Argentina: Ny lag väcker hopp

Servitören ställer sig så att hans skrev hamnar precis framför Claudia Puccinis ansikte.
– Och vad vill ni ha, unge herrn … eller är det fröken? gormar han så att alla på det lilla kaféet rycker till.
– Fröken, tack, säger Claudia Puccini och beställer en apelsinjuice.
När jag vill byta ställe skrattar hon sorgset. Det finns ingenstans att gå.

När Claudia Puccini var sex år och skulle vara pojke fick hon stryk när hon blev ertappad med sin systers kjolar. När hon var arton sa kursledarna på universitetets lärarutbildning: ”Det är ingen idé att du kommer mer, du kan aldrig ha din examen till något annat än att pryda din vägg”. Hon klippte av sitt hår, men funkade ändå inte på försäljarjobbet där hon skulle vara man: för konstig, för feminin. En peruk och kvarteren kring järnvägen som genomkorsar stadsdelen Palermo blev hennes försörjning. Håret växte snabbt ut, men hon blev kvar i nästan femton år.

En läkare körde runt området på nätterna och sålde silikoninjektioner. Hon fixade rumpan, lite plut på överläppen och ett par bröst. Det gjorde rejält ont, och de första brösten hasade ner till midjan. Andra transkvinnor med sämre skyddsänglar dör när de råkar injicera industrisilikonet fel så att det når hjärtat, eller av en allergisk reaktion. Sedan några år jobbar Claudia Puccini på argentinska DO och ideellt för organisationen CHA, bland annat med att informera om riskerna med industrisilikonet.

– En del gör det trots att de vet, för de har inga andra möjligheter.

Får rätt till behandling

Med den nya identitetslagen får transpersoner rätt till behandling inom sjukvårdssystemet för att deras yttre ska motsvara deras genusidentitet. Förhoppningen är att förändringen också ska underlätta arbetet mot hiv. En av tre argentinska transpersoner är hivsmittad. En majoritet av transkvinnorna försörjer sig på sexarbete.
– Vi har få alternativ. Vi blir diskriminerade, uteslutna, misshandlade, våldtagna och mördade. Jag har begravt många vänner.
Hon tror att det intensiva hatet mot transpersoner bottnar i det patriarkala samhället.
– Vi frånsäger oss alla privilegier som kommer med att vara man. Vi föds med dem men vill inte ha dem. Det förminskar manligheten.
Polisens trakasserier är välkända. De griper transpersoner och kräver mutor eller sex för att släppa dem.
– Vi var flera tjejer som brukade vägra, andra gick med på det. Man vill ju ha lite lugn. De brukade slå oss, vägra ge oss mat eller vatten, sätta oss i stora celler med en massa män. I början var jag arton-tjugo år. Nu ser jag att folk i den åldern är ungar. Jag kan inte förstå hur vuxna kan vara så våldsamma mot tonåringar.

Stopp för polisens trakasserier

Poliserna har kunnat gripa transpersoner som misstänkta när deras utseende inte stämmer med deras id-handlingar. Det får ett slut med den nya lagen. Det är inte länge sedan Claudia Puccini sist blev kontrollerad på en shoppinggata på förmiddagen med kassar i händerna.
– I det här samhället kan vi inte vara fria. Att vara fri är härligt, trevligt. Idén om frihet ger mig kraft att fortsätta arbeta.
Hon föreställer sig hur hon i nästa val ska gå och rösta utan nervositet. I presidentvalet i oktober ropade valförrättaren upp mansnamnet i hennes id-kort flera gånger och frågade om det verkligen stämde.
– Folk glodde förstås och jag sa: ”jag tror inte att de där längst bort hörde”. Många andra orkar inte, de går inte och röstar.
Ett stort problem som den nya lagen inte rår på är hemlöshet. Många vill inte hyra ut till transpersoner, berättar Claudia Puccini, därför att de förutsätter att bostaden ska användas för prostitution.
– Eller så vill de bara slippa se oss därför att de stör sig på hur vi ser ut.
Tillsammans med andra transaktivister var Claudia Puccini i kongressen med flaggor och hejarop när justitieutskottet i början av november ställde sig bakom lagförslaget som tas upp i dag.
– I flera dagar efteråt kände mig lätt. Så många års arbete bär äntligen frukt. Med avstamp i den här lagen kan vi fortsätta arbeta med tillgänglighet till studier, arbete och bostad, sådant som inte går att lagstifta om utan kräver en samhällsförändring. Mitt mål är att vi någon gång ska bli behandlade som hela människor.

Text: Kinga Sandén, frilansjournalist