Förförelselek med en känsla av fara
Call me by your name är ett passionerat drama om sommarromansen mellan den brådmogne tonåringen Elio och den amerikanske forskarstudenten Oliver.
Året är 1983 någonstans i norra Italien. Och liksom i Luca Guadagninos föregående film A bigger splash (2015) tycks sommaren ha inrättat ett permanent tillstånd av naturskön sorglöshet, där solkyssta kroppar ägnar dagarna åt evighetslånga måltider utomhus, solbadande och exkursioner i det jungfruliga italienska landskapet.
I Call me by your name, baserad på en roman av André Aciman med samma namn, möter vi sjuttonårige Elio (Timothée Chalamet) som fördriver tiden i den godmodigt hedonistiska sommartillvaron med att läsa böcker och transkribera klassisk musik. Till familjens sommarboende kommer den amerikanske forskarstudenten Oliver (Armie Hammer) för att under en sex veckor lång vistelse assistera fadern med bland annat katalogisering av arkeologiska fynd.
Tillvaron präglas av en kosmopolitisk anda där det utan ansträngning växlas mellan engelska, italienska och franska och de excentriska familjevännerna med stort patos gör högljudda utläggningar om valet som äger rum det året. Kvällarna tillbringas på det lilla samhällets diskotek där det dansas till popdängor.
»Call me by your name är vid första anblick en film om den första kärleken, men det som dröjer sig kvar är den lite oväntade komma ut-scenen.«
En passionerad romans utbryter mellan den brådmogne pojken, som rastlöst försöker hitta riktningen hos sin vaknande sexualitet, och den något äldre, och inledningsvis blaserade, amerikanen. Förförelseleken mellan de två — dröjande beröringar, förstulna blickar och hemliga kyssar — genomsyras av en påträngande känsla av fara. För Olivers del handlar det om att oavsiktligt utnyttja den yngre Elio, för Elio är den största faran att sommaren är kort. Den sistnämndes rädsla infrias och den sprudlande grönskan förvandlas till ett monokromt vinterlandskap där livet har gått sin gilla gång.
Call me by your name är vid första anblick en film om den första kärleken, men det som dröjer sig kvar är den lite oväntade komma ut-scenen som berättar något om föräldrars villkorslösa kärlek till sina barn.
Loretto Villalobos är frilanskritiker
