I fullständig frihet

Vi har precis fått klart det sista, om tio minuter slår vi äntligen upp dörrarna till klubben. Cassandra, Anisa, Bea och jag har gjort upp om i vilka par vi ska spela skivor när Julia rusar in och säger att det är kö utanför. »Men klockan är ju bara 21.50?« Julia nickar mot utgången och vi flyger ut ur Spybars ytterdörr. Nästan 200 ivriga gäster väntar på att komma in. Jag kastar mig om hennes hals: »Hur fan lyckades vi med det här?«

För där står de. De som blir kära i tjejer, de som blir kära i killar, de som blir kära i både och och inga alls. Högerröstarna, vänsterröstarna och velarna. Hipsters, hiphopare, lackentusiaster, konstnärer, ekonomer, mediefolk och de som har kommit hela vägen från Malmö och släpat med sina mammor. Vi öppnar och de flesta ställer sig i baren, i klungor. Det är ju så man gör innan man blir full och vågar dansa. Men plötsligt bryter en rödhårig tjej sig loss från massan. Hon kliver rakt ut på dansgolvet, blundar, sträcker upp en hand i luften och börjar röra sin kropp till Beyoncés röst som dundrar ut i högtalarna. När hon öppnar ögonen igen är hon omgiven av sina vänner och fler är på väg. Klockan är knappt 22.15.

Det är snart midnatt. Jag står i dj-båset och väntar på min tur. Framför mig ett hav av dansande kroppar, vevande armar och pumpande nävar. Stället är smockfullt och varenda person rör sig som att ingen ser. Jag har aldrig känt något liknande och tänker att jag vill bjuda på något extra. Jag bläddrar fram Belinda Carlisle och i samma sekund som hennes första Oooh baby, do you know what that’s worth går ut hör jag jublet, jag ser hur blickarna lyser till och hur dansgolvet lyfter, rent fysiskt. Då tänder Julia en näve isfacklor och börjar dela ut. Jag kliver upp på den smala avsatsen bakom mig, en meter upp i luften står jag med armarna utsträckta och skriker Oooh heaven is a place on earth.

Ingen som kommer fram och börjar bläddra bland mina skivor. Ingen kallar min dj-kollega för fitta när hon inte vill spela en viss låt.«

När den dämpade versen tar över går jag inte ner, jag skärper mig inte, jag lugnar mig inte en sekund. Jag vet att alla ser mig, men det skrämmer mig inte. Inte ens när jag ser att min klänning åkt upp alldeles för långt skäms jag. I stället dansar jag som jag aldrig dansat förr, jag sträcker ut min arm och pekar rakt på en tjej som sjunger med i varenda ord, och hon pekar tillbaka. Vi ler våra största leenden och jag ser att flera av gästerna på dansgolvet har vänt sig mot mig nu. De sträcker också upp händerna i luften och sjunger med, Oooh heaven is a place on earth. Mittemot mig har en annan tjej klättrat upp på en högtalare och rummet kokar – inte bara av kärleken till 80-talshits. Så hon drar av sig tröjan och fortsätter dansa lika vilt i sin bh.

Klockan slår två och det är dags att öppna dörrarna, så att även killarna kan komma in. Just det, jag kanske glömde säga att just den här kvällen, under de här timmarna, i just det här rummet får bara självidentifierade kvinnor komma in. Nattklubben stänger inte än, men separatismen är slut för i kväll. Plötsligt händer något med energin i rummet. Något skiftar, spänns åt. Det skulle kunna vara en helt vanlig utekväll, en helt vanlig spelning, men ingenting har varit vanligt i natt. Inga pressande blickar, ingen att förhålla mig till på det där sättet, ingen att undvika, inga ovälkomna hoppsanhänder på min kropp, eller ovälkomna med flit-händer heller för den delen. Inget maktspel. Ingen som kommer fram och börjar bläddra bland mina skivor »bara för att kolla vad jag har«, ingen som kallar min dj-kollega för fitta när hon inte vill spela en viss låt.

När vanligheten kommer tillbaka förstår jag att det är makten över mig själv som har skiftat tillbaka och att den där stunden jag just upplevde, den handlade inte om akut hybris. Den handlade om något så sällsynt som att jag för första gången i mitt liv upplevt fullständig frihet.

Soraya Hashim är journalist och en av de drivande bakom klubben Gubbhen