Från hysteri till borderline

I årtusenden har kvinnokroppen fungerat som ett slagfält där religiösa och politiska strider har utkämpats. Hennes sexualitet och reproduktiva förmågor har kontrollerats. Hon har antingen setts som i total avsaknad av sexuell lust, eller fullkomligt styrd av sina sexuella drifter: En slav under den egna kroppen.

Redan runt år 1900 f. Kr. finns i det antika Egypten beskrivningar av teorin om »den vandrande livmodern«, senare också i det antika Grekland. Teorin, som bygger på uppfattningen att livmodern kunde börja vandra i kroppen om den blev upprörd, exempelvis av ofruktsamhet, ligger till grund för begreppet »hysteri«, från grekiskans hystera för livmoder.

»Exempelvis rekommenderades samlag med ejakulation inuti slidan och graviditet som verksamma metoder mot hysteri«

Kopplingen mellan hysteri och kvinnlig sexualitet var mycket stark. Symptomen inkluderade bland annat erotiska – särskilt lesbiska – fantasier, vaginal lubrikation och ett allmänt sexuellt utlevande och normbrytande beteende. Under hysteridiagnosens guldålder på 1800-talet listade ett mentalsjukhus i den amerikanska delstaten West Virginia bland annat »onani«, »nymfomani« och »imaginära kvinnliga problem« som symptom tillräckliga för inläggning.

Intressant nog var era av de botemedel som europeiska och nordamerikanska läkare under denna period ordinerade hysteriska kvinnor också av sexuell natur, men passade normen för hur kvinnlig sexualitet skulle praktiseras. Exempelvis rekommenderades samlag med ejakulation inuti slidan och graviditet som verksamma metoder mot hysteri.

Att kvinnor som upplevts sexuellt utlevande patologiserats och setts som avvikande är inte exklusivt för psykiatrin. De diagnostiska kriterierna för hysteri bär likheter med de kriterier som under häxprocesserna i Europa och Nordamerika användes för att avgöra vem som skulle dömas för häxeri.

Under medeltiden skiftade synen på sjukdom från att ha setts som något enbart kroppsligt till att även kunna tolkas som ett tecken på demonisk påverkan. Kyrkan spelade en central roll i denna utveckling, och bilden av häxan var i era avseenden uppbyggd av egenskaper som utgjorde motsatser till hur kyrkan menade att kvinnor skulle leva.

Kvinnor som dömdes för häxeri var ofta ogifta, kunniga inom läkekonst och ovilliga eller oförmögna att inrätta sig i en förväntad kvinnoroll. Liksom de kvinnor som både tidigare och senare i historien benämnts som hysteriska, ansågs häxorna vara styrda av sexuell lust.

Hysteri var under lång tid en diagnos som enbart sattes på kvinnor, eftersom män inte hade livmoder och därför inte ansågs kunna lida av diagnosen. Under 1600-talet började dock läkare mena att hysteriska symptom inte kunde spåras till livmodern, utan uppstod i hjärnan. Det skulle dock dröja till slutet av 1800-talet innan män började diagnostiseras med hysteri, och när så skedde skilde sig mäns hysteriska symptom från kvinnors.

Manlig hysteri kopplades i stor utsträckning ihop med posttraumatisk stress som konsekvens av krigstrauman, och de ansågs inte lida av de sexuella symptom som präglade uppfattningen om kvinnlig hysteri.

Det är ingen slump att hysteridiagnosen ökade i popularitet i västvärlden i samband med att kvinnor gjorde allt större anspråk på att få tillträde till manliga domäner. I kombination med sjunkande barnafödande blev denna relativa kvinnliga frigörelse ett hot mot den rådande patriarkala ordningen.

I dag tillämpas inte hysteri som diagnos, men den förmodade sjukdomsbilden ekar i samtida diagnoser som främst sätts på kvinnor, som histrionisk personlighetsstörning och borderline personlighetsstörning (även kallad emotionellt instabil personlighetsstörning).

Dana Becker, professor i socialt arbete, går i verket Trough the Looking Glass, som 20 år efter utgivningen fortfarande är en av de mest kända kritiska texterna om borderline personlighetsstörning, till hård kritik mot diagnosen. Hon hävdar att det kan argumenteras för att borderline är vår tids mest nedsättande diagnos.

Becker menar att kvinnor i det moderna samhället har vad hon kallar för ett »looking glass self«. Det innebär att de tenderar att se, och värdera, sig själva utefter hur andra människor ser på dem, vilket leder till en splittrad självbild: Ett av de diagnostiska kriterierna för borderline personlighetsstörning.

»Ett annat symptom som visar på likheten mellan hysteridiagnosen och borderline personlighetsstörning, är att patienten anses sexuellt utlevande eller risktagande«

Ett annat centralt kriterium är att patienten lider av en rädsla för att bli övergiven, vilket bland annat yttrar sig i stark separationsångest. Personer med borderline kan därför upplevas som emotionellt krävande, klängiga och beroende av andra. Men, resonerar Dana Becker, kvinnor socialiseras i att bygga sitt liv runt andra människor och deras behov. Kvinnors utvecklar ett relationellt jag, i ett samhälle som premierar ett individuellt jag, vilket män socialiseras i att utveckla.

Ett annat symptom som visar på likheten mellan hysteridiagnosen och borderline personlighetsstörning, är att patienten anses sexuellt utlevande eller risktagande.

Men vad som betraktas som ett sexuellt avvikande beteende är inte objektivt, utan avgörs i relation till samtida normer och föreställningar om kön och sexualitet. Och det är ett faktum att män, både historiskt och i en samtida kontext, i högre grad tillåts ha fler sexpartners än kvinnor utan att misstänkliggöras.

Psykologen och professorn Jane Ussher ställer sig också kritisk till diagnosen, och diskuterar i en artikel i ett specialnummer av tidskriften Feminism & Psychology (oktober 2013) hur det faktum att många kvinnor som diagnostiseras med borderline personlighetsstörning utsatts för sexuellt våld kan leda till svårigheter att ingå relationer med, och förhålla sig till, män. I stället för att patologisera dessa svårigheter argumenterar Jane Ussher för att de kan ses som förståeliga och fullt rimliga reaktioner på att ha utsatts för sexuellt våld av män.

»Gränsen mellan den önskvärt konstruerade kvinnligheten och den överdrivna, galna, utgör just en ›borderline‹«

Den uppsättning egenskaper som ingår i de diagnostiska kriterierna för borderline personlighetsstörning är i många avseenden extrema varianter av egenskaper som kvinnor som grupp anses ha. Överdrivna reaktioner, humörsvängningar och brist på ett autonomt jag är alla symptom på borderline personlighetsstörning, och är egenskaper kvinnor ofta tillskrivs. Diagnosen innehåller även kriterium som behandlar egenskaper och beteenden som accepteras hos män i större utsträckning än hos kvinnor, som exempelvis aggressivitet, impulsivitet och missbruk av droger eller sex.

Jane Ussher tar även upp histrionisk personlighetsstörning, en diagnos direkt härrörandes ur den tidigare hysteridiagnosen. Hon fokuserar på det kriterium som beskriver patienten som överdrivet fixerad vid sitt eget utseende och att vara attraktiv för andra, och argumenterar för att även detta är ett beteende kvinnor faktiskt uppmuntras till i vårt samhälle.

Detta illustrerar villkoren för hur kvinnlighet görs, där gränsen mellan den önskvärt konstruerade kvinnligheten och den överdrivna, galna, utgör just en »borderline«, en gräns som är oerhört lätt att överträda.

Viktigt att poängtera är att ett ifrågasättande av borderlinediagnosen inte handlar om att förminska eller utradera dessa patienters lidande, utan om att efterlysa en större förståelse för de kopplingar som finns mellan diagnostiska kriterium för borderline personlighetsstörning och den kvinnliga socialiseringsprocessen.

Idéhistorikern och författaren Karin Johannisson behandlar i Den sårade divan (2015) just hur kvinnans utrymme för normalitet sett ut historiskt. Johannisson redogör bland annat för de listor som under 1920-talet uppfördes över så kallade samhällsfarliga kvinnotyper, med kategorier som nymfomaner, gatflickor och homosexuella. Gemensamt för dessa var, som namnen avslöjar, en mer eller mindre otyglad sexualitet, som ett ytterligare exempel över hur kvinnlig sexualitet, hotfullhet och avvikelse kopplats samman.

»Hysteridiagnosen må ha tillbringat decennier på diagnosernas soptipp, men idéerna om den kvinnliga hysterin lever kvar«

Att sjukdomsförklara kvinnor med ett sexuellt beteende som avviker från den önskade normen fyller ett syfte. Diagnoserna har historiskt, och i viss utsträckning i modern tid, fungerat som ett sätt att patologisera kvinnor som inte inrättat sig i en förväntad kvinnoroll. Samtidigt har detta fungerat som ett avskräckande exempel för andra kvinnor, som därmed fått skäl att finna sig i kvinnlig underordning. Så kan psykiatriska diagnoser fungera som ett verktyg för att ytterligare stigmatisera och reglera icke-önskvärda egenskaper och beteenden hos specifika grupper.

Hysteridiagnosen må ha tillbringat decennier på diagnosernas soptipp, men idéerna om den kvinnliga hysterin lever kvar. Ibland blir de särskilt synliga, som när den amerikanska presidentkandidaten Hillary Clinton gavs smeknamnet »Witch Hillary« av extrema, främst manliga, Trump-supportrar, när kvinnor med ett aktivt sexliv möts med skepsis och avsmak, eller när den sårade kvinna som kräver upprättelse ses som okontrollerat känslosam.

1600-talets häxa, blir 1800-talets hysterika, blir 1900- och 2000-talets kvinnliga borderlinepatient.

Ständigt reproducerandes och omformandes rör sig föreställningarna om den galna kvinnan som ett ovanligt envist eko genom de senaste 4 000 åren av mänsklig historia.

Linnea Sjödin är frilansskribent

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!

---

Läs mer

Missa inte Tone Schunnessons novell Xtra Xtra Sexhäxa i Ottar PSYKET!