandt-typ eller en rik maktstinn affärsman snarare än schyssta killen som jobbar på dagis.

Fast Ernst Kirchsteiger-sorten – om han bildar skola – kanske kan få kroppen och hjärnan på kvinnorna att dra åt samma håll.

Anneli Jordahl, journalist och författare

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2006)