27_detvitaidealet_isabellealbergstrand_verson_STOR.jpg

Bild: Isabel Leal Bergstrand. Bilden är beskuren.
Bild: Isabel Leal Bergstrand. Bilden är beskuren.

Isvita ideal

Trots »en-av-varje-tendensen« i populärkulturen, har vi gått från »ros och lilja« till isvit. Ylva Habel gör upp med vithetsnormer och skönhetsideal i barnfilmen Frost.

Vore det att slå in öppna dörrar att fortsätta tala om vitheten i Disneyfilmernas skönhetsideal? Många skulle kanske tycka det, och invända att de hjältinnor och prinsessor som gestaltats det senaste årtiondet representerar mer av hudfärgsmässig mångfald än Disney någonsin har erbjudit tidigare.

Men samtidigt, som både kritiker och forskare har invänt, kan vi fråga oss om »en-av-varje«-tendensen är så mycket till mångfald överhuvudtaget. Dominansen är ju ändå fortsatt vit?

I en tid då vi ser en stark rasistisk backlash är vithetsnormer i animerad film viktigare att granska än någonsin. Därför skulle jag vilja återvända till filmen Frost (Disney 2013) för att titta på den utifrån normer kring feminin skönhet och dess sexualisering.

»Elsa av Arendal gestaltas utifrån skönhetsnormer som har lånats från flera håll: manga-estetikens storögda gullighet kombineras med det äldre eurocentriska ros & lilja-idealet.«

Den kulturella reproduktionen av »vithet-som skönhet« är föränderlig, liksom metaforerna för att beskriva den. Några av de äldre idealen jag stött på i böcker under 1970- och 80-talen var de drömska varianterna av »en hy som ros och lilja«, »som alabaster« eller »peaches’n cream« (persikor och grädde). Under den här perioden, då vita kvinnor övergick från att använda sig av kvartslampor för att bli bruna, till allt fler solariebesök och solsemestrar, så tappade romantikens och den viktorianska erans vithetsideal mark i den västerländska populärkulturen.

Med detta sagt så vill jag inte påstå att de liljevita, eteriska skönhetsidealen därmed försvann ur sikte på något sätt. De förblev stabila referenspunkter att ständigt återvända till, och har vid det här laget manat flera generationer barn att infoga sig i, och försöka efterlikna en cisheteronormativ vit femininitet. Välkända exempel är Disney-klassikerna Snövit (1937) och Törnrosa (1959) som har repriserats ivrigt under många årtionden.

 

Den gränslöst populära barnfilmen Frost (2013), löst baserad på HC Andersens saga Snödrottningen (1844) om prinsess-systrarna Anna och Elsa är en av flera tydliga exponenter för hur äldre, ariska vithetsideal har återvänt på riktigt bred front det senaste årtiondet. Dess fiktivt »nordiska« hjältinna, den platinablonda drottningen Elsa av Arendal gestaltas utifrån skönhetsnormer som har lånats från flera håll: manga-estetikens storögda gullighet kombineras med det äldre eurocentriska ros & lilja-idealet.

Jag skulle också vilja peka på en del skönhetsaspekter som visserligen inte är nya inom Disney-animeringens värld, men som ändå är iögonfallande med tanke på att filmen vänder sig till barn. Både Elsas och Annas ansikten har ansiktsdrag som för tankarna till de botox- och plastikkirurgiingrepp som nästan har gjort Hollywoodstjärnornas skönhet standardiserad på senare år. Bägge har höga, rundade kinder som börjar direkt under ögat; de har markerade ögonbryn som följer rådande makeupnormer och mycket små, tvärt skurna uppnäsor. Därför får de, lite som opererade Hollywoodstjärnor, ansikten som lämpar sig att ses rakt eller snett framifrån, men som visade i profil ger intryck av att kinderna skymmer deras uttryck. Deras ansikten är också påfallande stela.

»Kvinnliga huvudkaraktärer kan visserligen sträva efter frigörelse och självständigt aktörskap, men ändå begränsa sina mål till skönhet och cisheteronormativ kärlekslycka.«

Naturligtvis har Disneyfilmer sällan strävat efter att återge kroppar och ansikten enligt den mänskliga anatomins proportioner, utan har odlat andra ideal, där feminina karaktärers drag har idealiserats och sexualiserats. Det har skrivits hyllmetrar av kultur- och filmkritik om hur feminina figurer har reduceras till objekt utan egna begär. Så varför borra i Frost, som ju ändå följer många av konventionerna? Jo, den är intressant för att den på ett så skickligt sätt plockar upp och omförhandlar rådande och äldre femininitetsnormer.

Ett genomgående drag som medie- och filmforskare har uppmärksammat är en postfeministisk berättelselogik, enligt vilken kvinnliga huvudkaraktärer visserligen kan sträva efter frigörelse och självständigt aktörskap, men ändå begränsa sina mål till skönhet och cisheteronormativ kärlekslycka.

 »I enlighet med etablerade koder från den klassiska Hollywoodmusikalen, så gestaltas hennes femininitet som ungdomlig, underbar och en smula busig.«

Upptagenheten med hur de ser ut blir därmed en central del av berättelsen, i synnerhet som flera av filmens mest klimaktiska scener exponerar vita femininitetsnormer genom musikalnummer. Ett exempel är lillasyster Annas förväntansfulla sång »För första gången nånsin«, där hon på Elsas kröningsdag sjunger om sina egna förhoppningar om att komma bortom slottets murar, och bli kär. Hon stormar genom slottet med fladdrade kjol; hon vågar sig ut på plank för fönstertvättning högt upp på byggnaden; hon dansar runt brofästenas stolpar. I enlighet med etablerade koder från den klassiska Hollywoodmusikalen, så gestaltas hennes femininitet som ungdomlig, underbar och en smula busig.

Senare samma kväll när drömmen slagit in, sjunger hon den extatiska sången »Hjärtat slår upp sin dörr« i duett med prins Hans av de Södra Öarna. Här dansar de genom det som filmvetaren Richard Dyer har kalllat »musikalens magiska landskap«; reella tids- och rumsgränser försvinner, och deras sång ger i ord och bild uttryck för hur två hjärtan möts i ren lycka. En av de främsta förebilderna för den här typen av musikal-magi är spelfilmen The Sound of Music (1965), från vilken Frost har hämtat en del influenser.

»För vems blickar har dessa feminina figurer tagits fram?« 

Om vi ser på storasyster Elsa, så genomgår hon en förvandling i samma stund som hon börjar skapa sin isboning uppe i bergen. Hon sjunger sången »Slå dig loss, slå dig fri!«, och under sångens gång förvandlar hon sin återhållsamma drottningskrud i mörka färger till en betydligt tunnare, baraxlad och figurföljande utstyrsel i isgnistrande ljusblått som accentuerar hennes byst, höfter och midja. Hon släpper triumfatoriskt ut sitt strikt uppsatta hår, och låter sin tjocka fläta falla över ena axeln. Hon har nu högklackade skor, och går med graciöst svängande höfter. Bilden av hennes gestalt reflekteras i isgolvet hon just har skapat.

 

För vems blickar har dessa feminina figurer tagits fram? Själv ser jag ganska mycket av vuxentilltal både i dialog, sångnummer, och kanske framförallt, i den vita, platinablonda skönhetsnorm som tycks så viktig att betona. Själva kroppsidealet balanserar verkligen på gränsen till anorektiskt: Elsa har inte bara en nätt timglasfigur, utan är så eterisk att hennes armar är betydligt smalare än hennes fläta. I relation till de tunna armarna framstår också bysten som överdimensionerad.

»Ideala representationer av vithet-som-skönhet har krokar i köttet på oss.«

Sedan filmen Frost blev tillgänglig för hemkonsumtion, så har många av oss vuxna som inte har barn fått höra berättelser från föräldrar som sagt att deras barn har sett filmen tre till fem gånger i följd under en dag. Och sedan har de velat se den lika många gånger igen dagen därpå. Och nästa dag. och nästa…

Som både det ursprungliga »docktestet« (en serie test som gjordes 1939 på svarta amerikanska barn som fick två dockor att välja mellan – en svart och en vit – och en överväldigande majoritet valde den vita) och senare motsvarigheter har visat, så har ideala representationer av vithet-som-skönhet krokar i köttet på oss.

 

Ylva Habel är lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!

 
Ur nummer: 

Kommentarer

"...och senare motsvarigheter har visat, så har ideala representationer av vithet-som-skönhet krokar i köttet på oss."

Intressant slutsats, med tanke på att unga feministkvinnor som gärna postar bilder på muskulösa vita män på sina bloggar gör klart att män som mår dåligt av att se dessa bilder behöver komma över sina bräckliga egon. Och att det inte någonstans har sagts att män som inte ser ut som männen på bilderna är värdelösa.

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.