chenu.jpg

Sébastien Chenu och Marine Le Pen från Front National. Foto: Antoine Gyori / Corbis

Homonationalism – en valstrategi

Anna-Maria Sörberg, författare till nyutkomna boken Homonationalism, skriver inför franska presidentvalet om hur hbt-frågor omfamnas i den nationalistiska politiken när högerextremister vill verka »nya och moderna«.

När jag mötte Sébastien Chenu, stolt homosexuell man och nyvärvad till franska Nationella frontens partitopp en vårdag i Paris var det ännu långt kvar till de nationella valen.

Att Marine Le Pen skulle bli den ena av två presidentkandidater i slutstriden över landets ledarskap framstod ännu som osannolikt. Så röstade England bort sig från EU, Donald Trump valdes till president i USA och talet om en »ny patriotisk vår« blev en allt vanligare rubrik över Europa. Plötsligt framstod Chenus snack på det där Pariskaféet, den självklarhet med vilken han talade om »sitt« parti som del av en stor landsrörelse, inte längre som bara vanligt partistrategiskt snack. 

»Filmer och bilder av snygga, urbana, homosexuella män som förenades i sin lojalitet till Nationella fronten, som frontfigurer för en ny nationalistisk berättelse.«

Sébastien Chenu var i full färd med att mobilisera inför landets lokala val och jag intervjuade honom för mitt arbete med boken Homonationalism, om framväxten av homonationalism i Europa. Chenu framstod som ett tydligt och oroande exempel på den märkliga twist som låtit tala om sig allt oftare i fransk politik.

Den som framträdde via ett gäng uppmärksammade valfilmer och bilder av snygga, urbana, homosexuella män som förenades i sin lojalitet till Nationella fronten, som frontfigurer för en delvis ny nationalistisk berättelse.

 

Chenu, en snart medelålders man som i början av millenieskiftet varit med och grundat den franska konservativa gayrörelsen via organisationen Gay Lib var inte sen med att analysera utvecklingen som given efter att landet nyligen passerat äktenskapslagen för samkönade 2013. 

De massiva protester som föregått lagen var visserligen häpnadsväckande. Homofobin hade synts på landets gator under lång tid, men nu var kampen över, sa han självsäkert. Gayfrågorna var i hamn. 

 

»Min övergång till Nationella fronten sågs som ett uttryck för den omdaning av partiet och politiken som Marine Le Pen står för.«

Den alltmer ofta rapporterade »trenden« att homosexuella män och kvinnor dragit eller drar alltmer högerut är inte i första hand intressant utifrån hur många det handlar om utan snarare i vad de representerar för extremnationalismen. 

– Min övergång till Nationella fronten sågs som ett uttryck för den omdaning av partiet och politiken som Marine Le Pen står för, berättade Chenu vidare och summerade bakgrunden till de rubriker som hans beslut att gå över till Nationella fronten väckt.

– Nu är jag del av ett parti som vill ha 51 procent av rösterna och som har en hel rörelse i ryggen, ledd av Marine. Det är något de andra partierna, höger som vänster, saknar.

»Mer än något annat visar Marine och partiet med sin rekrytering av mig och andra att vi är ett modernt parti.« 

Som ansvarig för partiets kulturfrågor la Sébastien Chenu vikt vid att tala om hur landet måste gå ur EU, satsa på nya och upprättade gränser mot flyktingar, asylsökande och begränsa inflytandet från landets muslimer i synnerhet. Han lät som vilken partistrateg från Nationella fronten som helst. Samtidigt framstod det inte som någon slump att den mediala bilden av honom som homosexuell man, något han själv ofta återvände till, hade betydelse i det han framförde. Den vanliga partipolitiken fick genom honom en air av något nytt, en omvandling om man så vill.

– Mer än något annat visar Marine och partiet med sin rekrytering av mig och andra att vi är ett modernt parti. 

»En nationalistisk våg där frågor om sexualitet och könsidentitet tagit sig in i den politiska debatten på nya sätt.« 

Det »moderna parti« som Chenu anser sig tillhöra och som ingår i det han kallar »Marines rörelse« ingår i ett alltmer uppmärksammat fenomen av det som forskare och journalister kallar högernationalismens varumärkesomvandling.

 

Med politiker som Marine Le Pen i Frankrike och Frihetspartiets antimuslimska partiledare Geert Wilders i Holland kommer en nationalistisk våg där frågor om sexualitet och könsidentitet tagit sig in i den politiska debatten på nya sätt. 

Det uppstädningsprogram: »debolisation«, som Marine Le Pen introducerade som nytillträdd partiledare 2011 hade inte bara det överbyggande syftet att få bort fokus från den besvärande partihistorien fylld av antisemitism och homofobi som fram till då varit partiets kännetecken. Den ville också ge partiet en skjuts in i moderniteten – och det är här en politiker som Chenu framstår som kronan på verket.

»Här blir bögarna och kvinnorna några som kan lyftas fram som franska medborgare som är under hot och skyddsvärda.«

Homosexuella män och kvinnor kastar en modern air över partiet och kan till och med ge den andra delen av berättelsen starkare skruv, den som ständigt skrivs fram genom »hotet utifrån«, hotet från de andra. Här lyfts bögarna och kvinnorna fram som franska medborgare som är under hot och skyddsvärda.

»Det handlar om en omdirigering av den nationella debatten« skriver Sasha Polakow-Suransky apropå rebranding i The Guardian. Där går han igenom några av grunderna i en ny anti-migrationspolitik där försvaret av hbt-personer, kvinnor och judar – de som fram till nu utgjort en viktig del i en liberal och vänsterorienterad retorik – allt oftare blir framlyfta som del i de nya moderna nationalisternas retorik. 

 

Och det kommer mer.

I sin kommande bok In the name of women´s rights, the rise of femonationalism analyserar Sara R. Farris den stora skillnaden mellan tre samtida europeiska nationalistpartier (Holland, Frankrike och Italien) bland annat genom hur de allt oftare trycker på åberopandet av jämlikhet och framhållandet av hbt-rättigheter i en annars rakt igenom xenofobisk retorik. 

Det kommande presidentvalet i Frankrike handlar därmed inte bara om hur många röster av polariserade arga män och kvinnor som den rörelse som Marine Le Pen leder lyckas samla ihop. Eller hur många som nu lämnar en vänster och höger för att gå med. Lika mycket visar valet på hur stor plats – och framförallt på vilka sätt – frågor om sexualitet och kön nu ingår i denna nya nationalistiska ordning. 

 

Anna-Maria Sörberg är skribent och författare till Homonationalism, en bok om framväxten av homonationalism i Europa (Leopard förlag 2017).

 

Anna-Maria Sorberg. Foto Alexander Mahmoud

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk