NYchatt.jpg

Frederik Garlén, Njeri Olenkere och Marie Andersson.
Frederik Garlén, Njeri Olenkere och Marie Andersson.

»Att lämna storstan blir det nya coola«

Ottar samlade tre hbtq-personer som bor i småstäder och byar runtom i landet, till en chatt. Det blev ett samtal om att passa in, komma ut, om trygghet, rädsla – och om förändring.

Frederik Garlén, 43 år. Bor i Västervik. Tidigare ordförande för RFSL norra Kalmar län samt verksamhetsansvarig för Newcomers Kalmar län. 

Njeri Olenkere, 31 år. Bor i Tranås. Ordförande för RFSL Jönköping. Filmmakare, studerar grafisk design och webbutveckling. 

Marie Andersson, 47 år. Bor i Vebomark i Västerbotten. Djurskötare. Transsexuell kvinna, pre op. 

 

2 MAJ 2017 10.27-11.58 Västervik/Vebomark/Tranås/Stockholm 

Varför har ni valt att bo i småstad eller landsbygd?

För mig var det inte ett val, jag flyttade hem efter att min far gick bort i cancer, hade syskon som var 12 år och en mor som var paralyserad av sorg. Hade innan bott i Stockholm i 17 år och även utomlands, så jag flyttade hem för att finnas till för nära och kära.

 

Jag är uppvuxen på landsbygden. En mindre by en mil från Ystad. Morfar var bonde. Min dagmamma var bonde. Livet på landet har alltid lockat. Som barn var planen att gifta mig med en bonde, och vara hemmafru. Jag skulle ta hand om korna och gubben fick sköta växtodlingen. Jag uppskattar att åka till städer för shopping eller som turist, men kan inte tänka mig att bo i en stad.

 

 

Jag kunde inte hitta en lägenhet Jönköping så då började jag söka bostad i närliggande städer.

 

Det finns fortfarande en bild av att det är lättare att komma ut och leva öppet i en storstad – vad tänker ni om det?

 

Jag tror det är lättare att hitta likasinnade, att det inte blir så tydligt och uppenbart, är man i en mindre ort kan man ibland känna sig som The only gay in the village. Västervik är fruktansvärt att leva i som öppet hbtq. Att smyga är så vanligt, hur många Västerviksbor har man inte träffat på gayklubbar i Sthlm… Sen när man springer på dem i Västervik så låtsas dom som om det regnar.

Bilden är tudelad. Fördomar och skitsnack kan finnas överallt. Det spontana våldet är däremot mer vanligt i storstäder. I mindre byar (här bor det ca 75 pers) där alla känner alla, är det inte lätt att vara »bad guy«. Därför upplever jag det som mer skyddat att bo som jag gör. Ett problem är givetvis att finna likasinnade i omgivningen.

 

Yes, jag håller med Frederik. När jag flyttade till Tranås tänkte jag att jag var den enda hbtq-personen här.

 

 

Kommunen sa till mig att det finns inga hbtq-personer i Västervik. Kommunledningen.

 

 

Om Västervik… The only gay in the village…fniss…. Kommunledningen tycks leva i en fantasivärld. Skellefteå kommun hanterar det lite bättre. Jag får eget omklädningsrum på simhallen i stan. 

 

 

Eget omklädningsrum? Lyxigt.

 

 

 

Jomen, tre duschar, toa och elektrisk hårtork, bara för lilla mig. Helt fantastiskt.

 

 

Jag vågar inte duscha på gymmet, för folk kan ju tro att jag tittar, det är säkert bara i mitt huvud men det känns så.

 

Men kan ni se någon förändring i attityderna gentemot hbtq-personer i småstäder och på landsbygd?

Jag kan se en förändring, i vår stolta kyrka har de satt upp prideflaggan inne vid altaret. Det finns så många unga hbtq-personer som tar plats och inte accepterar att behöva förneka vem de är. Synen på hbtq-personer idag är helt annorlunda än den var, men tyvärr känns det som att 60-70-talisterna är de med mest fördomar. Men då får vi inte glömma den skräck som sattes i oss på 80-talet med hiv/aids och hur man valde i media att framställa hbtq-personer som djur med sexuella böjelser utöver det normala. Det är nog mycket sånt som ligger kvar och gror i många tyvärr.

Jag håller med om att 60- och 70-talisterna förmodligen är de som är värst, då det handlar om fobi gentemot hbtq.

 

 

Jag har hört att i Jönköping a k a bibelbältet a k a Smålands Jerusalem har mycket ändrats. Från starka kristna värderingar som tvingade folk in i heteroäktenskap, till många hbtq-initiativ. Så i framtiden ser jag för mig att hbtq-personer lämnar storstan för att leva på landsbygden eller i småstäder. Det blir det nya coola.

 

 

Jag blev lite lokalkändis här, efter ett reportage i Norran och sen i Allers. Jag har inget eget sug efter att synas i media, men jag minns hur svårt det var att vara transsexuell och inte ha några förebilder. Jag hoppas kunna få fler att våga ta steget att komma ut.

 

Målet är att hbtq-personer ska kunna vara trygga i sig själva, utan press på att komma ut – om de inte vill. När man är trygg spelar platsen ingen roll. Liten stad eller storstad.

 

Jag uppfattar val, i frågan om att komma ut, som en typisk Shakespeare-grej. Att vara eller icke vara. Planen var att gå bort sommaren 2014. Eller komma ut!

 

Om man kommer ut blir man inte bara t ex Njeri. Man får ett nytt namn, Lesbiska Njeri eller Trans Njeri. Det blir svårt för dom som gillar att leva ett privat liv.

»I en mindre ort kan man ibland känna sig som ›The only gay in the villlage‹« Frederik Garlén 

Vad har det för betydelse att det de senaste 15 åren blivit lättare att som hbtq-person leva ett mer traditionellt kärnfamiljeliv
som gift med barn (med lagstiftning kring äktenskap och assisterad befruktning bland annat)?

Jag tror, observera TROR att det är svårare, överallt, att vara kärnfamilj, som hbtq. Toleransen som finns numera är trots allt inriktad på att »udda typer« kan få köra sitt race, så länge det inte liksom inkräktar på samhällets vanliga ordning.

 

Själv har jag ingen lust att passa in.

 

Spännande fråga om att »passa in«. Mina mål i livet är att arbeta, äta, sova, se på tv, jaga älg, umgås med barnen, hälsa på föräldrar i Skåne, osv osv. Sexliv och könsidentitet är liksom bara något som finns med ändå. Jag är, eller vill vara, vilken medelsvensson som helst.

 

När jag precis hade kommit till Sverige var jag på en lesbisk frukost i hopp om att möta andra hbtq-kvinnor och få nya vänner. Men det var en så ovälkomnande stämning. Ingen pratade med mig. Det är vid såna tillfällen jag inser att jag inte behöver vara en del av en grupp för att vara mig själv. Alltså är jag hellre fri och lycklig än passar in.

Det du beskriver här, är ju en typisk stad– landsbygdsfråga. I en by hälsas alla välkomna till t ex ett gemensamt frukostmöte, av det enkla skälet att om någon exkluderas, upphör byn de facto att existera!

 

Varför var det så tror du Njeri? Vad hände?

Jag vet inte. Kanske för att jag inte är vit eller kanske för att alla kände varandra och inte gillade främlingar. Eller så var de bara otrevliga. Hur som helst, jag försöker få alla att känna sig trygga och välkomna på RFSL här. Att behandla varandra vänligt är det minsta vi människor kan göra för varandra.

»Om man kommer ut får man ett nytt namn, lesbiska Njeri eller trans-Njeri« Njeri Olenkere

Vi har varit inne på trygghet tidigare och du Marie beskrev en trygghet i det lilla by- sammanhanget. Hur ser ni andra på det? 

Fast jag hade ju en brasklapp… våld är värre i städer, men vanligt »tjafs« får en även ute i byarna. Dock inte här i Vebomark. Med »tjafs« menar jag sådant som t ex min vän E fick höra i Storuman där hon bodde tills för en vecka sedan. Hennes chef hade ingen förståelse alls för att E faktiskt är kvinna. Alla vi som är hbtq, av något slag, måste göra oss kvitt rädslan och vara offensiva. Då har det ingen betydelse om det är stad eller landsbygd vi bor i. Om jag är i stan en kväll och någon hojtar »kolla transan!« kan det få två följder. Jag rodnar, viker undan blicken, skyndar iväg. Det tycker de är skitkul. 1-0 till dem. Fast jag kan ju säga istället »jo, visst är du betuttad i mina snygga spiror?« Då blir det 1-0 till mig istället, för de förstår att jag inte tar skit.

Tryggheten i en större stad är just att man är anonym, en i mängden och risken är inte så stor att bli handplockad för att bli utsatt för våld. I småstäderna är det tyvärr vanligare då folk på fyllan låter rädslor och okunskap ta överhand.

Jag är på där… om småstäder. Tryggheten jag kan se på »landet« handlar om den som finns i mycket små byar… kanske ett hundratal invånare. Småstäder på några tusen invånare är det sämre ställt med.

»I mindre byar där alla känner alla är det inte lätt att vara ›bad guy‹. Därför upplever jag det som mer skyddat.« Marie Andersson

Vad är det bästa och sämsta med att leva som hbtq på landsbygd eller i småstad?

Det bästa med småstaden är att man har sin familj, att de närmsta vännerna är här och efter många års kämpande blir man accepterad och en förebild för många unga. Så allt det man gått igenom kan man nu använda som facit för att hjälpa andra.

Bra är att det finns en närhet i hbtq-communityt. Miljön, naturen är lugnande. 

Jag tror att det sämsta med en småstad är just att man syns, folk pratar och man får svårare att passa in, blir inte bjuden på traditionella saker, man utesluts och ens identitet blir plötsligt »bögen«. Låt säga om man pratar om någon och folk inte riktigt vet vem som menas så används »han bögen du vet«. Problem som jag stött på är en stor diskriminering när man söker arbete. Gotlandsbåten sa rakt ut att dom inte vill ha en bög springandes på terminalen där. Det gick till DO men lades ner. Skillnad då i Sthlm eller i New York där man fick jobb överallt.

Sämre: Hbtq-gruppen är så liten så om du vill dejta måste du »importera« en dejt eller »exportera« dig själv.

 

Sämst är ju helt klart, att det är en mindre expedition som måste planeras noga, om en ska på fest med likasinnade. Köra bil? Ok, men då inget vin på festen. Inte köra bil? Hm, då är jag strandsatt för bussarna går inte här…

 

Samtalet leddes av Anna Dahlqvist, chefredaktör på Ottar. 

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk