Maja Karlsson skriver om hur hon som transkvinna utsätts för microaggresioner av genusmedvetna medelklassfeminister, och om hur ett inkluderande språk ofta bara är tomma ord.
Etnolog, Restaurang China Town, Helsingborg, 2012
– Va!? Snusar du?
– Jo… det är i och för sig nikotinfritt…
– Men DET är väl inte kvinnligt?
Jag hade precis börjat jobba i hennes projekt och vi var på studieresa. Vi kände inte varandra.
Möllevången, Malmö, 2006
En återvändsgränd. En plastpåse över huvudet och en rulle tejp. I sex år hade jag varit den överkompenserande feministkillen, full av manshat och självhat. I sex år hade jag försökt att läsa och tänka mig fram till försoning. Jag, som alltid haft språkets gåva. Jag, som ingick i Malmö Högskolas allra första kull genusvetare. Jag, som alltid haft svar. Men språket räckte inte till. All min avancerade feministiska teori sade mig att jag borde fortsätta lida med ett milt leende på läpparna. Det var min lott och min plikt.
Eftersom jag ändå skulle dö prövade jag en annan tanke. Vad händer om jag skiter i allt jag har lärt mig? All politik, alla förväntningar, allt som världen påstår om mig? Vad händer om jag slutar vara smart? Och jag visste genast att jag måste komma ut.
Jag tänker på språk och status. Jag tänker på det duktiga i att säga rätt sak. Jag tänker på att under mina tio år som öppen transkvinna har överlägset flest kränkningar kommit från välutbildade kvinnor.
Alla som avviker vet att systerskapet har gränser. Om främmande element kommer in i rummet blir det oroligt. Nervösa blickar och en längtan efter att den blonda ordföranden ska föra tillbaka diskussionen till den riktiga frågan. Vill någon prata om rasism, transhat eller sexarbete blir allting så jobbigt. Eller rättare sagt: har någon egna erfarenheter av rasism, transhat eller sexarbete blir det jobbigt. Obekvämt. Sådana frågor ska avhandlas teoretiskt, av intellektuella eller professionella eller vanligt hederligt folk.
» De vill till varje pris ha ordning i leden som marscherar mot hela lönen och halva makten «
Ni vet den här kulturen av »högt i tak«? Den klassiska, modernistiska upplysningsandan där det fria ordet är höjden av civilisation. Alla som avviker vet att »högt i tak« är en inbjudan till kränkningar. Taket har en specifik höjd och specifika vinklar. Fördomar mot minoriteter får gärna plats. Lagom jämställdhet, tuffa döttrar och så vidare. Men bitter sorg över en tvångssterilisering? Knappast.
Varför är det medelklasskvinnor som är värst? Jag har några hypoteser. De är duktiga, de har läst 7,5 poäng genustillval någon gång och tror att det är läge att filosofera när de möter ett freak. De är nervösa över ifall de borde släppa in mig i systerskapet, samtidigt som de inte kan sluta tänka på min eventuella kuk. De vill till varje pris ha ordning i leden som marscherar mot hela lönen och halva makten, och håller tvångsmässigt mötesbordet fritt från smulor och kladd.
Psykolog, Sexologiska mottagningen, Sankt Lars, Lund, 2008
– Klär du dig inte lite barnsligt?
Trubadur, Nobelvägen, Malmö, 2008
– Sen, när du får riktiga bröst, kommer du inte kunna ha hängslen.
Den kompulsiva och spontana domen. Finns det en hierarkisk kedja av bedömningar där männen rankar kvinnor och kvinnor rankar freaks? Eller är det ett sammelsurium av bedömningar i alla riktningar, en deleuziansk väv som till synes av egen maskin upprätthåller skammen? Kanske. Men även om vi alla är grindvakter, är det inte alla grindar som leder till yrkestitlar, referenser på ditt CV, mediala kanaler, sjukvård, respekt, medborgerliga rättigheter och andra privilegier.
» Det är som att vi som avviker har en självlysande namnskylt där det står något i stil med, »hej, jag är avvikande, fråga mig gärna hur!«
När civiliserat folk från kulturklassen möter något avvikande blir det kortslutning och vanlig hyfs flyger all världens väg. En välklädd, välvillig människa som utan att tappa ansiktet frågar ett monster om dess trosor. Det är som att vi som avviker har en självlysande namnskylt där det står något i stil med, »hej, jag är avvikande, fråga mig gärna hur!«. Och alla som har kodats som troublemakers vet att vi har allt att förlora på att reagera på deras övertramp.
Det är en oerhörd lyx att kunna hålla sig lugn. Den lyxen kommer med känslan av säkerhet, att ens människovärde och medborgarskap är absolut. Att samhället står på ens sida. Det är en oerhörd lyx att uppfattas som lugn, även när man ryter ifrån. Den lyxen kommer av att läsas som civiliserad. Generellt – och tvärtemot den officiella hållningen – uppfattas det som civiliserat att sparka neråt och som våldsamt och oregerligt att sparka uppåt.
Enhetschef, en arbetsplats, Malmö, 2014
– Hur länge ska du vara för… eller hur säger man, pappaledig?
Jag tänker på det duktiga i att säga rätt sak. Vi lär oss säga »klass«, vi lär oss säga »intersektionell«, vi sätter upp en regnbågsflagga på dörren, men jag undrar om något egentligen händer. De duktiga aktivisterna, arrangörerna och projektledarna har fått in rutinen att skriva ”kvinnor och transpersoner”, utan att egentligen fylla det med innehåll. Det är bara ord. Det betyder sällan att deras fester och workshops är trygga för oss.
Jag är så trött på ord. Performativitet, imitation, subversiv. Vad berättar de? Queerfeministisk, normkritisk, normativ. Vad vill de? Jag tror inte att akademikerna kommer att rädda oss. Vi vet redan att folk kan rabbla de mest fantastiska glosor och ändå vara taskiga svin. Folk kan sitta dag ut och dag in och katalogisera triggervarningar som en modern, subversiv Linné – och ändå inte vara förberedda på vilka källarmonster de kommer att träffa på nästa after work.
Maja Karlsson är låtskrivare och producent. Hennes senaste projekt är MAKEMAKE.
