»Ge aldrig upp, och dansa så ofta du kan«

Jag möts av en sömnig Gloria Steinem på kontoret till förlaget One World i London. Klockan är 9.30, men Gloria är en frilansare som sällan börjar sin dag innan klockan slagit 11.00. 81 år gammal räknas hon som en av de mest betydelsefulla feministerna i modern amerikansk historia.

– Det jag är mest stolt över har jag ännu inte gjort. Jag lever för framtiden, säger hon.

1969 sitter Gloria som nybakad journalist i en källare i en kyrka i Greenwich, New York. Hon ska skriva en artikel för New York Magazine från ett föredrag om abort, och frågan som ställdes där var: Varför är abort olagligt? Varför väljer inte kvinnor själva om och när de ska få barn? Gloria Steinem var vid den här tiden inte öppen med att hon själv hade gjort en abort när hon var drygt 20 år gammal.

Texten »After Black Power, Women,s Liberation« som publiceras i New York Magazine räknas som startskottet för medieuppmärksamheten kring kvinnorörelsen i USA.

– Jag började identifiera mig som feminist den kvällen, säger Steinem.

Sedan rullade det på; Gloria Steinem blev snart nationell talesperson för kvinnorörelsen. Hon frontade kampen för att ändra äktenskapslagen genom »The Equal Rights Amendment« som skulle garantera kvinnor lika rättigheter som män, och hon startade Ms. Magazine 1971, en tidning av kvinnor, för kvinnor.

– Vi ville göra en tidning som kvinnor själva ville läsa, men jag var rädd för att den inte skulle sälja. Otroligt nog blev den slutsåld på åtta dagar. Det var en höjdpunkt, berättar Gloria.

Ms. Magazine är fortfarande en inflytelserik medieaktör och prisvinnande tidning, med fokus på kvinnors status, rättigheter och feministiska perspektiv.

1979 etablerade hon och 300 andra kvinnor National Women’s Political Caucus för att ge sitt stöd till de kvinnor som kandiderar till politiska val, samt jobbade för att öka kvinnors representation i den politiska sfären.

Steinem berömmer de skandinaviska länderna för den relativt höga nivå av jämställdhet de lyckats uppnå, särskilt föräldraledigheten och arbetslivets anpassning till föräldralivet.

– Könskvotering har uppenbarligen fungerat bra i de skandinaviska länderna. Även i Indien, där kvinnor måste utgöra 50 procent av lokala partier i maktposition. Men kvotering är inte magi, och går inte till roten av problemen. Men en plats vid bordet är bra, säger Gloria Steinem.

My Life on The Road som kom ut i höstas är Steinems självbiografi som berättar alla de erfarenheter hon har samlat genom tusentals dygn på resa i kampen för kvinnors rättigheter.

Boken är tillägnad en Dr. John Sharpe, det var den läkare som utförde en illegal abort på Gloria Steinem i London i 1957. Detta var tio år innan abort blev lagligt i England av någon annan orsak än att rädda kvinnans hälsa, men England var ändå något mer liberalt än USA – där abort ju fortfarande är en av de mest kontroversiella politiska frågorna.

»Jag försökte tvinga mig själv att få dåligt samvete, att tänka på hur gammalt barnet hade varit, men lyckades aldrig.«

Det enda Dr. Sharpe visste om Gloria var att hon hade avbrutit en förlovning i USA, och nu var på väg till Indien. Han lät inskärpa två saker: »Du får aldrig berätta för någon vad jag heter«, och »du måste lova mig att du gör precis det du vill med ditt liv«.

– Jag försökte tvinga mig själv att få dåligt samvete, att tänka på hur gammalt barnet hade varit, men lyckades aldrig. Kvinnor har en grundläggande rättighet att fokusera på sig själva, innan de föder någon annan. Den här boken är ett sätt att säga tack till Dr. Sharpe, nästan 60 år senare, berättar Steinem.

På allra första sidan i My Life on The Road står att läsa: »Kära Dr. Sharpe, jag tror att du som visste att lagen var orättvis, inte har något emot att jag säger det här så långt efter din död. Jag har gjort så gott jag kunnat med mitt liv. Den här boken är till dig«.

Gloria Steinem växte upp i Toledo, Ohio. Föräldrarna skiljde sig när hon var tio år och hon bodde med sin mamma, Ruth, tills hon började på universitetet. Ruth var tidigare i livet en framgångsrik journalist. När hon gifte sig och fick barn var det inte okej att fortsätta med karriären, och innan Gloria föddes, i början av 1930-talet fick hon diagnosen »nervöst sammanbrott« och var inlagd på sanatorium i två år. Hon blev beroende av ett lugnande läkemedel, Sodium Thiopental.

– Det är samma som Virginia Woolf och Sylvia Plath blev matade med. De var också »neurotiska«. Jag tror ingen av dem var instabila, det fanns bara inte plats för dem i samhället. Kvinnor hade inga rättigheter eller frihet att själva bestämma, och det påverkade både den fysiska och psykiska hälsan, säger Steinem.

»Kvinnor hade inga rättigheter eller frihet att själva bestämma, och det påverkade både den fysiska och psykiska hälsan.«

Hon har stått på barrikaderna för kvinnors rättigheter i över 50 år; frustration och ilska är känslor hon använt mot de hån och den fientlighet som ofta riktas mot de som arbetar för att främja kvinnors rättigheter.

– När jag blir riktigt arg börjar jag storgråta. Jag tror kvinnor håller sina känslor inne för länge, tills bägaren rinner över. Jag har en väninna i chefsposition, som har mest män under sig. Hennes bägare rann över mitt i ett styrelsemöte, men hon berättade, genom tårarna, »jag är inte ledsen, jag är förbannad. Så här ser jag ut när jag är arg«.

– Det är mitt mål att göra nästa gång jag blir arg, men jag har kvar att genomföra det än, säger Steinem.

Den första feministiska texten hon läste var av Virginia Woolf. Men Steinem är inte en teoretiker.

– Feministisk teori kommer ur feministisk aktivism, inte omvänt. Teori och akademin kan vara exkluderande, och där hör jag inte hemma.

Gloria nämner gärna queerteoretikern Judith Butler som en inflytelserik och viktig akademiker, men fastslår att teori som inte är lättillgänglig och allmän inte är konstruktiv. Feminism ska inte vara exkluderande.

»Ska du fråga om jag ska överlämna den symboliska feministfacklan till Lena Dunham?«

Ser du på tv-serien Girls?

– Inte slaviskt, men jag är väldigt imponerad över Lena Dunham. Hon skriver, producerar och spelar i sin egen serie.

Tycker du hon representerar milleniumgenerationen?

Steinem tvekar.

– Alla karaktärerna är medelklass, vita och fullfinansierade av sina föräldrar.

Så hon representerar en snäv demografi inom sin generation?

– Serien talar nog inte allas sanning.

– Ska du fråga om jag ska överlämna den symboliska feministfacklan till Lena Dunham? fortsätter Steinem. Jag får den frågan ofta, och jag hatar den. Alla måste bära sin egen fackla! Eftersom jag är så gammal har jag inga intentioner om att överlämna något som helst. Jag vill använda min fackla för att tända andras facklor.

Gloria bor på The Upper East Side i New York City tillsammans med den trebenta katten Fendi.

– Jag kommer låta som en karikatyr av mig själv när jag pratar om min katt. Jag hittade det här sårade djuret i en rännsten i Kairo och tog med henne hem.

Gloria Steinems hus drivs av en stiftelse och till huset kan kvinnor komma och läsa, skriva, jobba och om de har behov för det, sova över.

– Jag ska minst bli över 100 år gammal, och jag ska bo med kvinnorna som är på besök för alltid.

En kväll i månaden samlar hon vänner och kollegor till vegomat och prat i huset, hon kallar det för gruppterapi. Vänskap är extremt viktigt för Steinem och är det som har hållit henne uppe i svåra stunder.

Steinem gifte sig år 2000 med David Bale, far till kände skådespelaren Christian Bale. Hon fick mycket kritik för giftermålet, många undrade varför hon gifte sig efter ett långt liv på barrikaderna i kampen mot äktenskap.

»Jag får ofta frågan om varför jag har ändrat min ståndpunkt om äktenskap. Men jag har inte ändrat ståndpunkt; äktenskapet ändrade sig!«

– Vi använde 30 år till att ändra äktenskapslagen. Hade jag gift mig när jag »skulle« ha gift mig hade jag förlorat alla mina medborgerliga rättigheter och blivit en »mans egendom«. Jag får ofta frågan om varför jag har ändrat min ståndpunkt om äktenskap. Men jag har inte ändrat ståndpunkt; äktenskapet ändrade sig! Det är möjligt att ha ett jämställt äktenskap i dag.

Steinem och Bale var gifta i tre år innan han dog i hjärncancer 2003.

Mot slutet av studierna i statsvetenskap på Smith College i Massachussets i slutet av 50-talet åkte Gloria på praktik i Indien. Hon bodde i New Delhi i två år och reste till områden som härjades av uppror bland kaster, långt från storstäderna. Gloria Steinem observerade och inpirerades av människor som satt ned i cirkel och berättade om erfarenheter av bränder, mord, tjuverier och våldtäkt.

– Fruktan och trauman som inte behövde någon översättning. Lättnaden kom från att berätta och bli hörd. Jag blev väldigt påverkad av Gandhis metoder för aktivism.

För att lära måste du lyssna, för att höras måste du tala. Det var under tiden i Indien hon förstod att hon ville kämpa för saker som var större än henne själv.

»Tidningsbranschen var en gubbklubb på den tiden. »Vi behöver en reporter, inte väggprydnad«, fick hon höra.«

När Steinem kom tillbaka till New York åkte hon runt till varenda redaktion för att leta jobb som reporter. Det var lättare sagt än gjort. Tidningsbranschen var en gubbklubb på den tiden. »Vi behöver en reporter, inte väggprydnad«, fick hon höra.

– Jag blev alltid beskriven som snygg, men det var först efter att jag gick med i kvinnorörelsen jag blev omtalad som vacker. Förväntningarna på hur feminister skulle se ut var låga. Dessutom var det en djupt rotad norm att om en kvinna hittade en man att gifta sig med, hade hon inte längre behov av lika lön för lika arbete.

1963 lät redaktören för magasinet Show (numera nedlagd, reds anm.) Gloria Steinem granska Hugh Hefners Playboy-miljö i Los Angeles. Hon wallraffade som Marie Cathrine Ochs, hennes mormors namn, som en Playboy bunny.

Hon skrev »A Bunny’s Tale«, ett insiderreportage i form av en detaljerad dagbok om vad hon upplevt, från den obligatoriska kroppsundersökningen, push-up kostymen med kaninsvans och de intet ont anande männen som besökte Playboy mansion.

En viktig poäng för Gloria var att en revolution för kvinnors rättigheter var omöjlig om män skulle få definiera förutsättningarna. Detta belystes genom att avslöja de ljusskygga sidorna av Hugh Hefners etablissemang. A Bunny’s Tale gjorde Gloria Steinem berömd som journalist över en natt, och blev tv-serie två årtionden senare.

»Det skrivna ordet är otroligt viktigt. Ett jämställt samhälle skulle vara ett där ordet genus inte existerar.«

Gloria skriver fortfarande mycket, och har flera nya bokprojekt på gång. Bland annat en bok om arbetet hon och Wilma Mankiller gjort tillsammans. Mankiller var en av de första kvinnliga ledarna för stammen Cherokee Nation i USA, och en av Glorias förebilder.

– När jag skriver är jag helt säker på att jag aldrig borde sysslat med något annat. Jag identifierar mig mest som författare. Men skrivandet och den feministiska aktivismen överlappar varandra.

– Det skrivna ordet är otroligt viktigt. Ett jämställt samhälle skulle vara ett där ordet genus inte existerar, säger Gloria: där alla bara kan vara den de är.

– Den största utmaningen för mig har varit att tala inför folk. I början kunde jag bara prata i par, tillsammans med en kollega. Wilma var en av dem. Jag blir fortfarande nervös, men har lärt mig att jag inte kommer att dö. Det är framsteg!

Gloria blir ofta tillfrågad om råd av andra kvinnor, och hon svarar alltid: »Lyssna inte på mig, lyssna på rösten inom dig. Den vet svaret.«

– Om du håller på med något och inte vet hur lång tid som har gått, och klockan plötsligt är tre på natten, så är det också ett bra tecken, fortsätter Gloria.

Hon har skrivit åtta böcker, otaliga artiklar, vunnit 30 priser och etablerat en rad tidningar och organisationer. 2005 grundade Steinem organisationen Women’s Media Center ihop med Jane Fonda och Robin Morgan, med syftet att »synliggöra och ge kvinnor makt inom media«.

»Jag ångrar mest att jag har slösat med tiden. Jag har ofta gjort saker som jag är bra på en gång till, av fruktan för vad som väntat runt nästa hörn«.

Nu är hennes memoarer ute efter ett långt liv i feminismens tjänst, men hon menar ändå att hon kunde åstadkommit mer.

– Jag ångrar mest att jag har slösat med tiden. Jag har ofta gjort saker som jag är bra på en gång till, av fruktan för vad som väntat runt nästa hörn. Jag ångrar också att jag inte har skrivit mer.

– Det jag är mest stolt över har jag inte gjort ännu. Jag lever för framtiden.

»Låt oss göra mer för varandra i dag än vi gjorde i går«. Med det citatet avslutar Gloria varje föredrag hon håller. Det är meddelandet som hon vill ska stanna kvar hos publiken.

– Jag ser tillbaks på många fantastiska ögonblick, och blir rörd när någon berättar att något jag skrivit eller gjort har påverkat dem.

* * *

Gloria om…

…Ms Magazine och feministisk journalistik:

— När Ms. blev lanserad som en engångsbilaga i New York Magazine i december 1971 var det få som trodde att det skulle bli den centrala institution som den i dag är för både kvinnors rättigheter och amerikansk journalistik.

— Ms. skribenter översatte »en rörelse till en tidning« och var en fräck och radikal frihetshandling på 1970-talet. På den tiden blev den spirande kvinnorörelsen antingen svärtad eller avfärdad i mainstreammedia — om den överhuvudtaget fick förekomma.

— De flesta tidningar för kvinnor var begränsade till att ge råd om hur du kan rädda ditt äktenskap, uppfostra barn eller använda rätt kosmetik. I Ms. Magazine fanns känslor kvinnor inte hade kunnat erkänna, som de hade fruktat att tala högt om, och som nu fanns i offentligheten, tillgängligt för alla att läsa.

…Det amerikanska presidentvalet och synen på abortfrågan:

— Jag stödjer Hillary Clinton.

— När det gäller abort så tycker jag den som sa »Älskling, om män kunde bli gravida, skulle abort varit ett sakrament« hade rätt. Med utgångspunkt i mig själv och min egen abort, så visste jag att det var första gången jag tog ansvar för mitt eget liv.

— Jag skulle vilja se varje ung man som köper ett vapen bli behandlad som en ung kvinna som behöver en abort. Tänk: Obligatorisk 48-timmars betänketid, skriftligt tillstånd från föräldrar eller en domare, intyg från en läkare som bevis på att han förstår vad han ska göra, tvingas titta på en film om mördare och massmördare, samt att resa hundratals mil på egen bekostnad till den närmaste vapenhandlaren, och sen passera genom en sköld av aktivister som håller upp bilder av sina nära som dödats av vapen.

— Det verkar ju mycket mer förnuftigt att utsätta unga män som vill köpa vapen för det här, än unga kvinnor som behöver en abort. Ingen ung kvinna som behöver reproduktiv frihet har någonsin mördat ett rum fullt av främlingar.

Pernille Johansen är frilansjournalist

Översättning Ida Irene Bergstrøm

———————————————

Teckna en prenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning önskar redaktionen.

Läs mer

Intervju med Gloria Steinem i NY Times (maj 2016)

Podcast med Gloria Steinem och Roberta Kaplan (2015)

Filmat samtal mellan Gloria Steinem och feministen Bell Hooks (2014)